måndag 3 juli 2017

State of Emergency

I december 1948 massakrerade brittiska styrkor ett tjugotal obeväpnade män i den lilla byn Batang Kali, Malaysia. De överlevande kvinnorna och barnen skickades iväg till ett inhägnat läger. Trots upprepade försök dröjde det ända till 2012 förrän det brittiska rättsväsendet slog fast att ett brott hade begåtts. Någon offentlig hearing kring massakern har dock aldrig hållits, eftersom den inträffade för alltför länge sedan.

Massakern i Batang Kali är en av flera utgångspunkter för Jeremy Tiangs roman State of Emergency, som via några personer med släktband till varandra, skildrar Malayakrisens och det långa undantagstillståndets påverkan på Singapore och Malaysia. Istället för att försöka skildra hela förloppet sammanhängande och i detalj väljer Tiang att ge läsaren utsnitt ur huvudpersonernas liv: en äldre tjänsteman som inför döden ser tillbaka på sitt liv och äktenskap, hans intelligenta unga hustru som lämnade familj och barn för att ansluta sig till gerillan, ett av de föräldralösa barn från Batang Kali som så småningom radikaliseras och försvinner ut i djungeln, en kyrkligt engagerad kvinna som anklagas för att vara kommunist och hamnar i fängelse, en journalist som vill skriva om massakern, gerillakvinnans son som i vuxen ålder återvänder till Singapore för att försöka hitta sin mor och ta reda på vem hon var.

Det finns något drömlikt och distanserat över skildringen, trots att den är så precis och exakt i sina detaljer och beskrivningar, och det slår mig efter ett tag att det svenska ordet ”undantagstillstånd” kanske egentligen skulle ha passat bättre som titel på boken än det engelska ”state of emergency”. ”Emergency” låter ana något desperat och påträngande, men de människor som skildras här lever snarare i just ett slags undantagstillstånd – vid sidan om, utanför, borta. Här förekommer flera fängelsevistelser där den intagna avskärmas från resten av världen och inte vet om eller när hon någonsin ska släppas ut igen. Absurda oändliga förhör som inte syftar till att få fram sanningen utan ett förutbestämt resultat. En existens utanför samhället, i djungeln, dold för andras blickar. Liv i exil, frivillig som ofrivillig. En genomgående upplevelse av att det som händer både är oundvikligt och samtidigt fullkomligt slumpartat. Kolonialisering föder motstånd som föder repression som föder ännu större motstånd i en oändlig cirkel.

Den övervägande känslan när jag slår igen boken är sorg. Sorg över alla förlorade liv, både de som dödades av gerillan och de som avled i statens fängelser. Och kanske framförallt de som försvann in i djungeln och aldrig kom tillbaka. Slutscenerna, där Henry besöker de gamla gerillakrigarnas byar på andra sidan den thailändska gränsen, är hjärtskärande. State of Emergency är en stillsam men drabbande roman som alla borde läsa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar