The Garden of Evening Mists

On a mountain above the clouds, in the central highlands of Malaya lived the man who had been the gardener of the Emperor of Japan.

Igår fick Tan Twan Eng litteraturpriset Walter Scott Prize för sin roman The Garden of Evening Mists. Tydligen är han den förste icke-brittiske författare som tilldelas priset. Redan förra året belönades boken med Man Asian Literary Prize. Jag förstår varför.

The Garden of Evening Mists utspelar sig i Malaysia och berättelsen börjar på 1980-talet. Huvudpersonen och berättaren Yun Ling är domare och har bestämt sig för att gå i pension något tidigare än väntat. Anledningen, som hon inte avslöjar för sina kollegor, är att hon har drabbats av en okänd sjukdom som får henne att tappa minnet och drabbas av tillfälliga blackouter då hon inte kan läsa, skriva eller förstå vad andra säger. Hon inser att hon måste fästa sina minnen på papper för att i ett senare skede av sjukdomen kunna påminna sig själv om vem hon är. Som ett led i det arbetet reser hon tillbaka till Kvällsdimmornas trädgård, en japansk trädgårdsanläggning och villa som hon fick i arv av den framstående japanske trädgårdsmästaren Nakamura Aritomo när hon var ung. Det är många år sedan hon var där och trädgården har förfallit. I närheten av den ligger teplantagen Manjuba, som hon första gången besökte i början av 1950-talet. Det var då hon lärde känna Aritomo och berättelsen i romanen pendlar mellan dessa båda tidsplan. De första sidorna får mig att tänka litet på Dapne du Mauriers Rebecca, med dess drömska återkomst till ett nu försvunnet hem. Fast här har huset inte brunnit ner, bara förfallit.

Thirty-six years after that morning, I hear his voice again, hollow and resonant. Memories I had locked away have begun to break free, like shards of ice fracturing off an arctic shelf. In sleep, these broken floes drift towards the morning light of remembrance.

The stillness of the mountains awakens me. The depth of the silence: that is what I had forgotten about living in Yugiri. The murmurings of the house hover in the air when I open my eyes. An old house retains its hoard of memories, I remember Aritomo telling me once.

När Yun Ling kommer till Manjuba 1951 har hon i flera år arbetat inom åklagarämbetet. Hennes arbete har varit att söka upp krigsförbrytare och att bekämpa den kommunistiska gerillan som härjar på landsbygden. Yun Ling tillbringade de sista åren av Andra världskriget i ett japanskt fångläger i djungeln, dit hon fördes tillsammans med sin storasyster. Systern spärrades in i ett skjul tillsammans med en liten grupp andra kvinnor som gång på gång våldtogs av de japanska soldaterna och Yun Ling gjorde så gott hon kunde för att hålla systern vid liv i hopp om att de skulle kunna rymma. Hon lärde sig japanska och fungerade som tolk i lägret, där fångarna levde under vidriga förhållanden. När kriget gick mot sitt slut insåg japanerna att de måste förstöra lägret och döda fångarna. Yun Ling fick chansen att fly och tog den, men hela livet har hon förföljts av skuldkänslor för att ha lämnat systern kvar. Hon lyckas aldrig återfinna lägret, som inte finns med i några förteckningar.

Yun Ling reser till Manjuba – där familjen har gamla vänner – för att hon vill be Aritomo att anlägga en trädgård till minne av hennes syster, som var mycket intresserad av japansk trädgårdskonst. Aritomo tackar nej, men erbjuder Yun Ling att bo kvar en tid som lärling. Trots det starka hat som Yun Ling känner mot japanerna stannar hon och så småningom kommer hon och Aritomo allt närmare varandra. Gerillan härjar bland bergen och situationen blir allt farligare. Manjuba drivs av den sydafrikanske tefarmaren Magnus, hans kinesisk-malajsiska fru Emily och deras unge släkting Frederik, som förälskar sig i Yun Ling. Hon inleder dock ett förhållande med Aritomo. När trädgården närmar sig sin fullbordan försvinner Aritomo en dag bland bergen. Hans kropp återfinns aldrig och han blir något av en legend.

I nutidsplanet (1980-tal) får Yun Ling besök av en japansk forskare som vill publicera de träsnitt Aritomo gjorde. Yun Ling är först ovillig att låta honom se dem, men går sedan med på det. Så småningom blir det klart att arbetet i Yun Lings fångläger gick ut på att gömma de skatter som japanerna hade samlat på sig under krigsåren, samma skatter som de lokala markägarna har letat efter i många år. Det blir också allt tydligare att Aritomo förmodligen kände till mer om detta än han medgav. Jag ska inte avslöja hur det går, men som läsaren snart inser kommer Yun Ling till sist att förstå det meddelande som han lämnade efter sig till henne.

The Garden of Evening Mists är en oerhört vackert skriven bok. Skildringarna av naturen, växterna, dofterna, ljuden, är sensuella och mycket känsliga och omsorgsfullt formulerade. Man kan känna och höra djungeln och bergen omkring sig när man läser. Tan Twan Engs sätt att skriva är poetiskt och många formuleringar känns som verser ur en dikt: "A memory wisped across his face, like rain drifting over a mountain", "How does one capture stillness on paper?", "I made my way home, following the clouds that were carrying the first of the winter snows". Man kan inte ta in texten i för stora doser åt gången, det är bättre att läsa den långsamt och njuta av orden.

Själva berättelsen är dessutom mycket gripande: den äldre kvinnans hopplösa situation då hon hela tiden märker hur minnet sviker, hon får synrubbningar, drabbas av korta anfall av afasi och oförmåga att läsa; de plågsamma minnena från tiden i lägret där läsaren anar att hon nog inte bara svek sin syster utan också gjorde andra saker som hon har dåligt samvete för; den hopplösa jakten på lägret och drömmen om att återupprätta systerns minne genom att bygga henne en trädgård. Förhållandet med Aritomo är också intressant – mellan dem finns hela tiden ett avstånd och hårda kilar som kriget har slagit in, men de lär sig att acceptera och uppskatta varandra. Att vi som läsare så småningom börjar ana att lägret nog har en koppling till de legendariska gömda krigsskatterna skapar spänning, en spänning som ökar betydligt mot slutet. Att Tan Twan Eng ändå inte låter det hela sluta som en skattletarhistoria är dock alldeles utmärkt – på så sätt dröjer mystiken kvar även när boken är slut. Yun Ling är också en kvinna med speciell personlighet: avig, trubbig och nästan alltid allvarlig lever hon innesluten i sitt trauma som hon inte kan frigöra sig från. Hon är en mycket ensam människa som har svårt att anförtro sig åt någon och det är tydligt för läsaren hur djupt kriget har påverkat henne.


Det som jag har svårt för i The Garden of Evening Mists är skildringen av den före detta kejserlige trädgårdsmästaren Aritomo. Den innehåller i princip alla Japanklichéer som jag själv skulle kunna tänka ut på rak arm: trädgårdskonst, teceremonier, kyodo-bågskytte, kalligrafi, träsnitt, tatueringar, seppuku och kamikazepiloter. När den förste japanen begår rituellt självmord tänker jag: ”Bara det inte dyker upp kamikazepiloter också!” och några få sidor senare så gör det det. Japanerna är också alla mycket stelt artiga och visar få känslor; till skillnad från de andra personer i boken säger de inte ”don’t” eller ”can’t” utan ”do not” och ”can not”, vilket ytterligare markerar det gammaldags och strama i deras personligheter. Tan Twan Eng balanserar verkligen på gränsen här. En ganska kraftig exotisering av japaner, skulle jag säga. Den stereotypa skildringen av japaner balanseras också något av den intressanta skildringen av Malaysia och befolkningen där: kineser, malajer, ursprungsbefolkning, européer. Den är betydligt mer nyanserad och också väldigt intressant eftersom Malaysia sällan skildras i romaner som uppmärksammas här i väst.

Sammanfattningsvis en mycket vacker, intressant och tankeväckande bok som dessutom skulle kunna bli en hit som film. Om Tan Twan Eng själv vet jag inte så mycket mer än att han kommer från Malaysia, skriver på engelska och gjorde stor succé med genombrottsromanen The Gift of Rain (2007), som också den nominerades till en rad fina priser. Även den handlar om förhållandet mellan malaysier och japaner under och efter Andra världskriget.

Bergets ande

Det finns någon där på berget, klädd i fikonlöv och snärjor,
leende med själfull blick. "Du beundrar visst min skönhet."
På en panter följd av lodjur, med syrenprydd blomstervagn,
prydd av ört och ingefära bröt hon blommor åt sin kärlek.
"Från min mörka bambudunge kom jag sent, vägen var snårig."

Ensam står hon där på toppen, molnen skockas nedanför.
Dagen mörknar, östan viner, gudar sänder önskat regn.
"Ack, jag väntar på min herre. Tiden går, min skönhet vissnar."
Trenne blommor nu hon plockar mitt bland stenrösen och rankor.
"Ack, min herre, har ni glömt mig? Eller har ni inte tid?"

Bergets örtdoftande kvinna dricker källvatten och vilar
under tallar och cypresser. "Tänker ni på mig?" hon undrar.
Åskan dånar, himlen mörknar, apor skriker, katter väsnas,
vinden viner, träden prasslar. "Jag har inte glömt. Jag sörjer."

Qu Yuan (340-278 f.Kr.)

Bild: Xiao Ping

Det öde berget

Vägen uppför berget blir allt smalare, allt ödsligare, allt tystare. De första kilometrarna får vi i alla fall syn på folk då och då. Några bär på bambustörar, andra har ett knippe paraplyer på ryggen; våra skuldror rör vid varandra när de passerar oss på den vindlande smala vägen. Vi känner dem inte men ett visst mått av artighet krävs ändå.

”Jaha, ni ska ner, ni?” 
”Så ni ska upp?” 

 Eller så hinner de före: 
”Jaha, ska ni upp?” 
”Så ni ska ner?” 

 Eller så lägger vi till några ord: 
”Ska ni ner med så där mycket?” 
”Är ni uppe så här tidigt, ni?” 

När vi möter personer vi inte känner blir det bara sådana enkla frågor om ”upp” eller ”ner”. Vi har inget att säga men hittar ändå något att tala om. Det känns bättre så, litet som om vi utbyter hemliga lösenord med varandra. 

När vi har passerat De tusen stenarnas grotta ligger ödelandet framför oss. Här finns ingen att byta ord med. Plötsligt dyker det upp ett hus vid vägen, men det är tomt och gårdsplanen är övervuxen med ogräs. Man kan vagt skymta konturerna av stigar och små åsar där åkerlapparna har legat. En bit av muren har rasat och en annan har spruckit. Det växer mossa längs murfoten. En övergiven träplog sitter faststucken i marken; rankor slingrar sig runt den som om den har slagit rot, skjutit skott och börjat leva. 

Det är inte svårt att föreställa sig att ljudet av tvätt som skrubbas och klirrandet från örhängen eller armband har hörts borta vid den platta skifferstenen vid bäcken om kvällarna. Över den lilla stenbron har en gammal oxe traskat hem med ett ungdjur i släptåg och en svärm fjäderlätta fjärilar på ryggen. I den mörka skogen på det tysta berget har en gång i tiden ett fönster lysts upp av det varma skenet från en lampa. Månljusa och snövita nätter har man säkert kunnat höra knirrandet och knarrandet från en spinnrock eller vagga rulla ut över vattnet i kvarndammen. Men det enda som finns kvar nu är ständigt droppande dagg, drivande moln och den starka, klibbiga lukten av ruttnande löv. Till och med ljudet av våra fotsteg känns för grovt och främmande; det skrämmer upp en flock fåglar som förskräckta skingras och flyger bort över resterna av den låga muren. 

Är det samma fåglar som fanns här på den tiden? 

Spången har gått sönder och vi måste leta rätt på ett vadställe för att ta oss över vattnet. Där stigen har växt igen tvingas vi plocka fram våra huggknivar och hugga oss fram för att nå nästa stycke öppen väg. Som tur är stöter vi inte på några bergsiglar. Vår vägvisare berättar om en man som fraktade timmer här uppe med sin häst och hade oturen att råka på ett helt stim. Den vita hästen var snart helt röd, täckt av iglar som sög på den så att blodet rann. 

Platsen kallas Igelklyftan. 

En kaskad av moln väller ner över oss, fyller dalen och dränker oss i ett hav av dis. Allt är ett töcken; det går inte att se något. Jag vet att mina medvandrare bara är någon meter bort men fast jag hör dem kan jag inte se dem. 

En bit bortanför Igelklyftan vandrar vi ut ur molnen och ser plötsligt risterrasserna breda ut sig framför oss. De är mycket små, förmodligen för att berget är så brant, och på håll ser de ut som minimala snäckskal eller de glänsande fjällen på en fisk. En bambuhatt och en regnkappa av vass räcker för att täcka en åkerlapp. På grund av en branta lutningen är murarna som håller upp terrasserna mycket höga och eftersom de är byggda av bläcksvart sten liknar de en mäktig befästning. Vandrarna måste hålla andan och luta huvudet bakåt för att kunna se ända upp till det fjärran krönet. Vi föreställer oss de fladdrande fanorna och soldaterna och tycker oss till och med höra ljudet av visslande pilar och dånande stridstrummor. Om jag ska vara ärlig så är vi i hemlighet förbluffade. Varför i hela världen har några okända människor valt att slå sig ner i den här avlägsna dalen? När byggde de detta storslagna fästningsverk, dessa pyramider, denna kinesiska mur uppe på berget? Hur mycket blod, svett och tårar – hur många människoliv – offrade de när de för att vinna ytterligare några nävar ris skapade de murar som här tornar upp sig ovanför varandra? 

Vartenda stenblock slår vakt om hemligheten; de ligger stumma framför oss. 

Många av terrasserna har förfallit och ogräset växer ohejdat på åkrarna; duniga vippor täcker marken som vit snö. Jag vet att blodgräset är skoningslöst och att det har slukat många stigar och fotspår, kungadömen och berättelser som alla har skingrats för vinden.

-----------------------------------

Ett utdrag ur Han Shaogongs 韩少功 Sunnan om berg och nordan om vatten 《山南水北》, en uppföljning till romanen Maqiao. I Maqiao berättade Han i ordboksform om livet i en fiktiv version av den lilla by i Yunnan där han tillbringade några år under kulturrevolutionen.I Sunnan om berg och nordan om vatten återvänder han till trakten och söker upp platser och människor ur det förflutna. Boken finns inte översatt till vare sig svenska eller engelska.

Det gamla fartyget

Zhang Weis 张炜 roman Det gamla fartyget 《古船》 är något av en modern klassiker i den post-kulturrevolutionära kinesiska litteraturen. Det är en bok som inte är helt lätt att ta till sig, men också en bok som förvånar och delvis chockerar. Om jag ska börja med att beskriva handlingen så kan jag kanske helt enkelt modifiera texten på omslagets innerflik:

I den lilla köpingen Wali pågår en maktkamp mellan tre mäktiga klaner: Sui, Zhao och Li. Klanen Sui har i generationer kontrollerat glasnudeltillverkningen, ortens viktigaste näring. Men när klanens svarta får, den kringdrivande Sui Buzhao, kommer hem från sina resor på de sju haven följer de olycksbådande tecknen slag i slag: det gamla templet brinner ner, floden torkar ut och snart kommer revolutionen som vänder allt över ända. Klanen Zhao tar makten i Wali och inget är som förut.

I Det gamla fartyget får vi följa de tre syskonen Baopu, Jiansu och Hanzhang som alla hanterar sina svåra upplevelser av livet i det maoistiska Kina på sitt eget sätt. Baopu, den äldste sonen i familjen Sui, är den som har bevittnat de värsta grymheterna och som en följd av detta har han dragit sig tillbaka till den gamla kvarnen där han tillbringar dagarna med att mala bönor. Hans yngre bror Jiansu brinner av revanschlust och när de politiska vindarna vänder bestämmer han sig för att ta tillbaka fabriken. Och medan bröderna kämpar för att övertyga varandra om att just deras livsstil är den rätta tynar deras syster Hanzhang bort under tyngden av sin egen fruktansvärda hemlighet.

När jag första gången läste Det gamla fartyget trodde jag till en början att den skulle vara en vanlig småtråkig familjeroman. Jag är litet övermätt på berättelser där man följer familjer genom flera generationer eller städer och platser under långa tidsperioder och jag har ofta litet svårt att engagera mig tillräckligt i personerna i sådana böcker. Katedralen vid havet var till exempel inget för mig. Men ju längre in i Det gamla fartyget jag kom, desto mer fascinerad blev jag. Romanen publicerades första gången 1987 - samma år som Mo Yans Det röda fältet - och det är intressant att en bok som så naket och osminkat skildrar de fruktansvärt brutala händelserna under tiden för revolutionen, under den stora hungersnöden och under kulturrevolutionen överhuvudtaget fick komma ut.

Huvudkonflikten i boken står mellan bröderna Baopu och Jiansu, som har samme far men olika mödrar. Baopu är flera år äldre än Jiansu och har erfarenheter som Jiansu inte delar. Hans fruktansvärda minnen och känslan av ständigt överhängande fara får honom att dra sig undan, hans sätt att hantera världen är att försöka göra sig osynlig och inte väcka någon uppmärksamhet. Jiansu, som inte bär på riktigt samma traumatiska bagage, har svårt att förstå brodern. Han drömmer istället om att göra precis tvärtom, att stiga fram, ta tillbaka fabriken, återupprätta familjens ära. Bröderna är motsatser men det ska visa sig att de både behöver och kompletterar varandra. De har också en syster, Hanzhang, en vacker och spröd flicka som i likhet med sin äldre bror är mycket tillbakadragen och sluten. Hon verkar lida av en underlig sjukdom som får henne att långsamt tyna bort. Det bröderna inte vet är att hennes sinnestillstånd beror på att hon under många år har utsatts för sexuella övergrepp i ett påtvingat förhållande som hon inte kan göra sig fri från.

Vid sidan om syskonens historia får läsaren också följa en rad andra personer i staden: syskonens alkoholiserade farbror som drömmer sig tillbaka till sitt liv på sjön, den mystiska byhäxan Zhang-Wang, den galne uppfinnaren Li Qisheng, den vackra och envisa Naonao och Zhao Bing - den obehaglige grå eminens som egentligen styr allt som sker i staden.

En dyster historia? Ja, oerhört. Och det är bara början. När romanen når sitt klimax och Baopu till sist berättar för Jiansu om det han har varit med om blir det nästan outhärdligt. Scenerna från revolutionens slutskede, när stadsborna först tar ut sin ilska på de rika för att sedan i sin tur bli offer för de motattacker som kontrarevolutionärerna sätter in är fruktansvärda. Att människor kan vara så grymma är mer än man vill påminnas om. Och samtidigt är det förstås viktigt att den där påminnelsen kommer, att någon har skildrat den här tiden i all dess vedervärdighet och att vi orkar sätta oss ner och läsa om den så att vi inte kan låtsas som om den inte har funnits. Litteraturen kan inte bara bestå av feelgood-romaner. Vi, som förhoppningsvis aldrig kommer att behöva uppleva något som liknar Baopus helvete, måste åtminstone försöka förstå hur han har det.

Försök bara föreställa dig hur det var. Jag hade precis fyllt sju, så om jag lever till sextio kommer jag att ha haft femtiotre år på mig att minnas den synen. Det går inte att stå ut med. Jag vet att mitt liv i princip är över och att jag kommer att vara tvungen att leva med mina rädslor i framtiden, men jag kan inte göra något åt det. Kanske kommer du att säga: "Jo, jag hörde talas om de där fyrtiotvå personerna som begravdes levande i potatiskällaren", men Jiansu, du såg dem inte. Du hörde inte hur de skrek. Det är en enorm skillnad. Om du hade varit där skulle du aldrig ha glömt det och det skulle kväva dig.

Det gamla fartyget är en berättelse som utspelas på flera olika tidsplan, med ständiga tillbakablickar och hopp i tiden. Det här kan nog göra den litet svår att förstå för den som inte har tillräckligt med bakgrundskunskaper för att kunna identifiera den tidsperiod han eller hon för ögonblicket befinner sig i. När jag läste igenom boken ett andra varv insåg jag också att händelser som äger rum i början av romanen förklaras långt senare - men när jag kom dit hade jag glömt de där detaljerna och det var först vid andra genomläsningen som jag kunde pussla ihop alla delarna. Som att Baopu vid ett tillfälle får syn på ett visst träd och står som förstenad och stirrar på det en lång stund och mumlar för sig själv. Det är helt obegripligt när man först läser det, men mot slutet av boken framkommer det att han en gång blev vittne till hur några män i staden band fast liket av en skändad flicka vid just det trädet. De här scenerna inträffar med så långt mellanrum från varandra att jag inte kopplade ihop dem förrän andra gången jag läste berättelsen. Det gamla fartyget är alltså en betydligt mer komplicerad och intrikat berättelse än man kanske först tror.

Själv är jag litet orolig för att min översättning, som skedde under ganska stark tidspress, inte ska göra romanen rättvisa. Men i så fall får ni försöka ha överseende med det och ändå ta till er denna starka skildring av livet i en kinesisk stad under årtiondena närmast efter revolutionen.

Nutida kinesisk litteratur

Jag blir litet förvånad när jag inser att jag inte har skrivit något om Kerstin Johanssons bok Nutida kinesisk litteratur: Jakten efter det moderna (Carlssons förlag). Jag var så säker på att jag redan hade gjort det. Vilken miss! Det är ju inte så ofta det publiceras böcker om kinesisk litteratur här i landet så det måste ju uppmärksammas.

Kerstin Johansson är doktor i kinesiska och arbetar som bibliotekarie (ni ser, det finns fler än en med denna fina kombination). Dessutom skriver hon recensioner och artiklar för Helsingborgs dagblad. I Nutida kinesisk litteratur har hon samlat några av dessa texter och dessutom kompletterat dem med ett par nyskrivna. Första delen av boken handlar om Mo Yan och består av en nyskriven introduktion som följs av tre recensioner av de verk som finns i svensk översättning. Sedan följer texter om specifika författare som Li Rui, Jiang Rong, Lao She, Wang Shuo, Zhang Tianyi (som Kerstin skrev sin avhandling om) samt några mer övergripande artiklar om kvinnliga författare, upproriska barn, dystopier och bokmarknaden i Kina.

Nutida kinesisk litteratur är inte någon tjock bok och den är mycket redigt och klart skriven, så jag tror att den kan fungera alldeles utmärkt som introduktion för den nyfikne. Själv har jag redan läst alla recensionsartiklarna, så för mig är det de tematiska och nyskrivna artiklarna som var intressantast. Särskilt roligt tycker jag det är att Kerstin har tagit med inte bara en utan två artiklar om barnlitteratur i Kina - ett ämne som ytterst sällan tas upp när kinesisk litteratur presenteras utomlands. Kerstin doktorerade på barnboksförfattaren Zhang Tianyi (vi gick faktiskt samtidigt på universitetet i Lund så jag kan skryta med att vi var kurskamrater). Här behandlar hon främst den litteratur han skrev för vuxna under 1930-talet. Den som får mersmak kan med fördel gå vidare med att läsa hennes avhandling Barnlitteratur som medel och mål: Zhang Tianyi och den kinesiska barnlitteraturens utveckling som handlar om Zhangs karriär som barnboksförfattare på 1950-talet, efter revolutionen.

I kapitlet "Det är rätt att göra uppror: om litteraturens upproriska barn i Kina" tar hon upp det subversiva och rebelliska i kinesisk barnlitteratur, framför allt under 1930- och 1940-talet. Det är en ganska kort artikel och jag hade gärna sett att den var mycket längre eftersom det hade varit intressant att följa temat fram till idag. Vi får helt enkelt hoppas att Kerstin skriver mer om barn- och ungdomslitteratur i Kina. Kanske det kan bli en egen bok?

Om jag har någon invändning mot Nutida kinesisk litteratur är det väl snarast att jag skulle ha velat se litet längre och mer utvecklade texter. Jag förstår ju att längden har att göra med tidningsformatet, men det hade varit bra om Kerstins kunskaper hade fått mer utrymme. Hur som helst: läs gärna Nutida kinesisk litteratur för en lättläst introduktion till dagens litterära Kina som nästan säkert kommer att få er att vilja läsa mer.

Kinesisk sf på frammarsch

Det verkar som om kinesisk science fiction är inne just nu. Eller börjar bli i varje fall. Tidigare i år kom ju Science Fiction Studies ut med ett specialnummer på temat, med artiklar som täcker både äldre och nyare kinesisk sf, enskilda författare och verk samt bredare teman; för ett par veckor sedan intervjuade Los Angeles Review of Books sf-författaren Fei Dao om hans skrivande och om situationen för kinesisk sf just nu; och snart kommer den engelskspråkiga tidskriften Pathlight med ett särskilt framtids-nummer. Det kommer att innehålla översatta texter av Liu Cixin, Han Shaogong, Can Xue, Chen Qiufan, Yang Ping med flera och man kommer förmodligen att kunna köpa det via Amazon.

Dessutom kommer det nog att ingå någon artikel om kinesisk sf i tidskriften Karavans Kina-nummer som kommer ut i höst.

Nu gäller det bara att hitta ett förlag som vill ge ut kinesisk sf på svenska också ...

Och vinnarna är ...

Nu har jag lottat bland er som anmälde intresse för Mo Yans Vitlöksballaderna!

Eftersom ni var oväntat många tyckte jag att det kändes litet snålt att bara lotta ut ett exemplar, så jag drog två vinnare, nämligen Anneli L i Flen och Caroline E i Kalmar.

Jag ser till att få iväg böckerna med posten någon gång under veckan. Ni som inte hade lika mycket tur den här gången får pallra er iväg till biblioteket istället. Eller prova lyckan nästa gång - det blir med största sannolikhet en ny bokutlottning i slutet av maj månad.

Grattis Anneli och Carro!

(Foto: angela7dreams på Flickr)