Om någon undrar vem författaren till novellen "Persikoblomsöde" är, så kan jag berätta att Shih-Li Kow är en kinesiskättad författarinna från Malaysia (född 1968), som skriver på engelska.
Än så länge finns hon publicerad i två böcker. Den första är News from Home från 2007, där hon och två andra malaysiska författare, Chua Kok Yee och Rumaizah Abu Bakar, bidrar med tio noveller var. Det är ur denna samling som "Persikoblomsöde" är hämtad.
2008 kom så hennes första helt egna novellsamling, Ripples, som rönte stora framgångar bland kritikerna och nominerades till både till Commonwealth Writers' Prize och Frank O'Connor International Short Story Award.
Bägge novellsamlingarna (som båda är mycket läsvärda) är publicerade av Silverfish Books, i deras serie "Malaysian Literature in English". Shih-Li Kow är utbildad kemiingenjör och bor för närvarande i Kuala Lumpur.
Jag är mycket glad att hon var snäll och lät mig publicera min översättning av hennes novell!
tisdag 23 februari 2010
måndag 22 februari 2010
Persikoblomsöde av Shih-Li Kow
Vi satt inne på spåmannens kontor alla tre, i en skrubb på åtta gånger tio fot innanför skräddarens ateljé. Genom glasfönstren i väggen kunde man se tygbalar i olika nyanser av grått, blått och svart. Förutom utsikten var allt förvånansvärt affärsmässigt. Jag hade åtminstone förväntat mig litet rökelse, diverse gudabilder eller ett antal fengshuidiagram, men kunde inte se några.
Jag satt på en stoppad skrivbordsstol, en sådan som man brukar ha på kontor. Connie var tyst och jag antog att hon hade slutat gråta. Jag kunde inte se hur hon såg ut bakom de stora, ogenomskinliga solglasögonen i Jackie O-stil. Hon hade gråtit med djupa, snyftande andetag hela vägen hit i bilen, och mellan snyftningarna flämtade hon än en gång fram historien om hur hon hade kämpat för att försörja sin förlupne make när han var yngre. För sjätte gången fick jag höra hur hon hade varit tvungen att åka buss till jobbet så att han kunde investera bilpengarna hon sparade i sitt numera framgångsrika handelsbolag. Hennes gråt övergick alltid till ett gällt gnällande när hon, som vanligt, sade: ”Hur kunde han göra så här mot mig? Hur kunde han lämna mig för en billig tjugoårig slampa efter allt jag har gjort för honom?”
Enligt Datin Tai, en av de vänner vi brukade äta lunch med, arbetade den ”billiga slampan” deltid som caddie på golfklubben där Connies man brukade spela. Sött ansikte och snygga ben – men det sade vi förstås aldrig när Connie var i närheten.
Spåmannen harklade sig. Han var en kort man som bar sin lätt smutsiga t-tröja nedstoppad i polyesterbyxorna, som antagligen hade sytts av skräddaren ute i butiken. Hans ansikte var slätt, glansigt och opersonligt. Om han hade haft mer hår skulle det ha varit svårt att avgöra hur gammal han var.
”Vem är det som vill se sitt öde?” frågade han på kantonesiska och nickade frågande mot Connie och mig. Det var därför jag var här. Connie behövde en tolk och resten av lunchgänget behövde insiderinformation om det som skulle ske.
Jag pekade på Connie och berättade om hennes bekymmer. Jag har aldrig varit särskilt mycket för detaljer och det tog mig mindre tid att dra historien än vad det tar att lyssna till en av de där reklamsnuttarna i radion.
”Datin Tai rekommenderade er”, sade jag när jag hade redogjort för fakta på ett enligt min mening tillräckligt noggrant sätt. ”Kommer ni ihåg henne? Datin Tai från Damansara? Hon sade att ni hjälpte henne när hon hade samma sorts problem för två år sedan.”
Datin Tai hade under en tre timmar lång sushi-lunch mycket detaljerat beskrivit hur spåmannen räddade hennes man ur klorna på en ”lycksökande barflicka från helvetet”. Det hade förekommit recitation och talismaner som skulle gömmas på olika platser i hemmet. Hon var övertygad om att hennes make strax därefter hade kommit till insikt och numera var ännu mer framgångsrik i sina affärer. Connie var skeptisk men på gränsen till desperat. Jag föreställde mig hur hon greppade efter de halmstrån i form av talismaner som Datin Tai erbjöd henne.
Spåmannen frågade vilket år, vilken månad och vilken tid på dygnet som Connie var född. Vi var förberedda. Vi hade skrivit ut både hennes och makens uppgifter på företagets brevpapper. Det var det kinesiska datumet som efterfrågades, och Connie hade låtit kontorspersonalen leta efter konverteringskalendrar på Internet i två hela dagar.
Åttio ringgit per spådom skulle det kosta. Etthundrafemtio ringgit om vi inkluderade en spådom för Connies man. Tio ringgits rabatt för två på en gång. Extra betalt för ytterligare tjänster. Datin Tais talismaner måste ha räknats som sådana valfria, kryptiska ytterligare tjänster.
På spåmannens bord låg en bricka med två högar färdigtryckta formulär – skära och blå. Han plockade upp ett skärt. Det hade det kryssliknande kinesiska tecknet för kvinna i ena hörnet. Jag antog att det blå formuläret var för män. Papperet var prydligt tryckt, som en ansökningsblankett på arbetsförmedlingen, med tomma luckor att fylla i, raka streck att skriva på och små underrubriker. T-tröjan var det enda som inte tycktes förenligt med spåmannens professionalism. Jag undrade om Connie lade märke till något av allt detta.
Hon satt som hon alltid gjorde när vi var ute och drack te – med benen prydligt i kors under bordet och händerna på handväskan som hon lagt i sitt knä. Idag hade hon sin nya, den med Louis Vuitton-monogrammet. ”Jag köpte den för att pigga upp mig litet”, hade hon sagt en av de där dagarna när hon bar sitt modiga, leende ansikte. Om det hade stått ett glas iskaffe på bordet framför henne skulle de hon kände ha trott att allt var precis som vanligt.
Connie var en stilig kvinna. Inte vacker eller ens söt, men med en förfining som dolde alla fysiska brister. En förfining som hade vårdats och utvecklats under år av noggranna studier och försök att lägga sig till med de mycket rikas vanor. Hon utstrålade en glans som polerats till perfektion med hjälp av pengar. Hennes man var tillräckligt välbärgad för att inte behöva någon av de titlar som den lokala aristokratin kunde dela ut, vilket innebar att han måste vara betydligt rikare än Datin Tais make.
Jag vände mig mot spåmannen. Han hade börjat muttra och det ryckte i fingrarna. Vänstertummen vidrörde de andra fingrarna på handen, en åt gången. Kulspetspennan flög över det rosa formuläret, ett nummer här, ett ord där. Luckorna fylldes i. Connies öde beräknades och sammanställdes, likt svaret på en matematisk ekvation.
Jag sträckte ut armen och grep tag om Connies hand. Hon log och två svarta rännilar dök upp under de mörka solglasögonen. Tårarna fick mascaran att rinna igen. En grå droppe lösgjorde sig från hennes kind och droppade ner på handväskan. Jag viftade med fingret över mitt ansikte för att visa henne. Hon sade: ”Å!” och ”Å, nej!” när hon såg fläcken på väskan. Sedan baddade hon den med en näsduk innan hon torkade tårarna.
Spåmannen läste nu snabbt igenom en bok med rött omslag och tidningspapperssidor som liknade en billig ordbok. Jag kände igen den – Tong Shu. Den kommer ut i ny upplaga varje år, och redogör för liv och öden med utgångspunkt från enkla fakta som födelsedatum och födelsetid. Alla som har denna grundläggande information kan få sitt liv serverat, år för år, som ett livstidshoroskop. Ett öde som fullkomligt bortser från alla andra variabler och sociala faktorer som utbildning, samhällsställning eller geografiskt läge. Om Tong Shu säger att du ska gifta dig vid sexton års ålder så gör du det, oavsett om du är kines eller islänning. Jag undrade om Connies spådom verkligen skulle stämma.
Spåmannen slog igen boken och lade ifrån sig pennan. Det var något slutgiltigt över hans sätt att släta ut det skära formuläret med handen. Jag rätade på mig i stolen, redo att göra min plikt. Jag måste försäkra mig om att Connie förstod allt han tänkte säga. Datin Tai hade påmint mig om att inte glömma den minsta detalj. Hon och de andra skulle vara idel öron under lunchen i morgon, och jag måste kunna redogöra sanningsenligt för alla de smaskiga delarna.
”Jag har gjort en läsning av både ditt och din makes liv. Ditt öde är ganska bra, faktiskt, men litet svårt. Jag ser en mängd arbete. Du måste arbeta för allt. För pengar, för hälsa, även för kärlek. Inget kommer lätt till dig.”
Han fortsatte att berätta att hennes föräldrar hade dött när hon var åtta och beskrev hur hon hade varit tvungen att arbeta för att kunna fortsätta i skolan. Jag lade allt på minnet.
”Tjugotvå år gammal, gifte du dig. Din man var rik och du gjorde honom rikare. Du ger honom mycket tur.” Jag upprepade allt på engelska. Jag föreställde mig hur Datin Tai skulle fråga: ”Är du säker på att det var vad han sade? Sade han att hon gjorde honom rikare, eller att hon gjorde honom rik. Jag trodde att de var fattiga i början? Du vet, den där historien om bilpengarna?”
Connie lyssnade på mig medan hon nickade och snyftade. En liten hög av hopskrynklade pappersnäsdukar tornade upp sig på bordet. Jag tyckte synd om henne. Det kändes konstigt. Jag var mer van vid att avundas hennes perfekta, välbärgade liv.
”Men din man är komplicerad. Han är född med ’dou fa wan’, persikoblomsöde. Playboyöde. Kvinnor kommer och går i hela hans liv, men tre gånger råkar han ut för verkligt intrång, seriösa förhållanden.”
Jag upprepade. Connie sade: ”Tre gånger? Men vad ska jag göra då? Hur kan jag påverka hans öde, bryta cirkeln? Fråga om han har något att ge mig.”
Efter ett avbrott för översättning, som i en dåligt redigerad film, svarade spåmannen: ”Du kan inte påverka hans öde. Bara han kan ändra det, om han vill.”
”Men han vill inte. Han vill skilja sig från min vän och gifta sig med den andra kvinnan.”
Spåmannen tog av sig glasögonen, lade dem på borde och suckade. Ända tills nu hade han vänt sig till mig när han talade. Nu såg han rakt på Connie. Han sade: ”Var snäll och översätt den här frågan för din vän. ’Skilde sig inte din man från sin första hustru för att gifta sig med dig?’”
Vi körde därifrån i tystnad.
(Foto: candinski på Flickr.com)
Jag satt på en stoppad skrivbordsstol, en sådan som man brukar ha på kontor. Connie var tyst och jag antog att hon hade slutat gråta. Jag kunde inte se hur hon såg ut bakom de stora, ogenomskinliga solglasögonen i Jackie O-stil. Hon hade gråtit med djupa, snyftande andetag hela vägen hit i bilen, och mellan snyftningarna flämtade hon än en gång fram historien om hur hon hade kämpat för att försörja sin förlupne make när han var yngre. För sjätte gången fick jag höra hur hon hade varit tvungen att åka buss till jobbet så att han kunde investera bilpengarna hon sparade i sitt numera framgångsrika handelsbolag. Hennes gråt övergick alltid till ett gällt gnällande när hon, som vanligt, sade: ”Hur kunde han göra så här mot mig? Hur kunde han lämna mig för en billig tjugoårig slampa efter allt jag har gjort för honom?”
Enligt Datin Tai, en av de vänner vi brukade äta lunch med, arbetade den ”billiga slampan” deltid som caddie på golfklubben där Connies man brukade spela. Sött ansikte och snygga ben – men det sade vi förstås aldrig när Connie var i närheten.
Spåmannen harklade sig. Han var en kort man som bar sin lätt smutsiga t-tröja nedstoppad i polyesterbyxorna, som antagligen hade sytts av skräddaren ute i butiken. Hans ansikte var slätt, glansigt och opersonligt. Om han hade haft mer hår skulle det ha varit svårt att avgöra hur gammal han var.
”Vem är det som vill se sitt öde?” frågade han på kantonesiska och nickade frågande mot Connie och mig. Det var därför jag var här. Connie behövde en tolk och resten av lunchgänget behövde insiderinformation om det som skulle ske.
Jag pekade på Connie och berättade om hennes bekymmer. Jag har aldrig varit särskilt mycket för detaljer och det tog mig mindre tid att dra historien än vad det tar att lyssna till en av de där reklamsnuttarna i radion.
”Datin Tai rekommenderade er”, sade jag när jag hade redogjort för fakta på ett enligt min mening tillräckligt noggrant sätt. ”Kommer ni ihåg henne? Datin Tai från Damansara? Hon sade att ni hjälpte henne när hon hade samma sorts problem för två år sedan.”
Datin Tai hade under en tre timmar lång sushi-lunch mycket detaljerat beskrivit hur spåmannen räddade hennes man ur klorna på en ”lycksökande barflicka från helvetet”. Det hade förekommit recitation och talismaner som skulle gömmas på olika platser i hemmet. Hon var övertygad om att hennes make strax därefter hade kommit till insikt och numera var ännu mer framgångsrik i sina affärer. Connie var skeptisk men på gränsen till desperat. Jag föreställde mig hur hon greppade efter de halmstrån i form av talismaner som Datin Tai erbjöd henne.
Spåmannen frågade vilket år, vilken månad och vilken tid på dygnet som Connie var född. Vi var förberedda. Vi hade skrivit ut både hennes och makens uppgifter på företagets brevpapper. Det var det kinesiska datumet som efterfrågades, och Connie hade låtit kontorspersonalen leta efter konverteringskalendrar på Internet i två hela dagar.
Åttio ringgit per spådom skulle det kosta. Etthundrafemtio ringgit om vi inkluderade en spådom för Connies man. Tio ringgits rabatt för två på en gång. Extra betalt för ytterligare tjänster. Datin Tais talismaner måste ha räknats som sådana valfria, kryptiska ytterligare tjänster.
På spåmannens bord låg en bricka med två högar färdigtryckta formulär – skära och blå. Han plockade upp ett skärt. Det hade det kryssliknande kinesiska tecknet för kvinna i ena hörnet. Jag antog att det blå formuläret var för män. Papperet var prydligt tryckt, som en ansökningsblankett på arbetsförmedlingen, med tomma luckor att fylla i, raka streck att skriva på och små underrubriker. T-tröjan var det enda som inte tycktes förenligt med spåmannens professionalism. Jag undrade om Connie lade märke till något av allt detta.
Hon satt som hon alltid gjorde när vi var ute och drack te – med benen prydligt i kors under bordet och händerna på handväskan som hon lagt i sitt knä. Idag hade hon sin nya, den med Louis Vuitton-monogrammet. ”Jag köpte den för att pigga upp mig litet”, hade hon sagt en av de där dagarna när hon bar sitt modiga, leende ansikte. Om det hade stått ett glas iskaffe på bordet framför henne skulle de hon kände ha trott att allt var precis som vanligt.
Connie var en stilig kvinna. Inte vacker eller ens söt, men med en förfining som dolde alla fysiska brister. En förfining som hade vårdats och utvecklats under år av noggranna studier och försök att lägga sig till med de mycket rikas vanor. Hon utstrålade en glans som polerats till perfektion med hjälp av pengar. Hennes man var tillräckligt välbärgad för att inte behöva någon av de titlar som den lokala aristokratin kunde dela ut, vilket innebar att han måste vara betydligt rikare än Datin Tais make.
Jag vände mig mot spåmannen. Han hade börjat muttra och det ryckte i fingrarna. Vänstertummen vidrörde de andra fingrarna på handen, en åt gången. Kulspetspennan flög över det rosa formuläret, ett nummer här, ett ord där. Luckorna fylldes i. Connies öde beräknades och sammanställdes, likt svaret på en matematisk ekvation.
Jag sträckte ut armen och grep tag om Connies hand. Hon log och två svarta rännilar dök upp under de mörka solglasögonen. Tårarna fick mascaran att rinna igen. En grå droppe lösgjorde sig från hennes kind och droppade ner på handväskan. Jag viftade med fingret över mitt ansikte för att visa henne. Hon sade: ”Å!” och ”Å, nej!” när hon såg fläcken på väskan. Sedan baddade hon den med en näsduk innan hon torkade tårarna.
Spåmannen läste nu snabbt igenom en bok med rött omslag och tidningspapperssidor som liknade en billig ordbok. Jag kände igen den – Tong Shu. Den kommer ut i ny upplaga varje år, och redogör för liv och öden med utgångspunkt från enkla fakta som födelsedatum och födelsetid. Alla som har denna grundläggande information kan få sitt liv serverat, år för år, som ett livstidshoroskop. Ett öde som fullkomligt bortser från alla andra variabler och sociala faktorer som utbildning, samhällsställning eller geografiskt läge. Om Tong Shu säger att du ska gifta dig vid sexton års ålder så gör du det, oavsett om du är kines eller islänning. Jag undrade om Connies spådom verkligen skulle stämma.
Spåmannen slog igen boken och lade ifrån sig pennan. Det var något slutgiltigt över hans sätt att släta ut det skära formuläret med handen. Jag rätade på mig i stolen, redo att göra min plikt. Jag måste försäkra mig om att Connie förstod allt han tänkte säga. Datin Tai hade påmint mig om att inte glömma den minsta detalj. Hon och de andra skulle vara idel öron under lunchen i morgon, och jag måste kunna redogöra sanningsenligt för alla de smaskiga delarna.
”Jag har gjort en läsning av både ditt och din makes liv. Ditt öde är ganska bra, faktiskt, men litet svårt. Jag ser en mängd arbete. Du måste arbeta för allt. För pengar, för hälsa, även för kärlek. Inget kommer lätt till dig.”
Han fortsatte att berätta att hennes föräldrar hade dött när hon var åtta och beskrev hur hon hade varit tvungen att arbeta för att kunna fortsätta i skolan. Jag lade allt på minnet.
”Tjugotvå år gammal, gifte du dig. Din man var rik och du gjorde honom rikare. Du ger honom mycket tur.” Jag upprepade allt på engelska. Jag föreställde mig hur Datin Tai skulle fråga: ”Är du säker på att det var vad han sade? Sade han att hon gjorde honom rikare, eller att hon gjorde honom rik. Jag trodde att de var fattiga i början? Du vet, den där historien om bilpengarna?”
Connie lyssnade på mig medan hon nickade och snyftade. En liten hög av hopskrynklade pappersnäsdukar tornade upp sig på bordet. Jag tyckte synd om henne. Det kändes konstigt. Jag var mer van vid att avundas hennes perfekta, välbärgade liv.
”Men din man är komplicerad. Han är född med ’dou fa wan’, persikoblomsöde. Playboyöde. Kvinnor kommer och går i hela hans liv, men tre gånger råkar han ut för verkligt intrång, seriösa förhållanden.”
Jag upprepade. Connie sade: ”Tre gånger? Men vad ska jag göra då? Hur kan jag påverka hans öde, bryta cirkeln? Fråga om han har något att ge mig.”
Efter ett avbrott för översättning, som i en dåligt redigerad film, svarade spåmannen: ”Du kan inte påverka hans öde. Bara han kan ändra det, om han vill.”
”Men han vill inte. Han vill skilja sig från min vän och gifta sig med den andra kvinnan.”
Spåmannen tog av sig glasögonen, lade dem på borde och suckade. Ända tills nu hade han vänt sig till mig när han talade. Nu såg han rakt på Connie. Han sade: ”Var snäll och översätt den här frågan för din vän. ’Skilde sig inte din man från sin första hustru för att gifta sig med dig?’”
Vi körde därifrån i tystnad.
(Foto: candinski på Flickr.com)
fredag 19 februari 2010
Sherlock Holmes i Kina och på Taiwan
Nu på söndag tänker jag äntligen ta mig tid att gå på bio och titta på Sherlock Holmes. Och om helgen ändå ska gå i den store detektivens tecken kan jag ju lika gärna passa på att skriva ett litet inlägg om honom här också.
Fan fiction är inte något nytt. Det har alltid funnits personer som har utgått från berättelser eller fiktiva personer som de gillar och spunnit vidare på de trådarna. Så även i Kina för hundra år sedan, då fascinationen för Holmes och den franske gentlemannatjuven Arsène Lupin nådde sin höjdpunkt.
Det är svårt att säga vilken den första moderna kinesiska detektivromanen var. Ibland brukar man välja Wu Jianrens 吴趼人 Det mystiska fallet med de nio morden 《九命奇冤》 från 1904, som introducerade för tiden nya element som tillbakablickar och ett impressionistiskt språk, men det dröjde ytterligare några år innan detektivboomen slog till. Då var det just Sherlock Holmes som fick stå modell för den typiske privatdetektiven.
En av de allra största och mest produktiva deckarförfattarna i Kina var Cheng Xiaoqing 程小青. Han föddes i Suzhou 1893 och som ung studerade han engelska på fritiden samtidigt som han arbetade som lärling hos en urmakare. Så småningom blev han översättare och kom att arbeta med just Conan Doyles böcker. 1912 debuterade han så med en egen kinesisk variant av Sherlock Holmes - mästerdetektiven Huo Sang 霍桑.
Att Huo Sang är en kinesisk Holmes-klon råder det inte någon större tvekan om. Han är en intelligent och envis ungkarl som försörjer sig som privatdetektiv och delar bostad i Shanghai med sin gamle vän Bao Lang. Bao Lang är lärare, men också författare, och det är han som skriver ner berättelserna om de fall hans vän får att lösa. I likhet med Holmes är Huo Sang en ytterst rationell person som inte ägnar sig åt vilda spekulationer eller tror på övernaturliga fenomen, utan studerar det hans ser och drar logiska slutsatser. Han är modern, vetenskaplig och upprörd över orättvisorna i samhället - dock utan att ha någon revolutionär läggning. Han är patriot (om än inte en särskilt hetlevrad sådan) och suckar ofta över det allmänna förfallet och Kinas dystra framtid. Den största skillnaden mellan honom och Sherlock Holmes är att Huo Sang aldrig skulle få för sig att börja knarka - narkotikamissbruk är något som hör det gamla samhället till och som man absolut måste motarbeta. Och även om Huo Sang kan klaga över samhällets orättvisor saknar han de mörka och komplicerade dragen i Holmes personlighet - han är helt enkelt litet mer av en helyllegrabb.
I likhet med Holmes får Huo Sang ofta ta sig an fall som rör stölder, mord, mystiska meddelanden eller utpressning. Ofta blir det hans uppgift att motverka vidskepelse och reda ut missförstånd, andra gånger hjälper han unga damer i nöd. För en modern läsare är själva kriminalgåtorna kanske inte särskilt upphetsande, men är man intresserad av hur samhället såg ut under första halvan av 1900-talet är historierna om Huo Sang mycket intressanta. Som läsare lär man sig en hel del om attityder och tankesätt, om hur folk klädde sig, om hur husen i Shanghai var byggda och mycket mer.
Huo Sang har förstås en ärkefiende också, "Svalan från Jiangnan", en riktig gentlemannatjuv i Arsène Lupins anda. De två stöter ihop då och då, och det är inte självklart vem av dem som ska överlista den andre. Trots att de befinner sig på var sin sida om lagen respekterar de varandra, för i grund och botten har de mycket gemensamt och är lika oroade över samhällsutvecklingen - de har bara valt att tackla problemen på olika sätt.
Men Cheng Xiaoqing var inte den ende som lät Sherlock Holmes och Arsène Lupin anta kinesisk gestalt. Ungefär samtidigt som hans första Huo Sang-roman publicerades skrev den taiwanesiske författaren Yu Sheng en berättelse med titeln Vishetens brottningsmatch (Hjärnornas kamp hade kanske varit en bättre översättning av titeln), i vilken Sherlock Holmes (som tydligen även kunde kinesiska, eller kanske till och med minnanhua) tillkallas för att lösa ett mord i Jiayi - ett mord polisen tror har begåtts av Arsène Lupin. Och redan något år tidigare hade en annan taiwanesisk författare, Wei Qingde, skrivit en serie berättelser inspirerade av den franske förbrytaren. Mer om det, och om detektivromanens historia på Taiwan, kan man läsa i denna intressanta artikel på engelska från Taiwan Culture Portal. Sherlock Holmes har för övrigt också besökt Tibet och beskyddat den unge Dalai Lama från ondskefulla mördare i Jamyang Norbus roman The Mandala of Sherlock Holmes från 1999.
Cheng Xiaoqing skrev mer än 100 berättelser av varierande längd om Huo Sang. En del av dem går att läsa på nätet och många har kommit ut i nytryck på senare år. Det finns också en samling berättelser översatta till engelska: Sherlock in Shanghai heter den, och översättningen är gjord av Timothy C. Wong.
Fan fiction är inte något nytt. Det har alltid funnits personer som har utgått från berättelser eller fiktiva personer som de gillar och spunnit vidare på de trådarna. Så även i Kina för hundra år sedan, då fascinationen för Holmes och den franske gentlemannatjuven Arsène Lupin nådde sin höjdpunkt.
Det är svårt att säga vilken den första moderna kinesiska detektivromanen var. Ibland brukar man välja Wu Jianrens 吴趼人 Det mystiska fallet med de nio morden 《九命奇冤》 från 1904, som introducerade för tiden nya element som tillbakablickar och ett impressionistiskt språk, men det dröjde ytterligare några år innan detektivboomen slog till. Då var det just Sherlock Holmes som fick stå modell för den typiske privatdetektiven.
En av de allra största och mest produktiva deckarförfattarna i Kina var Cheng Xiaoqing 程小青. Han föddes i Suzhou 1893 och som ung studerade han engelska på fritiden samtidigt som han arbetade som lärling hos en urmakare. Så småningom blev han översättare och kom att arbeta med just Conan Doyles böcker. 1912 debuterade han så med en egen kinesisk variant av Sherlock Holmes - mästerdetektiven Huo Sang 霍桑.
Att Huo Sang är en kinesisk Holmes-klon råder det inte någon större tvekan om. Han är en intelligent och envis ungkarl som försörjer sig som privatdetektiv och delar bostad i Shanghai med sin gamle vän Bao Lang. Bao Lang är lärare, men också författare, och det är han som skriver ner berättelserna om de fall hans vän får att lösa. I likhet med Holmes är Huo Sang en ytterst rationell person som inte ägnar sig åt vilda spekulationer eller tror på övernaturliga fenomen, utan studerar det hans ser och drar logiska slutsatser. Han är modern, vetenskaplig och upprörd över orättvisorna i samhället - dock utan att ha någon revolutionär läggning. Han är patriot (om än inte en särskilt hetlevrad sådan) och suckar ofta över det allmänna förfallet och Kinas dystra framtid. Den största skillnaden mellan honom och Sherlock Holmes är att Huo Sang aldrig skulle få för sig att börja knarka - narkotikamissbruk är något som hör det gamla samhället till och som man absolut måste motarbeta. Och även om Huo Sang kan klaga över samhällets orättvisor saknar han de mörka och komplicerade dragen i Holmes personlighet - han är helt enkelt litet mer av en helyllegrabb.
I likhet med Holmes får Huo Sang ofta ta sig an fall som rör stölder, mord, mystiska meddelanden eller utpressning. Ofta blir det hans uppgift att motverka vidskepelse och reda ut missförstånd, andra gånger hjälper han unga damer i nöd. För en modern läsare är själva kriminalgåtorna kanske inte särskilt upphetsande, men är man intresserad av hur samhället såg ut under första halvan av 1900-talet är historierna om Huo Sang mycket intressanta. Som läsare lär man sig en hel del om attityder och tankesätt, om hur folk klädde sig, om hur husen i Shanghai var byggda och mycket mer.
Huo Sang har förstås en ärkefiende också, "Svalan från Jiangnan", en riktig gentlemannatjuv i Arsène Lupins anda. De två stöter ihop då och då, och det är inte självklart vem av dem som ska överlista den andre. Trots att de befinner sig på var sin sida om lagen respekterar de varandra, för i grund och botten har de mycket gemensamt och är lika oroade över samhällsutvecklingen - de har bara valt att tackla problemen på olika sätt.
Men Cheng Xiaoqing var inte den ende som lät Sherlock Holmes och Arsène Lupin anta kinesisk gestalt. Ungefär samtidigt som hans första Huo Sang-roman publicerades skrev den taiwanesiske författaren Yu Sheng en berättelse med titeln Vishetens brottningsmatch (Hjärnornas kamp hade kanske varit en bättre översättning av titeln), i vilken Sherlock Holmes (som tydligen även kunde kinesiska, eller kanske till och med minnanhua) tillkallas för att lösa ett mord i Jiayi - ett mord polisen tror har begåtts av Arsène Lupin. Och redan något år tidigare hade en annan taiwanesisk författare, Wei Qingde, skrivit en serie berättelser inspirerade av den franske förbrytaren. Mer om det, och om detektivromanens historia på Taiwan, kan man läsa i denna intressanta artikel på engelska från Taiwan Culture Portal. Sherlock Holmes har för övrigt också besökt Tibet och beskyddat den unge Dalai Lama från ondskefulla mördare i Jamyang Norbus roman The Mandala of Sherlock Holmes från 1999.
Cheng Xiaoqing skrev mer än 100 berättelser av varierande längd om Huo Sang. En del av dem går att läsa på nätet och många har kommit ut i nytryck på senare år. Det finns också en samling berättelser översatta till engelska: Sherlock in Shanghai heter den, och översättningen är gjord av Timothy C. Wong.
Etiketter:
Arsène Lupin,
deckare,
romaner,
Sherlock Holmes,
Taiwan
lördag 13 februari 2010
Gott nytt år - en gång till!
Ja, jag måste ju förstås önska er alla gott nytt år igen!
Och för den som vill läsa mer om tigern - årets djur - rekommenderar jag en gammal goding: Anders Lennartssons Älskade tiger, om demoner, odödliga och vanliga bönder i kinesisk folkkonst. Den handlar inte enbart om tigrar, men de finns med där. Boken kom på Tranan 1993, kanske har de kvar några enstaka exemplar, om inte så finns den förstås att låna på biblioteket. Ät något gott och fira ordentligt hela helgen!
Och för den som vill läsa mer om tigern - årets djur - rekommenderar jag en gammal goding: Anders Lennartssons Älskade tiger, om demoner, odödliga och vanliga bönder i kinesisk folkkonst. Den handlar inte enbart om tigrar, men de finns med där. Boken kom på Tranan 1993, kanske har de kvar några enstaka exemplar, om inte så finns den förstås att låna på biblioteket. Ät något gott och fira ordentligt hela helgen!
fredag 12 februari 2010
Hur man gör ett "asiatiskt" bokomslag
Bloggen Caustic Cover Critic har ett bra och tragikomiskt inlägg på temat östasiatiska bokomslag - eller snarare "bokomslag med en östasiatisk touche". Vissa saker får man helt enkelt inte missa om man vill visa att en roman utspelar sig i Asien:
1. Blommor (helst körsbärsblommor)
2. Solfjädrar (helst ska de dölja ett halvt kvinnoansikte)
3. Drakar (men bara om det är en deckare, thriller eller fantasyroman)
4. Kvinnonackar (helst på geishor)
5. Det ska bara vara kvinnor på omslagen, aldrig män.
Kvinnorna ska förstås aldrig visa hela ansiktet utan helst vara halvt bortvända eller huvudlösa. Om ansiktet syns får de absolut inte se glada ut!
Man känner verkligen igen stilen, eller hur? Fast han glömde en sak: om de handlar om Kina och är något så när moderna bör de antingen vara röda eller gula. Och om de är röda ska det helst finnas gula stjärnor på dem.
1. Blommor (helst körsbärsblommor)
2. Solfjädrar (helst ska de dölja ett halvt kvinnoansikte)
3. Drakar (men bara om det är en deckare, thriller eller fantasyroman)
4. Kvinnonackar (helst på geishor)
5. Det ska bara vara kvinnor på omslagen, aldrig män.
Kvinnorna ska förstås aldrig visa hela ansiktet utan helst vara halvt bortvända eller huvudlösa. Om ansiktet syns får de absolut inte se glada ut!
Man känner verkligen igen stilen, eller hur? Fast han glömde en sak: om de handlar om Kina och är något så när moderna bör de antingen vara röda eller gula. Och om de är röda ska det helst finnas gula stjärnor på dem.
torsdag 11 februari 2010
En liten mus i fängelset
En liten mus kryper in genom gallret
traskar fram och tillbaka längs fönstret
Den flagnande väggen,
de blodmätta myggorna ser på
Till och med månen förtrollas -
dess svävande silverskugga
en sällan skådad skönhet
Ikväll är musen högst ädel
varken äter, dricker eller tjattrar
Han spärrar upp sina luriga ögon
och tar en promenad i månskenet
Överdomstolen i Beijing har fastslagit domen på 11 års fängelse mot Liu Xiaobo 刘晓波 för omstörtande verksamhet. Liu dömdes den 25 december förra året, efter en tre timmar lång rättegång som följde på ett drygt år i husarrest.
Lius brott är framför allt att han är huvudmannen bakom Charta 08, ett manifest från 2008 med krav på ökad yttrandefrihet och på att regeringen ska leva upp till det som den kinesiska grundlagen faktiskt lovar. Manifestet offentliggjordes i samband med 60-årsjubileet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och undertecknades av 450 kinesiska intellektuella. Idag har ungefär 10000 personer skrivit på för att visa sitt stöd för manifestet. Men Liu var en aktiv dissident långt tidigare - bland annat deltog han i demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989, där han försökte övertala studenterna att inte använda våld. För detta fredliga engagemang dömdes han till två års fängelse och senare även tre års "arbete genom omskolning". Dikten här ovan skrev han under sin tid i fängelset.
Mer om domen, samt några utdrag på engelska ur Lius essäer kan man hitta hos Human Rights in China. Här nedan en kort film med engelsk text där Liu förklarar vad han hoppas att ökad press- och yttrandefrihet ska ge Kina. En längre intervju på kinesiska hittar man här. Många av Lius essäer, dikter och artiklar finns samlade på Boxun.com.
Ett tillägg: En översättning av Lius försvarstal inför rätten går att läsa i engelsk översättning här och på kinesiska här.
traskar fram och tillbaka längs fönstret
Den flagnande väggen,
de blodmätta myggorna ser på
Till och med månen förtrollas -
dess svävande silverskugga
en sällan skådad skönhet
Ikväll är musen högst ädel
varken äter, dricker eller tjattrar
Han spärrar upp sina luriga ögon
och tar en promenad i månskenet
Överdomstolen i Beijing har fastslagit domen på 11 års fängelse mot Liu Xiaobo 刘晓波 för omstörtande verksamhet. Liu dömdes den 25 december förra året, efter en tre timmar lång rättegång som följde på ett drygt år i husarrest.
Lius brott är framför allt att han är huvudmannen bakom Charta 08, ett manifest från 2008 med krav på ökad yttrandefrihet och på att regeringen ska leva upp till det som den kinesiska grundlagen faktiskt lovar. Manifestet offentliggjordes i samband med 60-årsjubileet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och undertecknades av 450 kinesiska intellektuella. Idag har ungefär 10000 personer skrivit på för att visa sitt stöd för manifestet. Men Liu var en aktiv dissident långt tidigare - bland annat deltog han i demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989, där han försökte övertala studenterna att inte använda våld. För detta fredliga engagemang dömdes han till två års fängelse och senare även tre års "arbete genom omskolning". Dikten här ovan skrev han under sin tid i fängelset.
Mer om domen, samt några utdrag på engelska ur Lius essäer kan man hitta hos Human Rights in China. Här nedan en kort film med engelsk text där Liu förklarar vad han hoppas att ökad press- och yttrandefrihet ska ge Kina. En längre intervju på kinesiska hittar man här. Många av Lius essäer, dikter och artiklar finns samlade på Boxun.com.
Ett tillägg: En översättning av Lius försvarstal inför rätten går att läsa i engelsk översättning här och på kinesiska här.
onsdag 10 februari 2010
Som om jag bar på en smittsam sjukdom
Privatliv 《私人生活》 är en roman av Chen Ran 陈染. Den handlar om Ni Niuniu som lever ensam i sin lägenhet. En rad omvälvande händelser har drivit henne till ett psykiskt sammanbrott, och nu samlar hon sina tankar på papper och går igenom det som har hänt. De förvirrade anteckningarna blir till en berättelse om kärlek och förtryck, om manligt och kvinnligt, om hopp och förtvivlan. Uppkrupen i sin säng eller nedsänkt i det ljumma badkarsvattnet minns hon sin tålmodiga mor, sin frustrerade och aggressive far, den sensuella änkan He som blev hennes stora kärlek, det komplicerade förhållandet med magister T och den oskyldiga förälskelsen i skolkamraten Yin Nan.
Privatliv publicerades 1996 och med sina beskrivningar av kvinnlig homosexualitet, psykisk sjukdom, förkvävande patriarkaliska strukturer och nedbrytande ofrihet och förtryck blev den omedelbart något av en kultbok bland dåtidens unga kinesiska kvinnor. Privatliv är också den första roman utgiven i Kina där massakern på studenter i Beijing 1989 utgör en viktig del av handlingen, även om den aldrig nämns vid namn. Förhoppningsvis kommer Privatliv på svenska någon dag i en inte alltför avlägsen framtid...
Här följer ett kort utdrag, ett litet smakprov, en scen ur Niunius barndom:
När jag steg in i klassrummet den här dagen smög jag försiktigt bort till min bänk, satte mig ner och såg mig om.
Min bänkkamrat viskade hemlighetsfullt: ”Någon här har stulit pengar.” ”Nej”, sade eleven som satt bakom oss. ”Det är någon som har skrivit kontrarevolutionära slagord inne på toaletten.”
Hjärtat bultade hårt i mitt bröst.
Magister T vankade ilsket fram och tillbaka mellan bänkarna som en varg i en djurpark, full av vrede men utan att förlora självbehärskningen. Hans blick svepte över våra ansikten som en svärm iskalla nålar, som om den kunde tränga in under ytan, rakt in i våra själar och se våra innersta hemligheter. Jag vet inte om det berodde på det bultande hjärtat eller om nålarna verkligen hade trängt in genom kinderna på mig, men jag kände hur blodet rusade till ansiktet och fick det att glöda lika hett som om jag smort in det med chilipeppar.
”Snälla, snälla, rodna inte!” sade jag till mig själv. ”Du har ju inte gjort något!”
”Nå!” sade magister T till slut. ”En av er har i hemlighet skickat runt bilder av människokroppen, bilder som visar mäns och kvinnors könsdelar!”
Tack! Tack min himmel och tack min jord! Ingen hade stulit pengar eller skrivit kontrarevolutionära slagord! Men könsdelar… Vad var könsdelar?
Magister T använde ett väldigt speciellt tonfall när han sade ”könsdelar”. Det lät som om ordet var täckt med ett lager svavel som flammade upp likt en tändsticka när han svepte förbi det med sin röst, så att det lystes upp och bröt av mot de andra orden.
Jag förstod att könsdelarna måste sitta på ett mycket ovanligt ställe, förmodligen ”där nere”. Så fort jag tänkte så började ansiktet oförklarligt hetta igen. Jag vet verkligen inte varför det vägrade att lyda.
”Ni Niuniu! Stå upp!” sade magister T. ”Varför rodnar du?” Den anklagande tonen i hans röst knuffade mig ännu längre in i isoleringen. De andra undvek mig som pesten, som om jag hade burit på en smittsam sjukdom.
När skoldagen var slut kallade magister T in mig på lärarrummet och lät mig stå där och begrunda min situation medan han betygsatte inlämnade hemuppgifter. När alla de andra lärarna hade gått lade han ifrån sig den dansande rödpennan.
”Hördu”, sade han så vänligt han kunde, uppenbarligen inställd på att inte bråka mer. ”Varför rodnade du?”
Jag harklade mig och funderade en stund. Eftersom magister T hade bestämt sig för att vara vänlig mot mig borde jag sluta vara så fientlig och visa litet samarbetsvilja. ”Det hade faktiskt inget med mig att göra”, sade jag. ”Jag har inte sett de där bilderna och jag vet inte vad de föreställer.”
”De föreställde en människas könsdelar. Om du inte vet vad det är, varför rodnade du då?”
Än en gång det där ordet – könsdelar. Och än en gång fick jag känslan av att det var så hett att det brände i magister T:s mun. Det var som om han hade fiskat upp en kokhet dadel ur grytan och helst ville sluka den direkt men inte riktigt vågade.
Jag tvekade litet och mumlade: ”Könsdelar… var sitter de? Jag har aldrig sett dem.”
”Det tror jag inte på. Varför rodnade du i så fall?”
Jag svarade inte. Det var tyst i rummet en stund. Jag kände ilskan växa inom mig och jag vände mig bort för att slippa se honom eller tala till honom. Plötsligt lade han handen på min axel och vred mig runt, som om han var arg på mig. En efter en plockade han fram bilderna och lade dem framför mig.
”Vet du verkligen inte vad könsdelar är?” Han stannade upp och sträckte ut handen. ”Könsdelarna sitter här.” Han rörde vid mina bröst. ”Och här.” Han stack in handen mellan mina lår.
Jag tog ett steg bakåt. Hjärtat bultade och jag vågade inte ge ett ljud ifrån mig. Magister T stirrade på mig, obehagligt upphetsad.
”Ni Niuniu, jag har alltid brytt mig om dig och varit snäll mot dig. Varför är du jämt så besvärlig?” Hans röst hade blivit mycket mild nu. För ett ögonblick tyckte jag mig märka att han var litet oroad över den pinsamma situationen. Jag svarade inte. Jag kände på mig att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
”Du är en stor flicka nu, Niuniu. Vet du inte ens vad könsdelar är?” sade magister T och fortsatte att ta mig på brösten och mellan benen. Händerna verkade vara täckta av lim, för han tycktes inte kunna få loss dem.
Plötsligt insåg jag vad problemet var: hans händer och sättet han rörde vid min kropp.
Ansiktet brände lika hett som det hade gjort på morgonen, i klassrummet. En inkonsekvent blandning av ilska, upphetsning och trots fick mig att vilja lyfta handen, lägga den på samma ställen på hans kropp och säga: ”Här har du dina könsdelar! Här har du!”
Men jag tog ett djupt andetag och gjorde ingenting. Det jag ville göra skedde bara i mitt huvud. Mina handlingar och ord var bara fantasier.
”Niuniu…” Magister T tänkte inte säga något, det såg jag. Han upprepade bara mitt namn. ”Niuniu…” Han såg inställsam och bönande ut.
Jag vände mig om och sprang. Vid det här laget var skolan tom på folk. För att komma från lärarrummet till skolporten var jag tvungen att springa genom en lång, smal passage med höga väggar på bägge sidorna. Jag försökte springa tyst eftersom jag var rädd att ljudet av mina egna fotsteg skulle låta som om någon annan förföljde mig. Hela tiden tänkte jag på det farliga jag hade fantiserat om att göra. Jag blev både arg och skrämd på nytt.
Men för varje steg jag tog minskade ilskan. Medan jag skyndade vidare mellan de hårda, släta väggarna fylldes jag av en skrämmande, mystisk njutning. Passagen var så trång att här inte fanns något ”runt omkring”, bara ”framåt” och ”bakom”. Då och då stötte jag armen i någon av väggarna. Det kändes som om jag rörde mig i en dröm. Den mystiska, skrämmande njutningen nådde mig inte genom ögonen, utan genom armarna.Jag överväldigades av segerkänslor.
Men vad det var jag hade besegrat visste jag inte.
(Foto: Gabriela Camerotti på Flickr)
Privatliv publicerades 1996 och med sina beskrivningar av kvinnlig homosexualitet, psykisk sjukdom, förkvävande patriarkaliska strukturer och nedbrytande ofrihet och förtryck blev den omedelbart något av en kultbok bland dåtidens unga kinesiska kvinnor. Privatliv är också den första roman utgiven i Kina där massakern på studenter i Beijing 1989 utgör en viktig del av handlingen, även om den aldrig nämns vid namn. Förhoppningsvis kommer Privatliv på svenska någon dag i en inte alltför avlägsen framtid...
Här följer ett kort utdrag, ett litet smakprov, en scen ur Niunius barndom:
När jag steg in i klassrummet den här dagen smög jag försiktigt bort till min bänk, satte mig ner och såg mig om.
Min bänkkamrat viskade hemlighetsfullt: ”Någon här har stulit pengar.” ”Nej”, sade eleven som satt bakom oss. ”Det är någon som har skrivit kontrarevolutionära slagord inne på toaletten.”
Hjärtat bultade hårt i mitt bröst.
Magister T vankade ilsket fram och tillbaka mellan bänkarna som en varg i en djurpark, full av vrede men utan att förlora självbehärskningen. Hans blick svepte över våra ansikten som en svärm iskalla nålar, som om den kunde tränga in under ytan, rakt in i våra själar och se våra innersta hemligheter. Jag vet inte om det berodde på det bultande hjärtat eller om nålarna verkligen hade trängt in genom kinderna på mig, men jag kände hur blodet rusade till ansiktet och fick det att glöda lika hett som om jag smort in det med chilipeppar.
”Snälla, snälla, rodna inte!” sade jag till mig själv. ”Du har ju inte gjort något!”
”Nå!” sade magister T till slut. ”En av er har i hemlighet skickat runt bilder av människokroppen, bilder som visar mäns och kvinnors könsdelar!”
Tack! Tack min himmel och tack min jord! Ingen hade stulit pengar eller skrivit kontrarevolutionära slagord! Men könsdelar… Vad var könsdelar?
Magister T använde ett väldigt speciellt tonfall när han sade ”könsdelar”. Det lät som om ordet var täckt med ett lager svavel som flammade upp likt en tändsticka när han svepte förbi det med sin röst, så att det lystes upp och bröt av mot de andra orden.
Jag förstod att könsdelarna måste sitta på ett mycket ovanligt ställe, förmodligen ”där nere”. Så fort jag tänkte så började ansiktet oförklarligt hetta igen. Jag vet verkligen inte varför det vägrade att lyda.
”Ni Niuniu! Stå upp!” sade magister T. ”Varför rodnar du?” Den anklagande tonen i hans röst knuffade mig ännu längre in i isoleringen. De andra undvek mig som pesten, som om jag hade burit på en smittsam sjukdom.
När skoldagen var slut kallade magister T in mig på lärarrummet och lät mig stå där och begrunda min situation medan han betygsatte inlämnade hemuppgifter. När alla de andra lärarna hade gått lade han ifrån sig den dansande rödpennan.
”Hördu”, sade han så vänligt han kunde, uppenbarligen inställd på att inte bråka mer. ”Varför rodnade du?”
Jag harklade mig och funderade en stund. Eftersom magister T hade bestämt sig för att vara vänlig mot mig borde jag sluta vara så fientlig och visa litet samarbetsvilja. ”Det hade faktiskt inget med mig att göra”, sade jag. ”Jag har inte sett de där bilderna och jag vet inte vad de föreställer.”
”De föreställde en människas könsdelar. Om du inte vet vad det är, varför rodnade du då?”
Än en gång det där ordet – könsdelar. Och än en gång fick jag känslan av att det var så hett att det brände i magister T:s mun. Det var som om han hade fiskat upp en kokhet dadel ur grytan och helst ville sluka den direkt men inte riktigt vågade.
Jag tvekade litet och mumlade: ”Könsdelar… var sitter de? Jag har aldrig sett dem.”
”Det tror jag inte på. Varför rodnade du i så fall?”
Jag svarade inte. Det var tyst i rummet en stund. Jag kände ilskan växa inom mig och jag vände mig bort för att slippa se honom eller tala till honom. Plötsligt lade han handen på min axel och vred mig runt, som om han var arg på mig. En efter en plockade han fram bilderna och lade dem framför mig.
”Vet du verkligen inte vad könsdelar är?” Han stannade upp och sträckte ut handen. ”Könsdelarna sitter här.” Han rörde vid mina bröst. ”Och här.” Han stack in handen mellan mina lår.
Jag tog ett steg bakåt. Hjärtat bultade och jag vågade inte ge ett ljud ifrån mig. Magister T stirrade på mig, obehagligt upphetsad.
”Ni Niuniu, jag har alltid brytt mig om dig och varit snäll mot dig. Varför är du jämt så besvärlig?” Hans röst hade blivit mycket mild nu. För ett ögonblick tyckte jag mig märka att han var litet oroad över den pinsamma situationen. Jag svarade inte. Jag kände på mig att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
”Du är en stor flicka nu, Niuniu. Vet du inte ens vad könsdelar är?” sade magister T och fortsatte att ta mig på brösten och mellan benen. Händerna verkade vara täckta av lim, för han tycktes inte kunna få loss dem.
Plötsligt insåg jag vad problemet var: hans händer och sättet han rörde vid min kropp.
Ansiktet brände lika hett som det hade gjort på morgonen, i klassrummet. En inkonsekvent blandning av ilska, upphetsning och trots fick mig att vilja lyfta handen, lägga den på samma ställen på hans kropp och säga: ”Här har du dina könsdelar! Här har du!”
Men jag tog ett djupt andetag och gjorde ingenting. Det jag ville göra skedde bara i mitt huvud. Mina handlingar och ord var bara fantasier.
”Niuniu…” Magister T tänkte inte säga något, det såg jag. Han upprepade bara mitt namn. ”Niuniu…” Han såg inställsam och bönande ut.
Jag vände mig om och sprang. Vid det här laget var skolan tom på folk. För att komma från lärarrummet till skolporten var jag tvungen att springa genom en lång, smal passage med höga väggar på bägge sidorna. Jag försökte springa tyst eftersom jag var rädd att ljudet av mina egna fotsteg skulle låta som om någon annan förföljde mig. Hela tiden tänkte jag på det farliga jag hade fantiserat om att göra. Jag blev både arg och skrämd på nytt.
Men för varje steg jag tog minskade ilskan. Medan jag skyndade vidare mellan de hårda, släta väggarna fylldes jag av en skrämmande, mystisk njutning. Passagen var så trång att här inte fanns något ”runt omkring”, bara ”framåt” och ”bakom”. Då och då stötte jag armen i någon av väggarna. Det kändes som om jag rörde mig i en dröm. Den mystiska, skrämmande njutningen nådde mig inte genom ögonen, utan genom armarna.Jag överväldigades av segerkänslor.
Men vad det var jag hade besegrat visste jag inte.
(Foto: Gabriela Camerotti på Flickr)
måndag 8 februari 2010
Himalaya Blues
Ett sex minuters utdrag ur Himalaya Blues, en meditation över de buddistiska dygderna till minne av den ungerske tibetologen Alexander Csoma de Koros (1784-1845). Fler vackra bilder hittar man på fotografens (Zsolt Sütő) reseblogg.
fredag 5 februari 2010
Rasism? Eller bara en dumhet som övergår allt förstånd?
Ja, det var meningen att den här bloggen skulle handla om litteratur, men nu får det bli ett inslag om film i alla fall - animerad film.
Om ni har barn (eller ett ungdomligt sinne) och är intresserade av Kina eller Asien, så har ni säkert inte missat tv-serien Avatar: Legenden om Aang. Avatar är en av mina absoluta favoriter, eftersom den är både spännande, rolig, vältecknad och dessutom utspelar sig i Kina (visserligen ett fejkat Kina, ungefär som Japan i Lian Hearns böcker, men ändå). Nu ska Paramount göra film av boken, en film med riktiga människor i rollerna, och vad kommer man på då? Jo: "Vi sätter vita människor i alla huvudrollerna!" Det hemska Eldfolket som är hjältarnas fiender får däremot spelas av "mörka" människor. Så här:
Lägg märke till att original-Zuko var betydligt ljusare än både Sokka och Katara. Till och med tv-seriens skapare har gått ut och protesterat och påpekat att personerna i serien var inspirerade av människor med asiatisk bakgrund som de kände. Man kan ju undra varför filmbolaget gör på det här sättet? Kan de verkligen vara helt omedvetna om att folk kommer att reagera? Och har de inte fattat att Asien är ganska coolt bland ungdomar nuförtiden?
Mer information om det hela hittar man på Racebending.com, som också har en bra genomgång av yellowface genom tiderna, det vill säga den gamla tradition som går ut på att låta vita klä ut sig till asiater på film, istället för att låta riktiga asiater spela rollerna. Var det förresten inte Tomas von Brömsen som spelade kinesisk kypare så gräsligt att man rodnade en gång tiden?
Om ni har barn (eller ett ungdomligt sinne) och är intresserade av Kina eller Asien, så har ni säkert inte missat tv-serien Avatar: Legenden om Aang. Avatar är en av mina absoluta favoriter, eftersom den är både spännande, rolig, vältecknad och dessutom utspelar sig i Kina (visserligen ett fejkat Kina, ungefär som Japan i Lian Hearns böcker, men ändå). Nu ska Paramount göra film av boken, en film med riktiga människor i rollerna, och vad kommer man på då? Jo: "Vi sätter vita människor i alla huvudrollerna!" Det hemska Eldfolket som är hjältarnas fiender får däremot spelas av "mörka" människor. Så här:
Lägg märke till att original-Zuko var betydligt ljusare än både Sokka och Katara. Till och med tv-seriens skapare har gått ut och protesterat och påpekat att personerna i serien var inspirerade av människor med asiatisk bakgrund som de kände. Man kan ju undra varför filmbolaget gör på det här sättet? Kan de verkligen vara helt omedvetna om att folk kommer att reagera? Och har de inte fattat att Asien är ganska coolt bland ungdomar nuförtiden?
Mer information om det hela hittar man på Racebending.com, som också har en bra genomgång av yellowface genom tiderna, det vill säga den gamla tradition som går ut på att låta vita klä ut sig till asiater på film, istället för att låta riktiga asiater spela rollerna. Var det förresten inte Tomas von Brömsen som spelade kinesisk kypare så gräsligt att man rodnade en gång tiden?
tisdag 2 februari 2010
Vietnamesiska barnböcker på svenska
Eftersom jag har varit en vecka på författarkonferens i Hanoi så borde jag ju skriva något om vietnamesisk litteratur. Men just nu är jag litet trött och småförkyld, så jag gör det lätt för mig och skriver om några vietnamesiska barnböcker som redan finns på svenska.
Urvalet är enkelt - det finns inte särskilt många vietnamesiska barnböcker översatta, och förutom någon enstaka sagosamling är det i princip bara Trasten som har publicerat något: två böcker som ingår i ett svensk-vietnamesiskt samarbetsprojekt, där svensk litteratur översätts till vietnamesiska och vice versa. Jag är visserligen gravt jävig, men tycker nog att jag kan få presentera böckerna i alla fall.
Den första boken är En syrsas memoarer av Tô Hoài, en barnboksklassiker som utkom första gången 1942 och har lästs av flera generationer. Huvudpersonen är en syrsa, den arrogante och kaxige Dê Mèn, som anser sig vara förmer än de flesta, ända till den dag han själv råkar illa ut och blir fånge hos några barn. I fångenskapen ångrar han sig bittert och inser, med hjälp av en butter skalbagge, att han måste bättra sig och lägga om livsstil. När han så småningom lyckas fly beger han sig ut i världen och hittar snart ett nytt mål - att skapa fred bland insekterna.
Tillsammans med sin trogne vän och följeslagare Mullvadssyrsan upplever han en rad äventyr (bland annat driver de runt på ett blad i en pöl tills de håller på att dö av svält, och jagas av grodor och gäddor). Trots att de är ute för att skapa fred råkar de flera gånger bli inblandade i strider mellan olika insektsgrupper, och ibland är det nära att de stryker med. Så här beskrivs till exempel en av de dramatiska bataljerna:
I gryningen var armén redo och uppställd. Förtrupperna stod under mullvadssyrsans befäl. Gräshopporna svärmade ut ur buskarna. De var fler än hundra stycken. Alla såg vildsinta ut och hade gröna rustningar med skräckinjagande knölar på ryggen. Antennerna stack upp som spjut. Deras bakben var till och med kraftigare än mina och beväpnade med hemska taggar. Men de hade svagheter också: de såg dåligt och eftersom käftarna var krokiga gick det inte att göra snabba bett eller utfall med dem.
Slaget höll på ända till sent på eftermiddagen. När det blev lugnare räknade jag våra förluster. Trettio av oss hade dött och tolv var sårade. Fienden hade sju döda och fem allvarligt sårade. Om man beräknade hur effektiva de båda sidorna var, så hade vi förlorat ungefär lika mycket. Men vi måste tillbringa ännu en natt utomhus, och jag hade dessutom fått en sorglig nyhet: mullvadssyrsan hade tagits tillfånga. Hans hetsiga temperament hade fått honom att våga sig långt in bland fienderna och eftersom de var många hade de övermannat honom. Vår räddningspatrull kom tillbaka tomhänt. Gräshopporna visste hur viktig mullvadssyrsan var och hade snabbt fört honom bort från stridslinjen. Den natten sov jag inte en blund.
Till sist lyckas de förstås nå sitt mål och Dê Mèn kan resa tillbaka till sin familj igen. Men där stannar han inte så länge - nya äventyr väntar!
En syrsas memoarer kan vara litet svårplacerad åldersmässigt. Berättelsen kan nog tilltala litet yngre barn, men samtidigt är texten inte helt lättläst. Förmodligen passar den bäst som högläsningsbok. Den litet gammaldags stilen fungerar bra, tycker jag, eftersom Dê Mèn på många sätt är en ganska pompös liten syrsa. En typisk, traditionell äventyrsberättelse, helt enkelt, med många intressanta observationer av insekternas värld.
Barnbok nummer 2 heter Blunda och öppna ditt fönster och är skriven av Nguyen Ngoc Thuan. Det här är en modern barnbok, för låg- och mellanstadiet, och den handlar om en tioårig pojke i en liten vietnamesisk by och alla hans vänner. En charmerande och enkel vardagsskildring som visar att barn (och människor i gemen) är sig ganska lika, även om levnadsomständigheterna skiljer sig åt. I lille Dungs värld finns det mycket att fundera på och göra. Mystiska presenter dyker upp i klassrummet, en främmande tiggarpojke stryker omkring på gatorna, en grupp kringresande medicinförsäljare har en korg full med giftiga ormar i sitt tält... Dung är filosofiskt lagd och funderar mycket kring livets alla mysterier. Ibland förstår han sig inte riktigt på de vuxna:
Farbror Hung var kär i fröken Hong, gamle farbror Tus dotter. Hela byn visste det. Mamma sade att Hung var blyg. När han var blyg blev hans ansikte väldigt mörkt, nästan svart. Jag har sett honom en gång när hans ansikte förvandlades, det såg rätt roligt ut. Och hans öron blev flammande röda.
Jag kände också till en av Hungs hemligheter. Han var rädd för fröken Hong. Han blev rädd så fort han såg henne. Det var ganska underligt. Han var inte rädd för någon annan.
Själv tycker jag att Blunda och öppna ditt fönster är en otroligt fin liten bok, och den vann också IBBY:s Peter Pan-pris 2007.
En annan intressant författare, som tyvärr inte finns på svenska än, är Nguyen Nhat Ahn - lärare, journalist och författare - som besökte Stockholm i början av december 2009 för att delta i Internationella bibliotekets årliga barnboksvecka. Han har skrivit ett tjugotal böcker varav flera blivit omvandlade till film och teveserier. Förhoppningsvis kommer även någon av hans berättelser att gå att läsa på svenska i en inte alltför avlägsen framtid. Hans böcker utspelar sig ofta i modern stadsmiljö, så de skulle utgöra ett bra komplement till Tô Hoàis klassiker och Nguyen Ngoc Thuans skildring av en barndom på landet.
Här nedan: första delen av en teaterföreställning för barn baserad på En syrsas dagbok.
Urvalet är enkelt - det finns inte särskilt många vietnamesiska barnböcker översatta, och förutom någon enstaka sagosamling är det i princip bara Trasten som har publicerat något: två böcker som ingår i ett svensk-vietnamesiskt samarbetsprojekt, där svensk litteratur översätts till vietnamesiska och vice versa. Jag är visserligen gravt jävig, men tycker nog att jag kan få presentera böckerna i alla fall.
Den första boken är En syrsas memoarer av Tô Hoài, en barnboksklassiker som utkom första gången 1942 och har lästs av flera generationer. Huvudpersonen är en syrsa, den arrogante och kaxige Dê Mèn, som anser sig vara förmer än de flesta, ända till den dag han själv råkar illa ut och blir fånge hos några barn. I fångenskapen ångrar han sig bittert och inser, med hjälp av en butter skalbagge, att han måste bättra sig och lägga om livsstil. När han så småningom lyckas fly beger han sig ut i världen och hittar snart ett nytt mål - att skapa fred bland insekterna.
Tillsammans med sin trogne vän och följeslagare Mullvadssyrsan upplever han en rad äventyr (bland annat driver de runt på ett blad i en pöl tills de håller på att dö av svält, och jagas av grodor och gäddor). Trots att de är ute för att skapa fred råkar de flera gånger bli inblandade i strider mellan olika insektsgrupper, och ibland är det nära att de stryker med. Så här beskrivs till exempel en av de dramatiska bataljerna:
I gryningen var armén redo och uppställd. Förtrupperna stod under mullvadssyrsans befäl. Gräshopporna svärmade ut ur buskarna. De var fler än hundra stycken. Alla såg vildsinta ut och hade gröna rustningar med skräckinjagande knölar på ryggen. Antennerna stack upp som spjut. Deras bakben var till och med kraftigare än mina och beväpnade med hemska taggar. Men de hade svagheter också: de såg dåligt och eftersom käftarna var krokiga gick det inte att göra snabba bett eller utfall med dem.
Slaget höll på ända till sent på eftermiddagen. När det blev lugnare räknade jag våra förluster. Trettio av oss hade dött och tolv var sårade. Fienden hade sju döda och fem allvarligt sårade. Om man beräknade hur effektiva de båda sidorna var, så hade vi förlorat ungefär lika mycket. Men vi måste tillbringa ännu en natt utomhus, och jag hade dessutom fått en sorglig nyhet: mullvadssyrsan hade tagits tillfånga. Hans hetsiga temperament hade fått honom att våga sig långt in bland fienderna och eftersom de var många hade de övermannat honom. Vår räddningspatrull kom tillbaka tomhänt. Gräshopporna visste hur viktig mullvadssyrsan var och hade snabbt fört honom bort från stridslinjen. Den natten sov jag inte en blund.
Till sist lyckas de förstås nå sitt mål och Dê Mèn kan resa tillbaka till sin familj igen. Men där stannar han inte så länge - nya äventyr väntar!
En syrsas memoarer kan vara litet svårplacerad åldersmässigt. Berättelsen kan nog tilltala litet yngre barn, men samtidigt är texten inte helt lättläst. Förmodligen passar den bäst som högläsningsbok. Den litet gammaldags stilen fungerar bra, tycker jag, eftersom Dê Mèn på många sätt är en ganska pompös liten syrsa. En typisk, traditionell äventyrsberättelse, helt enkelt, med många intressanta observationer av insekternas värld.
Barnbok nummer 2 heter Blunda och öppna ditt fönster och är skriven av Nguyen Ngoc Thuan. Det här är en modern barnbok, för låg- och mellanstadiet, och den handlar om en tioårig pojke i en liten vietnamesisk by och alla hans vänner. En charmerande och enkel vardagsskildring som visar att barn (och människor i gemen) är sig ganska lika, även om levnadsomständigheterna skiljer sig åt. I lille Dungs värld finns det mycket att fundera på och göra. Mystiska presenter dyker upp i klassrummet, en främmande tiggarpojke stryker omkring på gatorna, en grupp kringresande medicinförsäljare har en korg full med giftiga ormar i sitt tält... Dung är filosofiskt lagd och funderar mycket kring livets alla mysterier. Ibland förstår han sig inte riktigt på de vuxna:
Farbror Hung var kär i fröken Hong, gamle farbror Tus dotter. Hela byn visste det. Mamma sade att Hung var blyg. När han var blyg blev hans ansikte väldigt mörkt, nästan svart. Jag har sett honom en gång när hans ansikte förvandlades, det såg rätt roligt ut. Och hans öron blev flammande röda.
Jag kände också till en av Hungs hemligheter. Han var rädd för fröken Hong. Han blev rädd så fort han såg henne. Det var ganska underligt. Han var inte rädd för någon annan.
Själv tycker jag att Blunda och öppna ditt fönster är en otroligt fin liten bok, och den vann också IBBY:s Peter Pan-pris 2007.
En annan intressant författare, som tyvärr inte finns på svenska än, är Nguyen Nhat Ahn - lärare, journalist och författare - som besökte Stockholm i början av december 2009 för att delta i Internationella bibliotekets årliga barnboksvecka. Han har skrivit ett tjugotal böcker varav flera blivit omvandlade till film och teveserier. Förhoppningsvis kommer även någon av hans berättelser att gå att läsa på svenska i en inte alltför avlägsen framtid. Hans böcker utspelar sig ofta i modern stadsmiljö, så de skulle utgöra ett bra komplement till Tô Hoàis klassiker och Nguyen Ngoc Thuans skildring av en barndom på landet.
Här nedan: första delen av en teaterföreställning för barn baserad på En syrsas dagbok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)