Jag är i flyttagen och har ett visst behov av att göra mig av med böcker. Därför lottar jag ut ett nytt och fint exemplar av Chen Rans Privatliv och ett av Yan Liankes Drömmar om byn Ding. Klicka på länkarna om ni vill läsa mer om dem.
Vi gör som förra gången: ni skickar namn, adress och e-postadress till mig i en kommentar. Jag kommer inte att publicera kommentarerna, men på så sätt får jag allt till min mejlkorg. Om en vecka - nästa fredag alltså - lottar jag fram två vinnare som får varsin bok. Ni får tyvärr inte välja vilken bok ni vill ha, det blir för besvärligt, men de är båda mycket bra.
Igår publicerade Wall Street Journal en lista på fem kinesiska böcker man måste läsa. En bra lista, måste jag säga eftersom jag själv har översatt fyra av de utvalda böckerna till svenska, men med en stor och uppenbar lucka - inte en enda kvinnlig författare fanns med. Finns det verkligen ingen kvinna som kunde ha kvalat in?
För att skapa litet balans ska ni få ytterligare några boktips av mig och den här gången gäller det enbart böcker skrivna av kvinnor. Eftersom den första listan riktade sig till personer som inte kan kinesiska och måste läsa i översättning så gör även den här listan det och det begränsar förstås urvalet. Men ändå: de här fem böckerna är värda att läsas av olika anledningar - de skiljer sig åt ganska rejält vad gäller innehåll och stil. Vänligen observera att jag radar upp dem i bokstavsordning, inte efter vilken som är "bäst".
Can Xue 残雪 Genombrottet 《五香街》
(Lethe Förlag, 2012)
Can Xue är en riktigt tungviktare i den kinesiska litteraturen, mycket speciell och inte särskilt lättläst men alltid tankeväckande. Att hon nu äntligen utkommer i svensk översättning är mycket glädjande. Så här skriver förlaget: "I sin stora roman Genombrottet undersöker kinesiska Can Xue de sociala
strukturerna som konstruerar förhållandet mellan könen, på samma gång
som hon behandlar kulturrevolutionen och kinesisk mentalitet, hur det
sociala umgänget fungerar [...] Boken utforskar det kollektiva medvetandet hos vanliga människor på en
liten gata i en fiktiv kinesisk stad, och penetrerar vår tids djupaste
existentiella ångest, där identitetens oundvikliga förgänglighet kämpar
med berättandet, inom vilket identiteten måste skapa sig själv." Som jag förstår det gick manus till tryck häromdagen och eftersom jag inte vet vem översättaren är eller har sett översättningen har jag ingen aning om ifall den är fruktansvärd eller alldeles underbar, men eftersom jag är optimist hoppas jag på det senare. Mer om boken och författaren här, på förlagets webbplats.
Chen Ran 陈染 Privatliv 《私人生活》
(Tranan, 2012. Översättning: Anna G Chen)
Roman om en flickas uppväxt i Beijing under 1970- och 1980-talet. Som tyst outsider betraktar Niuniu sina klasskamrater och de vuxna runt omkring henne. Hon lever delvis i en egen fantasivärld och klarar inte att anpassa sig till omgivningens krav på samma sätt som andra. Hon finner kärleken hos sin granne, änkan He, men utsätts också för övergrepp av en lärare. Och när hon äntligen har börjat komma på fötter och skapa ett självständigt liv inträffar en dubbel katastrof som sätter allt i gungning. I Privatliv utforskar Chen Ran kvinnlig sexualitet, patriarkaliska strukturer och psykisk sjukdom och boken var den första roman utgiven i Kina där massakern 1989 spelar en viktig roll i handlingen, även om den inte nämns rakt ut. Läs ett utdrag här.
Chi Zijian 迟子建 Last Quarter of the Moon 《额尔古纳河右岸》
(Harvill Secker, 2013. Översättning: Bruce Humes)
Roman
som utspelar sig bland renskötande evenker på gränsen mellan Kina och
Ryssland/Sovjet. En gammal kvinna tänker tillbaka på sitt liv som nomad
bland skogarna i nordost. Renskötsel, vargjakt, sagoberättande,
schamanism, kärlek och ond bråd död blandas i en vacker saga om en
kultur som nu håller på att utrotas och som har många likheter med den
samiska. Last Quarter of the Moon finns inte på svenska men
utkommer snart på engelska. Omslaget här är dock från den italienska
utgåvan eftersom det är mycket vackrare. Författarens efterord kan ni läsa här på engelska, i översättning av Bruce Humes.
Hong Ying 虹影 Flodens dotter 《饥饿的女儿》
(Norstedts, 1999. Översättning: Anna G Chen)
Sexan växer upp under kulturrevolutionen som yngsta barnet i en fattig familj. Uppväxten präglas av kärlekslöshet och Sexan anar tidigt att det är något med henne som är annorlunda. Varför beter sig hennes mor så konstigt mot just henne? Vem är mannen som har spionerat på henne så länge? Året när hon fyller arton blir en vändpunkt och Sexan får äntligen svaren på sina frågor. En spännande och gripande självbiografisk roman som förmodligen är det bästa Hong Ying har skrivit och som till skillnad från många andra kulturrevolutionära kvinnobiografier utspelar sig bland samhällets fattigaste, de som får stå i kö för att kunna gå på det gemensamma utedasset och knappt har råd att sätta barnen i skola.
Wang Anyi 王安忆
Song of Everlasting Sorrow 《长恨歌》
(Columbia University Press, 2008. Översättning: Michael Berry & Susan Chan Egan)
Ingen tipslista som tar upp kvinnliga kinesiska författare kan förbigå Wang Anyi och hennes roman Song of Everlasting Sorrow. På ytan en berättelse om skönhetsdrottningen Wang Qiyao och hennes liv under fyrtio år, från revolutionen fram till 1980-talet, är detta egentligen lika mycket eller mer en roman om staden Shanghai, dess gränder och bakgator och om skvallret och vardagslivet där. Song of Everlasting Sorrow har förstås filmatiserats och går att se på Youtube (litet komiskt dock att skådespelarna talar kantonesiska och inte shanghaihua).
Jaha, det var fem böcker det. Men på den första listan fanns också en poet, Bei Dao. Här blir den ännu tydligare att könsbalansen inte är riktigt som den ska, för hur många kvinnliga kinesiska poeter har fått egna diktsamlingar utgivna på svenska eller engelska? Jag kan inte komma på någon (fast jag misstänker att det måste finnas). Hur som helst får ni därför ett extra boktips i form av en antologi: Twentieth Century Chinese Women's Poetry, översatt och redigerad av Julia C Lin (ME Sharpe, 2009).
Ibland tar det så lång tid för en bok att bli klar att det nästan känns overkligt att till sist hålla den i handen. Så har det varit med Chen Rans Privatliv, men nu är den äntligen här!
Jag har redan tidigare skrivit om boken på bloggen och den som vill kan läsa ett utdrag här. Vill man köpa den så går det bra att vända sig till någon bokhandel (idag vill jag faktiskt göra reklam!). Privatliv är inte världens mest lättillgängliga bok, men varför ska allt vara lättillgängligt? Den ger i alla fall läsaren mycket att tänka på. Och så är det, såvitt jag vet, den första roman som utgavs i Kina där demonstrationerna och massakern i Beijing 1989 spelar en viktig och tydlig roll, även om Chen Ran förstås aldrig skriver ut årtalet. Bara en sådan sak.
Idag blev det bestämt vilket omslag som ska sitta runt Chen Rans roman Privatliv. Det blev denna vackra design av den eminente Håkan Liljemärker. Snyggt, eller hur?
Nu lär det väl dröja en dryg månad innan boken kommer ut, men har vi riktig tur så blir det innan årets slut i alla fall. För mer info om boken, klicka på etiketten "Chen Ran" här nedanför.
Den här översättningen har varit färdig länge, så det ska bli extra roligt när den äntligen blir tryckt. Och så är den ju något av en kultbok också, eller kanske en modern klassiker i sin egen speciella genre.
Privatliv 《私人生活》 är en roman av Chen Ran 陈染. Den handlar om Ni Niuniu som lever ensam i sin lägenhet. En rad omvälvande händelser har drivit henne till ett psykiskt sammanbrott, och nu samlar hon sina tankar på papper och går igenom det som har hänt. De förvirrade anteckningarna blir till en berättelse om kärlek och förtryck, om manligt och kvinnligt, om hopp och förtvivlan. Uppkrupen i sin säng eller nedsänkt i det ljumma badkarsvattnet minns hon sin tålmodiga mor, sin frustrerade och aggressive far, den sensuella änkan He som blev hennes stora kärlek, det komplicerade förhållandet med magister T och den oskyldiga förälskelsen i skolkamraten Yin Nan.
Privatliv publicerades 1996 och med sina beskrivningar av kvinnlig homosexualitet, psykisk sjukdom,
förkvävande patriarkaliska strukturer och nedbrytande ofrihet och
förtryck blev den omedelbart något av en kultbok bland dåtidens unga kinesiska kvinnor. Privatliv är också den första roman utgiven i Kina där massakern på studenter i Beijing 1989 utgör en viktig del av handlingen, även om den aldrig nämns vid namn. Förhoppningsvis kommer Privatliv på svenska någon dag i en inte alltför avlägsen framtid...
Här följer ett kort utdrag, ett litet smakprov, en scen ur Niunius barndom:
När jag steg in i klassrummet den här dagen smög jag försiktigt bort till min bänk, satte mig ner och såg mig om.
Min bänkkamrat viskade hemlighetsfullt: ”Någon här har stulit pengar.” ”Nej”, sade eleven som satt bakom oss. ”Det är någon som har skrivit kontrarevolutionära slagord inne på toaletten.”
Hjärtat bultade hårt i mitt bröst.
Magister T vankade ilsket fram och tillbaka mellan bänkarna som en varg i en djurpark, full av vrede men utan att förlora självbehärskningen. Hans blick svepte över våra ansikten som en svärm iskalla nålar, som om den kunde tränga in under ytan, rakt in i våra själar och se våra innersta hemligheter. Jag vet inte om det berodde på det bultande hjärtat eller om nålarna verkligen hade trängt in genom kinderna på mig, men jag kände hur blodet rusade till ansiktet och fick det att glöda lika hett som om jag smort in det med chilipeppar.
”Snälla, snälla, rodna inte!” sade jag till mig själv. ”Du har ju inte gjort något!”
”Nå!” sade magister T till slut. ”En av er har i hemlighet skickat runt bilder av människokroppen, bilder som visar mäns och kvinnors könsdelar!”
Tack! Tack min himmel och tack min jord! Ingen hade stulit pengar eller skrivit kontrarevolutionära slagord! Men könsdelar… Vad var könsdelar?
Magister T använde ett väldigt speciellt tonfall när han sade ”könsdelar”. Det lät som om ordet var täckt med ett lager svavel som flammade upp likt en tändsticka när han svepte förbi det med sin röst, så att det lystes upp och bröt av mot de andra orden.
Jag förstod att könsdelarna måste sitta på ett mycket ovanligt ställe, förmodligen ”där nere”. Så fort jag tänkte så började ansiktet oförklarligt hetta igen. Jag vet verkligen inte varför det vägrade att lyda.
”Ni Niuniu! Stå upp!” sade magister T. ”Varför rodnar du?” Den anklagande tonen i hans röst knuffade mig ännu längre in i isoleringen. De andra undvek mig som pesten, som om jag hade burit på en smittsam sjukdom.
När skoldagen var slut kallade magister T in mig på lärarrummet och lät mig stå där och begrunda min situation medan han betygsatte inlämnade hemuppgifter. När alla de andra lärarna hade gått lade han ifrån sig den dansande rödpennan.
”Hördu”, sade han så vänligt han kunde, uppenbarligen inställd på att inte bråka mer. ”Varför rodnade du?”
Jag harklade mig och funderade en stund. Eftersom magister T hade bestämt sig för att vara vänlig mot mig borde jag sluta vara så fientlig och visa litet samarbetsvilja. ”Det hade faktiskt inget med mig att göra”, sade jag. ”Jag har inte sett de där bilderna och jag vet inte vad de föreställer.”
”De föreställde en människas könsdelar. Om du inte vet vad det är, varför rodnade du då?”
Än en gång det där ordet – könsdelar. Och än en gång fick jag känslan av att det var så hett att det brände i magister T:s mun. Det var som om han hade fiskat upp en kokhet dadel ur grytan och helst ville sluka den direkt men inte riktigt vågade.
Jag tvekade litet och mumlade: ”Könsdelar… var sitter de? Jag har aldrig sett dem.”
”Det tror jag inte på. Varför rodnade du i så fall?”
Jag svarade inte. Det var tyst i rummet en stund. Jag kände ilskan växa inom mig och jag vände mig bort för att slippa se honom eller tala till honom. Plötsligt lade han handen på min axel och vred mig runt, som om han var arg på mig. En efter en plockade han fram bilderna och lade dem framför mig.
”Vet du verkligen inte vad könsdelar är?” Han stannade upp och sträckte ut handen. ”Könsdelarna sitter här.” Han rörde vid mina bröst. ”Och här.” Han stack in handen mellan mina lår.
Jag tog ett steg bakåt. Hjärtat bultade och jag vågade inte ge ett ljud ifrån mig. Magister T stirrade på mig, obehagligt upphetsad.
”Ni Niuniu, jag har alltid brytt mig om dig och varit snäll mot dig. Varför är du jämt så besvärlig?” Hans röst hade blivit mycket mild nu. För ett ögonblick tyckte jag mig märka att han var litet oroad över den pinsamma situationen.Jag svarade inte. Jag kände på mig att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
”Du är en stor flicka nu, Niuniu. Vet du inte ens vad könsdelar är?” sade magister T och fortsatte att ta mig på brösten och mellan benen. Händerna verkade vara täckta av lim, för han tycktes inte kunna få loss dem.
Plötsligt insåg jag vad problemet var: hans händer och sättet han rörde vid min kropp.
Ansiktet brände lika hett som det hade gjort på morgonen, i klassrummet. En inkonsekvent blandning av ilska, upphetsning och trots fick mig att vilja lyfta handen, lägga den på samma ställen på hans kropp och säga: ”Här har du dina könsdelar! Här har du!”
Men jag tog ett djupt andetag och gjorde ingenting. Det jag ville göra skedde bara i mitt huvud. Mina handlingar och ord var bara fantasier.
”Niuniu…” Magister T tänkte inte säga något, det såg jag. Han upprepade bara mitt namn. ”Niuniu…” Han såg inställsam och bönande ut.
Jag vände mig om och sprang. Vid det här laget var skolan tom på folk. För att komma från lärarrummet till skolporten var jag tvungen att springa genom en lång, smal passage med höga väggar på bägge sidorna. Jag försökte springa tyst eftersom jag var rädd att ljudet av mina egna fotsteg skulle låta som om någon annan förföljde mig. Hela tiden tänkte jag på det farliga jag hade fantiserat om att göra. Jag blev både arg och skrämd på nytt.
Men för varje steg jag tog minskade ilskan. Medan jag skyndade vidare mellan de hårda, släta väggarna fylldes jag av en skrämmande, mystisk njutning. Passagen var så trång att här inte fanns något ”runt omkring”, bara ”framåt” och ”bakom”. Då och då stötte jag armen i någon av väggarna. Det kändes som om jag rörde mig i en dröm. Den mystiska, skrämmande njutningen nådde mig inte genom ögonen, utan genom armarna.Jag överväldigades av segerkänslor.
Men vad det var jag hade besegrat visste jag inte.
