Man kan undra varför det i princip inte finns någon utgivning av kinesiska
wuxia-romaner i Sverige (eller övriga västvärlden, för den delen). Med tanke på att fantasy ändå är en ganska populär genre så skulle man ju kunna förvänta sig att det fanns en marknad för just denna typ av litteratur, som ju mycket väl kan klassificeras som kinesisk (östasiatisk) fantasy. Jag är verkligen inte någon stor
wuxia-läsare, även om jag med mycket nöje tog mig igenom Jinyongs 金庸 långa 《鹿鼎记》 (
Hjorten och bronskitteln) som ju faktiskt finns i engelsk översättning. Men man vill ju förkovra sig, eller hur? Så inspirerad av en fråga till
Bibblan svarar tog jag itu med att läsa en bok av Cang Yue 沧月 (
Blå måne), en ung och mycket uppskattad författare i genren som har en stor och hängiven fanskara som kallar sig själva för "måndyrkarna". Boken som jag valde heter 《血
薇》(
Blodros) och är första delen i trilogin 《听雪楼》 -
Palatset där man lyssnar på snön.
Blodros är egentligen en novellsamling, men alla berättelser kretsar kring just Palatset där man lyssnar på snön och den grupp laglösa som samlats kring dess härskare. Gruppen kämpar för herravälde över "floderna och sjöarna", som de laglösa brukar kalla sin värld - den som existerar parallellt med vår egen men delvis lyder under sina egna lagar och regler. Palatsets härskare har varit mycket framgångsrik och med oerhörd brutalitet lagt de andra grupperna under sig. Men även om novellerna i denna och de andra delarna i trilogin på ytan handlar om detta så ligger fokus i berättelserna alltid på relationerna mellan huvudpersonerna och framförallt på olycklig kärlek.
Cang Yue är mycket bra på att bygga upp en ödesmättad stämning. Hennes språk är poetiskt och litet dröjande, här finns inget jäkt utan orden får den tid de behöver utan att hon för den skull är särskilt pratsam - det finns en hel del författare som skulle kunna lära sig något av henne om hur man målar upp en scen utan något onödigt ordbajseri. Här finns också många personer och scener som är svåra att glömma, inte minns för att de ofta är så grymma. Ta till exempel den första novellen i boken, "Blodros". Här är det är svärd som berättar, ett svärd som tillhör den unga och vackra men på ytan fullkomligt känslolösa Shu Jingrong. När hon var liten mördades hennes föräldrar och hon har växt upp till en skicklig svärdfäktare som inte litar på någon. När hon anländer till palatset och tas upp i dess krets dröjer det inte länge förrän hon och gruppens unge men sjuklige ledare har förälskat sig i varandra. Naturligtvis kan de inte erkänna detta och eftersom kärleken blandas med misstro slutar det hela i en katastrof. Shu Jingrong är en skoningslös krigare som aldrig lämnar några överlevare efter sig - hon vet att det alltid finns en risk att ett barn som får överleva kanske växer upp till en likadan person som hon själv. Men vid ett tillfälle sparar hon en liten flicka och låter henne bo i palatset. Naturligtvis är det just denna flicka som blir hennes öde. Flickan stympar sig själv på ett fullkomligt gräsligt sätt och får Shu Jingrong att tro att det är hennes älskade som utfört dådet. De strider mot varandra och dör båda.
Krig, blod, dömd kärlek och ond bråd död. Så ser ingredienserna ut i alla novellerna. Och det är väl det som gör att jag inte riktigt faller för Cang Yue. Berättelserna är helt enkelt litet för likartade. De följer samma mönster och till sist känns det som om man har fastnat i ett kretslopp utan slut. Nu är det kanske inte helt rättvist mot Cang Yue att döma henne enbart på grund av den här boken, för den var hennes debutverk och enligt vad jag har läst skrev hon den i skolans anteckningsböcker, en bit i taget. Det var några år sedan och hon lär ha utvecklats betydligt sedan dess. Hennes fans älskar henne verkligen och personerna i hennes berättelser dyker ofta upp i cosplay-sammanhang. Och här talar vi all-in cosplay, inte något litet tjafs. Titta på fotografierna här på sidan så förstår du vad jag menar!
Det som är intressant med Cang Yue är att nästan alla noveller har en kvinnlig huvudperson. Jag är verkligen inte någon
wuxia-expert, men de riktigt stora och kända författarna i genren är ju män och även om de ofta har kvinnor med i sina berättelser så är det ofta män som är huvudpersoner. Idag finns det flera yngre kvinnliga
wuxia-författare och det vore intressant att någon gång få läsa en studie av hur deras kvinnoporträtt skiljer sig från de äldre manliga författarnas.
Om man vill läsa litet
wuxia så finns det översättningar att hitta på nätet om man googlar litet. De är oftast gjorda av fans och inte alltid så särskilt bra. Oxford University Press har dock publicerat några översättningar av Jin Yong-romaner och vill man läsa någon av dem så rekommenderar jag ovanämnda
Hjorten och bronskitteln, som på engelska förstås heter
The Deer and the Cauldron. Den är lång - trots att det är en nedkortad version - men den är intressant. Och så är den faktiskt riktigt rolig, vilket de flesta
wuxia-romaner inte verkar vara. Om man vill kan man förstås också se filmen
Royal Tramp (1992) med den alltid lika charmerande Stephen Chow i huvudrollen, men den håller sig inte riktigt till romanintrigen, om man säger så ...
