Den japanska mytologiska varelsen kappa borde kanske vara känd för alla vid det här laget - faktum är att den till och med har figurerat i ett nummer av Bamse för länge sedan. Som ni kan se om ni följer den här länken är kappan en varelse som kan vara både artig och mycket farlig. Den är också huvudämnet för Daryl Qilin Yams roman Kappa Quartet, som var nominerad till Epigram Books Fiction Prize 2015.
Kappa Quartet, som utspelar sig i Singapore och Japan, består av åtta olika historier som alla är länkade till varandra genom återkommande huvudpersoner. Historierna kretsar kring en ung man vid namn Kevin, som sägs ha förlorat sin själ - kanske har han aldrig haft någon. I den första berättelsen - "The Box" - tar Kevins oroliga mor kontakt med ett par specialister som försöker utröna vad som är fel med honom. I de andra får läsaren följa Kevin, en författare med skrivkramp, en grupp ungdomar (vars far var en av de specialister som undersökte Kevin), en man som har adopterat en kappapojke och många fler. Alla är knutna till varandra på sätt som de inte alltid själva är helt klara över.
Kappa-varelserna (borde man kalla dem kappor?) lever delvis integrerade i samhället. De har hål i huvudet - ibland ett, ibland flera - och är därför lätta att skilja ut, men tolereras i allmänhet även om vissa är lite rädda för dem. De kan trots allt bli livsfarliga. I en av novellerna utsätts den lille kappapojken för mobbning i skolan, i en annan är hans adoptivfar ute i skogen med en grupp specialister som söker efter en kappa som har mördat flera personer.
Det är inte lätt att beskriva handlingen i Kappa Quartet, eftersom den inte är så tydlig. Snarare bygger författaren upp en egen värld, där mytologiska varelser lever sida vid sida med människorna men alltid befinner sig på gränsen till att återfalla i sitt monstruösa tillstånd. Ett återkommande tema är irrandet, att gå vilse, att leta efter en plats
eller en person utan att riktigt veta var man ska söka och därför låta
slumpen leda en. De olika berättelserna kompletterar varandra och författaren lyckas skapa en ganska kuslig stämning där kappa-varelsernas oberäknelighet hela tiden hänger som ett hot över människorna i deras närhet. Yam använder sig av antydningar, och genom att låta personer personer med underförstådda kopplingar få kontakt med varandra skapar han ett intryck av ett större samband som läsaren inte kan bli klar över men som ligger och lurar i bakgrunden. Vem är till exempel den mystiske Mr Five, som dyker upp då och då? Varför är kappa-varelserna så förtjusta i jazz? Vad var det egentligen som hände när Kevin och Haruhito möttes i förrådsrummet i vägtunneln? Det är skickligt gjort och jag tyckte mer om romanen ju längre jag läste i den. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den känns lite som en förövning, som om Yam bygger upp en värld han skulle ha kunnat göra ännu mer av. Och vem vet? Det kanske kommer. Yam skriver tydligen på en ny roman, men vad den handlar om har jag ingen aning om.
Jag blev hur som helst mycket förtjust i Kappa Quartet. Den har något eget, ett lågmält tilltal och en originell användning av japansk folktro som tvingar läsaren att tänka själv istället för att få allt skrivet på näsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar