Nutida kinesisk litteratur

Jag blir litet förvånad när jag inser att jag inte har skrivit något om Kerstin Johanssons bok Nutida kinesisk litteratur: Jakten efter det moderna (Carlssons förlag). Jag var så säker på att jag redan hade gjort det. Vilken miss! Det är ju inte så ofta det publiceras böcker om kinesisk litteratur här i landet så det måste ju uppmärksammas.

Kerstin Johansson är doktor i kinesiska och arbetar som bibliotekarie (ni ser, det finns fler än en med denna fina kombination). Dessutom skriver hon recensioner och artiklar för Helsingborgs dagblad. I Nutida kinesisk litteratur har hon samlat några av dessa texter och dessutom kompletterat dem med ett par nyskrivna. Första delen av boken handlar om Mo Yan och består av en nyskriven introduktion som följs av tre recensioner av de verk som finns i svensk översättning. Sedan följer texter om specifika författare som Li Rui, Jiang Rong, Lao She, Wang Shuo, Zhang Tianyi (som Kerstin skrev sin avhandling om) samt några mer övergripande artiklar om kvinnliga författare, upproriska barn, dystopier och bokmarknaden i Kina.

Nutida kinesisk litteratur är inte någon tjock bok och den är mycket redigt och klart skriven, så jag tror att den kan fungera alldeles utmärkt som introduktion för den nyfikne. Själv har jag redan läst alla recensionsartiklarna, så för mig är det de tematiska och nyskrivna artiklarna som var intressantast. Särskilt roligt tycker jag det är att Kerstin har tagit med inte bara en utan två artiklar om barnlitteratur i Kina - ett ämne som ytterst sällan tas upp när kinesisk litteratur presenteras utomlands. Kerstin doktorerade på barnboksförfattaren Zhang Tianyi (vi gick faktiskt samtidigt på universitetet i Lund så jag kan skryta med att vi var kurskamrater). Här behandlar hon främst den litteratur han skrev för vuxna under 1930-talet. Den som får mersmak kan med fördel gå vidare med att läsa hennes avhandling Barnlitteratur som medel och mål: Zhang Tianyi och den kinesiska barnlitteraturens utveckling som handlar om Zhangs karriär som barnboksförfattare på 1950-talet, efter revolutionen.

I kapitlet "Det är rätt att göra uppror: om litteraturens upproriska barn i Kina" tar hon upp det subversiva och rebelliska i kinesisk barnlitteratur, framför allt under 1930- och 1940-talet. Det är en ganska kort artikel och jag hade gärna sett att den var mycket längre eftersom det hade varit intressant att följa temat fram till idag. Vi får helt enkelt hoppas att Kerstin skriver mer om barn- och ungdomslitteratur i Kina. Kanske det kan bli en egen bok?

Om jag har någon invändning mot Nutida kinesisk litteratur är det väl snarast att jag skulle ha velat se litet längre och mer utvecklade texter. Jag förstår ju att längden har att göra med tidningsformatet, men det hade varit bra om Kerstins kunskaper hade fått mer utrymme. Hur som helst: läs gärna Nutida kinesisk litteratur för en lättläst introduktion till dagens litterära Kina som nästan säkert kommer att få er att vilja läsa mer.

Kinesiska författare om sitt skrivande

Chinese writers on writing heter en bok som jag köpte för ett tag sedan. Det är en samling texter av och om kinesiska poeter och prosaförfattare från Kina, Taiwan och Hongkong, som alla handlar om skrivande - om hur de själva började skriva, om hur god litteratur är beskaffad, om vad de strävar efter eller försöker undvika. Ibland består texterna av en essä, ibland en intervju (eller som i Li Angs fall, en autointervju). Texterna, som har sammanställts av Arthur Sze, ger en fin överblick över olika sätt att se på litteraturen och på författarens roll.

41 författare finns representerade i boken och originaltexterna publicerades ursprungligen mellan 1917 och 2010. De spänner från moderna klassiska giganter som Lu Xun, Wen Yiduo och Zhang Ailing till samtida författare som Gao Xingjian, Zhang Dachun och Xi Chuan. I vissa fall är texterna mycket politiska - det främsta exemplet är förstås Mao Zedongs tal om litteratur och konst i Yan'an. I andra fall är de mycket litterära i sig själv, som Gu Chengs korta "Poesilektioner" som inleds: "Det var en vattendroppe som introducerade mig för poesin". I några fall rör det sig om tydliga programförklaringar: se till exempel Hu Shis åtta berömda punkter i "Några blygsamma förslag till litterär reform" ("Gnäll inte om du inte är sjuk").

De exempel som finns är bra och i vissa fall rent fascinerande, som till exempel den taiwanesiske poeten Chen Lis dikt "Krigssymfoni" som utnyttjar de kinesiska skrivtecknens grafiska karaktär till fullo. Det är en dikt som inte riktigt låter sig översättas (även om det har gjorts försök) så jag klistrar helt enkelt in den som bild här nedan. För den som inte kan kinesiska så betyder de övre tecknen "soldat", de enbenta och enarmade tecknen längre ner är onomatopoetiska tecken som uttalas "ping" och "pong" (gissa idrottsgrenen!) och tecknen mot slutet betyder "kulle" men kan också ses som gravhögar.

En animation av dikten och en uppläsning där Chen Li själv framför texten kan man hitta på YouTube.

Överlag är Chinese writers on writing en liten guldgruva när det gäller just texter om skrivande. Det jag saknar är analyser och fler exempel på författarnas egna texter, så att man kan jämföra teorin med praktiken.Tänk bara vilken bra utgångspunkt för en kurs i modern kinesisk skönlitteratur den här boken skulle kunna vara! Att läsa författarnas egna tankar kring skrivande och litteratur, och sedan komplettera med att läsa noveller, dikter och romanutdrag för att försöka se hur deras idéer tar sig uttryck i texten. Det vore något, det.

Okunniga, okultiverade och ointressanta - Wolfgang Kubin gör det igen

Den tyske sinologen och översättaren Wolfgang Kubin retade upp många kinesiska författare och litteraturkritiker när han i en intervju 2006 påstod att det mesta som skrivs i Kina idag är skräp. I en intervju för franska Books Magazine gör han nu om bedriften och utvecklar sina tankar om samtida kinesiska prosaförfattare som okunniga, okultiverade och ointressanta. Poeterna och dramatikerna är dock i toppklass, menar Kubin.

Visst kan man hålla med om en del av kritiken, som att författarna tenderar att skriva alltför mycket och alltför oredigerat, att de inte verkar lägga ner så stor möda på språket som man kunde önska. Men inte förtjänar de väl riktigt så mycket ovett som det Kubin öser ur sig? Och när han tar Liu Zhenyun som exempel på en riktigt bra författare känner i alla fall jag att hans preferenser nog skiljer sig en hel del från mina, för på min topplista hamnar inte Liu så särskilt högt. Man kan också fundera på den eurocentrism som skymtar fram mellan raderna. Kubin menar att kinesiska författare är okunniga eftersom de inte kan tillräckligt mycket om västerländsk litteratur och dessutom är värdelösa på att tala engelska. Men något säger mig att han aldrig skulle kalla västerländska författare okunniga för att de inte känner till något om litteraturen i Asien...

Läs intervjun här, och roa er med att försöka gissa vilka invektiv kineserna kommer att spotta ur sig när de får reda på vad som står där...

(Foto: Tony George på Flickr)