Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 1

Kanske läste du förra året en liten notis i tidningen om några kinesiska gruvarbetare som hade blivit instängda vid ett ras. Gruvolyckor är vanliga i Kina, men det som gjorde att just den här händelsen uppmärksammades i medierna var att de instängda gruvarbetarna överlevde i flera dagar genom att dricka smältvatten och äta kol. Dock behöver man inte vara gruvarbetare för att veta att kol går bra att stoppa i magen. Författaren Mo Yan har till exempel provat på samma diet när han var liten. Inte för att han instängd i en gruva, utan bara för att han var så förskräckligt hungrig.

Om man vill roa sig med att hitta en kinesisk författare som är den totala motsatsen till nobelpristagaren i litteratur år 2000, Gao Xingjian, är det inte otroligt att man fastnar för Mo Yan. Gao kommer från en utpräglat intellektuell och välbärgad familj där han redan som liten hade tillgång till både klassisk kinesisk och modern västerländsk litteratur. Mo Yan däremot föddes i en utfattig bondfamilj i nordöstra Kina 1955 och gick bara några få år i skolan innan han vid elva års ålder skickades ut på fälten för att vakta boskap. Eftersom han växte upp under den stora hungersnödens tid bestod familjens föda till största delen av blad, rötter och bark - alla träd på slätten där Mo Yan växte upp hade skalats rena av hungrande bönder. Barnen i byn blev tidigt experter på vad som var ätbart och drog sig inte för att provsmaka de mest underliga "rätter". Vid ett tillfälle fick de syn på en kärra med kol som stod parkerad utanför byskolan. Ett av barnen tog sig en tugga och det dröjde inte länge förrän halva byn till rektors stora förskräckelse kalasade på lasten.

Även om en sådan uppväxt måste ha varit värre än vad vi välmående svenskar kan föreställa oss menar Mo Yan att den så här i efterhand är en stor tillgång, eftersom den ger honom inspiration och drivkraft i skrivandet. Det var faktiskt också hungern som drev honom att en gång ge sig in på författarbanan. I pauserna under arbetet på fälten brukade bönderna nämligen ägna sig åt att diskutera det de var allra mest intresserade av - mat. Alltid fanns det någon som kunde berätta om fantastiska maträtter han hade hört talas om. En av bönderna, en före detta intellektuell som hade skickats ut på landsbygden efter att ha stämplats som högerman, kände till en författare som tjänade så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde äta jiaozi - små fläskfärsfyllda degknyten - tre gånger om dagen. Det fick Mo Yan att bestämma sig. Författare var vad han skulle bli.

Men hur blir en fattig bondpojke författare? Och vad ska han skriva om? I Gaomi i Shandong-provinsen där Mo Yan växte upp existerade nästan ingen skriftlig litteratur alls. Det dryga dussinet böcker som fanns att tillgå i de ungefär lika många byar som låg utspridda över slätten var värdefulla föremål och inte något som en ung pojke fick låna hur som helst. För att få tillstånd att läsa i dem var Mo Yan tvungen att först utföra diverse sysslor åt bokägarna. Vid ett tillfälle mutade han till och med stenhuggarens dotter med frukt för att få läsa några kapitel i hennes fars samling med gamla gudaberättelser. För en pojke som var beredd att äta kol för att mätta magen var det ett enormt högt pris att betala.

1976 valde Mo Yan den enda möjlighet till högre utbildning och karriär som kinesiska bondpojkar och bondflickor hade att tillgå: han tog värvning i armén. Där upptäcktes snabbt hans begåvning och han gick vidare till att studera och skriva litteratur. Till en början skrev han, helt i överensstämmelse med tidsandan, politiskt korrekta historier om fattiga proletärer som avslöjar intrigerande kontrarevolutionärer, men lyckades ändå inte publicera sig eftersom berättelserna inte var tillräckligt "revolutionära". Först 1981 fick han ge ut sin första novell. Så småningom tröttnade han dock, i likhet med de flesta andra kinesiska författare, på begränsningarna och började leta efter ett nytt och eget sätt att uttrycka sig på.


Utan tvivel är Gabriel Garcia Marquez och William Faulkner de två icke-kinesiska författare som mest har påverkat det sena 1900-talets kinesiska litteratur. Marquez magiska realism går igen i ett antal romaner och ekon av Hundra år av ensamhet kan spåras i till exempel Li Ruis Släktgården. Faulkners Yoknapatawpha har kinesiska motsvarigheter i såväl Su Tongs Fengyangshu som Mo Yans Gaomi. Mo Yan har själv beskrivit mötet med Faulkner i mitten av 1980-talet som förlösande och en vändpunkt för hans författarskap. Det var inte så mycket själva romanerna som det Mo Yan läste om Faulkners livsstil och tankar kring skrivandet som påverkade honom. Kanske kan man beskriva det som att han plötsligt insåg att det är tillåtet att använda sina egna erfarenheter och samtidigt ta sig friheten att fabulera hur man vill, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt. Det faktiska nordöstra Gaomi, som i princip bara bestod av ett vidsträckt slättland med några byar på, förvandlades med hjälp av Mo Yans penna till en plats med sjöar, träsk, skogar, städer och allehanda djur som sannerligen inte hör hemma i den delen av Kina. Enligt berättaren i romanen Det röda fältet 《红高梁家族》 är nordöstra Gaomi "den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och passionerade platsen i hela världen".

Det var som att lyfta locket av en gryta, denna känsla av förlösning och tillåtelse. Mo Yan lät sig föras bakåt i tiden, till sin barndom, då han låg och fantiserade om allt mellan himmel och jord medan djuren betade runt omkring honom. Han var ett extremt pratsamt barn som aldrig kunde hålla tyst, vare sig när han var ensam eller när han var tillsammans med andra, och pseudonymen Mo Yan - "inga ord" - tog han sig i ett försök att betvinga sin natur (hans riktiga namn är Guan Moye). I sitt nya skrivande lät han sig nu inspireras av de historier som hans äldre släktingar hade berättat för honom och hans syskon på kvällarna när han var liten. En del av dessa historier har han sedan vävt samman och använt som stomme i flera av sina verk. Inflytandet från folklig berättarkonst är tydligt i romaner som Det röda fältet och Vitlöksballaderna, samt i många av hans noveller. I romanen Vitlöksballaderna 《天堂蒜苔之歌》 inleds till exempel varje kapitel med en vers framförd av en blind balladsångare, och insprängda i den samhällskritiska texten finns gamla legender och sagor som berättas av bönderna själva under arbetet på fälten.

Det du just har läst är första delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt just nu. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Resten av den här artikeln kommer i en annan post eftersom den blir litet för lång annars. Så - fortsättning följer! Läs del 2 här!

Kinesiska samtidigheter

Få personer jag känner har samma bredd i sitt vetande och sina intressen som Göran Sommardal, och det är alltid ett nöje att läsa det han skriver eller samtala med honom. Nyligen utkom han med essäsamlingen Kinesiska samtidigheter - sju kapitel om den skrivna erfarenheten (Symposion), en bok om den kinesiska litteraturen i nuet och det förflutna och om hur de olika tidsperspektiven och erfarenheterna samspelar med varandra.

Som vanligt måste man anstränga sig en aning när man läser Görans texter. Det är inte alltid lätt att reda ut de invecklade ordslingor som är något av hans specialitet. Men intressant är det och texterna får en att tänka och vilja läsa vidare, vilket ju inte alltid är fallet när man har läst ut en bok.

Här finns berättelser, dikter och romanutdrag som i sig är väl värda bokens pris, som den outsägligt sorgliga och absurda historien om mannen som letade efter en text han en gång sett och som förstörde hans liv, eller Yin Lichuans stycke om folket - detta svårfångade begrepp som kan ha så många olika betydelser.

Och så finns de där reflektionerna man själv har gjort då och då, som att kinesiska intellektuella kan ägna en hel middag åt att diskutera någon sedan länge avdöd politikers uttalanden på 1930-talet med samma iver som om de hade gjorts igår, vilket ytterligt få svenskar skulle göra. Eller det alldeles hisnande perspektivet att det enda som gör en Norén-pjäs aningen främmande för en kinesisk publik är att det i Kina inte finns en enda intellektuell över 50 som har undgått att direkt eller indirekt drabbas av internering, degradering, förvisning, tortyr, mord, trakasserier, husarrest, vansinne eller självmord.

För teckenanalfabeterna?

Jag som alltid klagar på att jag är halvanalfabet, jag borde kanske skaffa den här appen till min telefon? Den omvandlar tal till text. Undrar bara vilken sorts kinesiska som gäller - det vore ju litet misslyckat om det visade sig att den enbart fungerar för hakka eller minnanhua...

Någon som har provat? Eller testat liknande appar? Det vore ju onekligen praktiskt att kunna tala in text som man vill e-posta eller lägga ut på Twitter eller liknande. Fast förödande för mina återstående skrivkunskaper, förstås.

Anteckningar i livets marginaler

Jag råkade göra misstaget att gå in på Hedengrens bokhandel idag (jag säger "misstaget" för att det brukar bli så dyrt när jag besöker dem - man kan helt enkelt knappt lämna butiken utan en stor hög med böcker) och där fick jag i vanlig ordning syn på något som gjorde mig glad - en mycket vacker utgåva med noveller och korta essäer av Qian Zhongshu i engelsk översättning. Humans, Beasts and Ghosts heter den, och innehållet är hämtat från två av Qians samlingar: 《写在人生边上》, Anteckningar i livets marginaler samt 《人‧獸‧鬼》, Människor, odjur och monster.

Qian Zhongshu var verkligen en författare som kunde se rakt igenom människors utanverk och skoningslöst avslöja den ofta rätt solkiga verkligheten, men oftast med en stor dos humor. Hans stora roman 《围城》, Belägrad fästning, finns inte i svensk översättning men kan man kinesiska bör man verkligen läsa den. I Belägrad fästning (som publicerades 1947) kommer en utbytesstudent hem till Kina efter inte alltför framgångsrika studier utomlands, men vad gör väl det - man kan ju alltid köpa sig en examen. Värre är det med kärleken. Den går väl kanske också att köpa, men har en tendens att ställa till med besvär som inte direkt blir mindre av inbördeskrig och annat politiskt elände. Titeln är hämtad från ett franskt talesätt:

Le mariage est une forteresse assiégée, ceux qui sont dehors veulent y entrer, ceux qui sont dedans veulent en sortir.

Jag behärskade mig och köpte inte Humans, Beasts and Ghosts, även om bara omslaget var värt pengarna. Men jag rekommenderar alla som inte kan kinesiska att läsa den. Personligen är jag rätt förtjust i den korta novellen《魔鬼夜访钱钟书先生》, "Djävulen avlägger nattlig visit hos herr Qian Zhongshu". Det är en humoristisk historia som är mycket "europeisk" till sin karaktär och påminner en om att Qian Zhongshu faktiskt tillbringade många år i Europa med att studera engelsk och fransk litteratur.

Days of Change

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om romanen Echoes of Silence av den malaysiska författarinnan Chuah Guat Eng. Jag tyckte mycket om den, så när jag såg att Chuah hade kommit ut med en ny roman var jag ju tvungen att läsa den också.

Den nya boken heter Days of Change och handlar om Hafiz, en 55-årig man i fastighetsbranschen som har varit med om en olycka. Han har ramlat ner i en ravin och tappat minnet. Nu är han hemma igen och mår bra fysiskt, men av någon anledning känner han en stark motvilja mot sin vackra unga fru och klarar inte av att tala med en psykolog om sina problem. Vad han gjorde uppe vid ravinen har han inte heller något minne av.

Situationen plågar honom och han bestämmer sig för att börja skriva dagbok med utgångspunkt i hexagram från den kinesiska spådomsboken Yijing (I Ching). Han flyttar ut ur huset och bosätter sig i en tom lägenhet som han har ägt länge men aldrig använt sig av. I takt med att han skriver kommer minnena tillbaka. Men kan han verkligen lita på dem? Är det sanningen han minns, eller bara fantasier?

Days of Change kunde ha varit en mycket bra roman, om det inte vore för att den är alldeles för tätt sammanlänkad med Echoes of Silence. En underlig åsikt, kan man tycka, med tanke på hur mycket jag gillade den första romanen. Men här känns det mest som om kopplingen mellan böckerna är till för att Days of Change ska kunna dra nytta av den första romanens popularitet. Hafiz är den pojke som växte upp tillsammans med Michael, mannen som var förlovad med Ai Lian, huvudpersonen i Echoes of Silence. Ai Lian och hennes dotter Anna dyker upp här och var i romanen, men egentligen har de ingen betydelse för bokens handling. Den hade fungerat lika bra utan kopplingarna till Echoes of Silence, och just därför blir det litet krystat att läsaren hela tiden förutsätts ha läst och komma ihåg den första romanen. För mig sänker det betyget en hel del.

Det som fastnar är beskrivningen av laglösheten, att mäktiga människor kan göra som de vill med andras liv och egendom. Att de kan bränna upp hus, driva bort människor från deras jord och komma undan utan straff för att de har de rätta kontakterna. Det får mig att tänka på den indonesiska romanen Saman, också en alldeles utmärkt bok om våld och exploatering.

Någon gång ska jag försöka få tag på Chuah Guat Engs noveller också - dem ser jag verkligen fram emot att läsa.

Frispråkig frifräsare

Eftersom mina två senaste inlägg handlade om spioner så tänkte jag att det kanske kan vara läge att skriva en kort post om Murong Xuecun, som ju också har extraknäckt litet i den branschen - ja, nästan i alla fall.

Murong Xuecun 慕容雪村 är den före detta advokaten som slog igenom som författare på internet och blev känd för sina osminkade skildringar av unga storstadsmänniskors liv, den sorts berättelser som med anglo-inspirerad vokabulär brukar kallas slacker-romaner. I en tidig artikel i Folkets dagblad beskrev han sig själv som vulgär, pessimistisk och utan andra ambitioner än att äta och dricka gott, men det tvivlar jag litet på. Hur som helst är han en populär författare och säljer bra.

Förra året bestämde sig Murong Xuecun för att prova något nytt. Under en knapp månad lät han sig dras in i ett av de många olagliga pyramidförsäljningsnätverk som existerar i Kina och som oftast slutar med hundratals, ibland tusentals, ruinerade försäljare på bottennivån. Murong Xuecun infiltrerade en av dessa organisationer, avslöjade företaget för polisen och skrev ett uppmärksammat reportage i Southern Metropolis 南都周刊, 《慕容雪村卧底传销23天》 "Murong Xuecuns 23 dagar som undersökande reporter". Reportaget omarbetade han sedan till en bok som har fått titeln 《中国少了一味药》, Den saknade ingrediensen, och för vilken han belönades med Folkets litteraturpris 2010 (kan man inte kinesiska så finns en artikel på engelska om uppdraget att läsa i Kinas Dagblads nätutgåva).

Så långt låter ju allt gott och väl, men när Murong skulle ta emot priset fick han inte framföra det tal han hade förberett. Varför? Tja, man kan väl ana att det beror på vissa av formuleringarna i talet, som till exempel: "För en författare är äkta mod inte att ta sig an ett pyramidbolag. Det är att lugnt säga sanningen när andra tystas ner och när sanningen inte får avslöjas" eller "Allt kinesiskt författarskap uppvisar symptom på sinnessjukdom" eller "Det här är kastrerat skrivande. Jag är en proaktiv eunuck. Jag kastrerar mig själv innan kirurgen höjer skalpellen."

Naturligtvis finns en översättning av talet till engelska, som bland annat går att läsa här - där ni också får en bild på Murong Xuecun i stilig vit kostym.

Vill man läsa hans böcker så finns de förstås på nätet och på Internationella biblioteket. Ett av hans verk, 《成都，今夜请将我遗忘》, finns i engelsk översättning med titeln Leave me Alone: a novel of Chengdu (utgiven i Australien, vilket kan göra den litet svår och dyr att få tag på). Den romanen har även gjorts om till en tv-serie, som dock plockades bort från tv-tablåerna eftersom myndigheterna i Chengdu ansåg att den gav en för mörk bild av staden ...

En broderad sko

Alla som har läst några romaner eller sett några filmer som utspelar sig under kulturrevolutionen vet att det är vissa kulturfenomen som går igen och som man ofta refererar till när man skildrar den här tiden. Ett typiskt exempel är den nordkoreanska snyftaren Blomsterflickan som rörde mången kinesisk revolutionärs hjärta på 1970-talet (vad annat kan man vänta sig när det är självaste Kim Il-sung som står för manus?).

Blomsterflickan var en godkänd film med revolutionärt innehåll, men det fanns även annan kultur som frodades litet mer i skymundan. En av de många så kallade "handkopierade böcker" 手抄本 som cirkulerade i hemlighet var spionromanen 《一只绣花鞋》En broderad sko och dess uppföljare 《梅花党》Organisationen Plommonblomman. Bägge romanerna skrevs av Zhang Baorui, en ung man som arbetade vid smältugnarna i en fabrik i Beijing och brukade underhålla sina arbetskamrater med fantastiska berättelser om spioner, sköna damer och spännande äventyr. Zhang kom från en "intellektuell" familj och fick därför inte bli rödgardist, men han hängde ändå i hasorna på de mer politiskt avancerade kamraterna och deltog så gott han kunde i olika politiska aktiviteter och i likhet med många andra ungdomar gav han sig ut på långa resor runtom i landet. Arbetet på fabriken fick han när han bara var 16 år, och året därefter började han fästa sina berättelser på papper.

Han skrev på kvällarna och naturligtvis i hemlighet, för hans berättelser var inte av det slag som partiet accepterade och som författare av underjordisk litteratur kunde man råka mycket illa ut. Men han skrev inte för byrålådan. Han gav ett exemplar av boken till sin storebror som tog med den till Inre Mongoliet, dit han skickades för att "lära av bönderna". Broderns vänner skrev av den för hand och gav den vidare till andra bekanta. Och på det sättet spred sig berättelsen över landet, precis som många andra liknande romaner.

Eftersom Zhang Baorui skrev under pseudonym så var det bara ett fåtal personer som kände till författarens riktiga identitet. Men Zhang fortsatte att skriva, även om han vid flera tillfällen var tvungen att förstöra manuskript för att de inte skulle komma till myndigheternas kännedom.

Så småningom tog kulturrevolutionen slut och Zhang började studera journalistik. Han har arbetat både som journalist på Nya Kina och som redaktör för bokförlaget med samma namn. Men att det var han som var författare till en av de mest populära bokserierna under 1970-talet var det få som visste förrän man 2001 bestämde sig för att ge ut några av böckerna i nytryck. En riktig nostalgichock för de medelålders och en intressant bekantskap för många yngre.

Så vad handlar de om då, Zhangs romaner? Ja, En broderad sko är en spionhistoria som börjar med att huvudpersonen, poliskommissarie Long Fei, får i uppdrag att utreda mordet på en ung kvinna. Först verkar det vara ett simpelt våldtäktsfall, men så småningom visar det sig att kvinnan hade kontakter utomlands och att hon förmodligen har stulit hemliga dokument och vidarebefordrat dem till en okänd uppdragsgivare. Och flera saker med fallet får Long Fei att minnas en vacker men mystisk ung kvinna som han kände i sin ungdom, och som mot sin vilja tvingades arbeta för sin far i den kontrarevlutionära organisationen Plommonblomman.

Det märks att Zhang bara var 17 år när han skrev En broderad sko. Berättelsen varvar händelser i nutid med tillbakablickar i Long Feis förflutna, och ibland avslöjar han litet för mycket eller låter tidsperspektiven flyta ihop på ett sätt som inte fungerar. Han beskriver snarare än gestaltar och det hela är en aning träigt. Men å andra sidan kan Zhang inte ha haft många böcker att lära av, eftersom hans egen tillgång på litteratur var mycket begränsad. Och nog kan man förstå att romanen måste ha fascinerat läsarna med sin spännande spionintrig och sina ovanligt kittlande beskrivningar av nakenbad, fuktiga röda läppar och blomstertatueringar på onämnbara kroppsdelar. Kanske inte en bok man idag läser för underhållningens skull, men absolut intressant som historiskt dokument.

Zhang Baorui är numera en erkänd och aktiv författare och många av hans romaner, både gamla och nya, går att köpa i kinesiska boklådor.