Deprimerande utveckling på kulturområdet

Jag har varit i Kina, och som vanligt för det med sig blandade känslor. Å ena sidan glädje över att träffa gamla vänner och bekanta och att få information och kunskap om sånt som händer i landet, å andra sidan sorg över att utvecklingen verkar gå åt helt fel håll. Det är onekligen svårt att riktigt njuta av den goda maten och den varma vänskapen när man samtidigt får veta att:

- Den kvinnliga författaren Tianyi 天一 (pseudonym) just har dömts till tio års fängelse för sina utförliga skildringar av sex mellan män i romanen Ockupation 《攻占》. Att straffet blev så hårt beror delvis på föråldrad lagstiftning från tiden före internet, då en upplaga på 5000 exemplar ansågs vara stor. Kinesiska läsare har uttryckt sin bestörtning över domen, som är hårdare än många våldtäktsdomar.

- En författare som nyligen var på besök i Europa greps och fördes bort av polis när hon kom hem till Shanghai för några veckor sedan. "Brottet" har förmodligen inget med hennes skönlitterära skrivande att göra utan är troligtvis kopplat till hennes engagemang i den kinesiska MeToo-rörelsen. Om hon har släppts nu vet jag inte.

- En annan författare som jag känner befinner sig "under övervakning" på grund av det han själv kallar "yttrandebrott". Han får fortfarande undervisa, men har fått en sämre tjänst än tidigare och är inte fri att resa eller publicera sig. Han är en etablerad författare med många publicerade verk och priser bakom sig, men mycket av det han skriver anses vara för våldsamt eller obscent för att ges ut på fastlandet, så på senare år han har framförallt publicerat sig på Taiwan.

- Och så igår kom nyheten att myndigheterna förbjuder en hel genre - de så kallade "tjänstemannaromanerna" eller "byråkratiromanerna". Dessa romaner fokuserar på berättelser om korrumperade partitjänstemän som konkurrerar och intrigerar för att göra karriär, vilket förstås inte ses med blida ögon av Partiet. Än så länge gäller förbudet bara litteratur som publiceras på nätet, men det är väl inte omöjligt att pappersböcker är nästa måltavla.

Det här är förstås bara några exempel på vad som händer i den kinesiska kultur- och litteraturvärlden just nu. I april berättade en person för mig att det har varslats om förbud mot skildringar av utomäktenskapliga förhållanden i tv-serier. "Men hur skriver man ens en såpa om man inte får ha med lite vänsterprassel?" sa den upprörda författaren. Och hur skriver man en roman om ett människoliv när man inte får nämna Det stora språnget, hungersnöden eller kulturrevolutionen? Det blir en obegriplig lucka på tjugo år i berättelsen. Något som jag för övrigt såg på ett lokalt museum i Sichuan härom veckan, där man i utställningen som skildrade den lokala historien gjorde ett stort språng från 1950 till 2008. Däremellan hände tydligen - inget.

I detta läge behöver kinesiska kulturutövare vårt stöd. Och det ger vi dem inte genom att bojkotta dem och bryta våra förbindelser med dem, utan genom att hålla kontakten och informera oss och visa att vi står på deras sida, genom att sprida deras verk och försöka hjälpa dem att fortsätta med sitt skapande, trots situationen. Och det gäller även för dem som inte alls vill skriva direkt om politik utan kanske bara en tv-serie med utomäktenskapliga inslag, en roman om kärlek mellan människor av samma kön eller en barnbok som råkar utspela sig på en skola som drivs av missionärer.

Bokcensur i Kina

Ända sedan det tillkännagavs att Mo Yan skulle få 2012 års Nobelpris i litteratur har jag känt att jag borde skriva några rader om bokcensur i Kina. Uppenbarligen har många människor en mycket vag eller helt felaktig föreställning av hur det går till när man ger ut en bok. De flesta verkar tro att alla manus skickas till något slags partistyrd kontrollinstans som stämplar dem med sitt imprimatur innan boken skickas till tryck och att allt som går att köpa i bokhandeln har passerat det nålsögat och därigenom också är godkänt av de styrande. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Visserligen har statliga General Administration of Press and Publication(GAPP) formellt rätt att kontrollera litteratur innan den trycks, men i praktiken sköts eventuell censur av förlagen själva, genom att förlagsredaktörerna styr vad författarna får skriva. Ett förlag som inte sköter sig kan bestraffas, så det gäller att veta var gränserna går. En ängslig redaktör på ett ängsligt förlag kanske inte släpper igenom något som kan uppfattas som kritiskt medan en litet djärvare person på ett förlag som vågar mer kan låta oväntat kontroversiella texter publiceras.

Två exempel på hur det kan gå är Murong Xuecun och Li Chengpeng. Murong Xuecun 慕容雪村, som jag har skrivit om tidigare, har många gånger berättat om hur en nervös förlagsredaktör strök så kraftigt i ett av hans manus att texten blev nästan obegriplig - till exempel bedömde redaktören att "kinesiska bönder" var en känslig term som inte fick användas. Li Chengpeng 李承鹏 har haft bättre tur. Han är en före detta sportjournalist som blivit oerhört populär för sin frispråkighet. I januari släppte han boken Hela världen vet 《全世界人民都知道》, en samling essäer om allt från tågolyckan i Wenzhou till jordbävningen i Sichuan 2008. Lis förlag anordnade en försäljningsturné i ett antal städer. Nu började det hända saker. Säkerhetspolisen grep in och beordrade Li att hålla tyst och inte säga något till sina fans - men boken fick han sälja och signera. Vid ett stopp i Shenzhen köade minst 2000 personer för att få Lis autograf och i Peking attackerades han av en knivbeväpnad nationalist. Mannen släpades bort och bokförsäljningen fortsatte.

Nu är första upplagan slut och om boken ska tryckas om kommer Li att tvingas till en hel del ändringar i texten. Men förlaget har redan tjänat en ordentlig hacka på utgivningen och kan säkert tänka sig att chansa på andra kontroversiella böcker i framtiden.

Om en bok ska komma ut eller ej och hur mycket författaren kan säga beror alltså mycket på vilket förlag man vänder sig till. Självklart finns det vissa ämnen som ingen vågar röra vid - till exempel Tibet, Taiwan, Falun gong och kanske även den stora svälten 1959-61 - men det är absolut möjligt att skriva ganska kritiska texter och få dem utgivna i Kina. Det är inte heller så att författare vars texter censureras eller stoppas nödvändigtvis råkar illa ut på andra sätt. Yan Lianke har till exempel haft stora problem med censuren men är ändå professor i litteraturvetenskap på ett stort universitet i Peking. Yu Hua, vars bok Kina med tio ord inte heller fick komma ut, är inte på något vis persona non grata för till exempel kinesiska författarförbundet och är så uppskattad av sin födelsestad att de har gett honom tillgång till en lyxig villa i ett kvarter särskilt tänkt för berömda kulturarbetare. Å andra sidan kan en inte särskilt välkänd poet som Zhu Yufu (som för övrigt också verkar i Hangzhou) åka i fängelse för en enda dikt. Litet förvirrande kanske, men så är det i Kina.

Lägg till detta att man kan ha lokala förbud mot försäljning av böcker som går bra att sälja i andra delar av landet och ni förstår hur komplicerad situationen är. Som vanligt är det fingertoppskänslan som styr: Vart blåser vindarna just nu? Hur långt vågar vi gå? Vad kan vi förlora? Hur känd är författaren? Hur aktiv är han i sociala medier?

Medan jag grubblade på hur jag skulle formulera mig lyfte en bättre författare sin penna och skrev en artikel på samma tema. Yu Huas text, som inte bara handlar om litteratur utan även och tidningar, tv och film, hittar ni här: i New York Times.

Gao Xingjian godkänd igen?

Intressanta saker händer i Kina just nu. Först var det Wang Lijun som öppnade sitt hjärta för de amerikanska konsulatstjänstemännen i Chongqing en natt, medan polisen stod utanför med dragna vapen. Sedan dröjde det inte länge förrän hans chef, Bo Xilai, fick sparken och försvann - förmodligen även han för en längre tids "semesterliknande behandling". Och idag dök plötsligt Gao Xingjian upp på det kinesiska författarförbundets webbplats som kinesisk författare och medlem i det Kinas kommunistiska parti (!). Just det där sista var tydligen väldigt viktigt, för det var det första som nämndes, efter hans födelseort.

Jag har på känn att Gao kanske inte riktigt räknar sig som partimedlem längre. Han har trots allt varit portförbjuden från sitt hemland sedan 1989, hans verk har inte gått att publicera i Kina och när han fick Nobelpriset år 2000 gjordes det omedelbart till en icke-nyhet som inte fick spridas.

När nu hans namn dyker upp så här på författarförbundets officiella webbplats så betyder det något. Men vad? Svårt att säga. Intressant är det i alla fall. Vi får se vad som händer. Nu på kvällen har det inte gått att komma in på just Gaos sida på webbplatsen, men så här stod det i alla fall tidigare på dagen:

江苏泰州人。中共党员。1962年毕业于北京外国语学院法语系。历任中国国际书店翻译，安徽省宁国县港口中学教员，外文局《中国建设》法文组负责人，中国 作协外联部工作人员，北京人艺编剧。1979年开始发表作品。1980年加入中国作家协会。著有长篇小说《灵山》、《一个人的圣经》，论著《现代小说技巧 初探》、《文学创作杂记》，散文集《法兰西印象》，剧本《绝对信号》、《车站》，译著剧本《秃头歌女》等。2002年被瑞典文学院授予诺贝尔文学奖。

Och så hade de ett gräsligt fult foto på det - förmodligen minst 30 år gammalt.

(Foto: Bibliothèques de l'Université de Provence på Flickr)

Herrar, slavar och hundar

Jag borde ju skriva något om Han Han 韩寒. Jag borde verkligen skriva något om Han Han. En vacker dag ska jag göra det. But it is not this day. This day we Link - nämligen till Perry Links artikel om Han Hans korta bloggtext "Herrar, slavar och hundar" som lades ut på nätet den 18 september och låg kvar i hela 50 minuter innan den raderades av censuren.

För den som inte redan vet vem Han Han är så kan jag helt kort säga att han är en ung man (28 år i år) som fick ett fenomenalt genombrott för tio år sedan med romanen De tre portarna 《三重门》, om en ynglings plågsamma upplevelser av ett stelt och mördande tråkigt utbildningssystem. Han Han hoppade själv av universitetet trots sin uppenbara begåvning, och är numera racerförare, författare och mycket läst bloggare. Och så är han väl själva definitionen av niubi 牛屄 (vilket, för den som inte vet det, ordagrant borde översättas med "kofitta" men i det här sammanhanget i princip betyder samma sak som cool, skithäftig, självsäkert arrogant).

Någon dag ska jag skriva något om De tre portarna och Han Han. Men idag är jag för trött. Fast den kinesiska texten till "Herrar, slavar och hundar" klistrar jag in här nedanför, ifall någon vill läsa den och inte ids leta runt på nätet. Han Hans blogg hittar man här.

韩寒：主子，奴才和狗

在9月18日这个敏感的时刻，我有的朋友开始研究要不要游行。当然，游的主体可以是反日保钓救船长。终于，在一个很多论坛里连“游行”两个字都打不出来的国家里，我们有行可以游了。那么，要不要参加这次命题一日游呢？

首先，我认为在现代中国社会中，分为三个阶级，那就是主子，奴才和狗，而我们往往一人饰两角，至于饰演哪两个角色，我想不会有人觉得他在演主子吧。前一阵子，主子需要奴才去附和和伺候，但是现如今，主子需要狗去吼两声，因为在狗的逻辑里，无论主子怎么对待它，只要有外人来犯，狗总是该看家护院的。

当弄明白了这个以后，回头想想就容易多了。但是，在这三个阶级以内，好在我还有选择做花花草草的权力。我的选择依据是，对于相关部门，小事和大事他们的区别就是抗议一次和抗议十一次，有特权有能力的地方尚未出力，除了把人家日本大使变成了应召男郎以外，我们相关部门情绪稳定，并不见什么实际决心，别说武力上，连经济上都不敢有所动作。他们韬光养晦，所以我也韬光养晦。毕竟，我等做狗也罢，但要做一条戏狗，情以何堪。

纵观事态发展，领导的内心似乎并不愤怒，领导只是觉得窝囊，那自然，我们也只能跟着觉得窝囊，你哪有上街去表达窝囊的，那岂不是更窝囊。领导没面子的时候，我们给他们长脸，但领导有面子的时候，我们被他们掌嘴。我被欺负，我不能游，你被欺负，你让我游，我又情以何堪。你也别说这种民族国土大事应该是我们一起被欺负了，就算政府不作为，你活的一塌糊涂，也应该挺身而出。我自然可以挺身而出，但我的第一主题就是要求政府去作为，第二主题才是控诉来犯者，因为领土问题从来都不是老百姓能解决的和该去解决的，尤其是在我国，老百姓自己都没有一寸土地，所有的一切，都是问政府租的，所以，理论上，这事对我来说，就是我的房东在和别人就一块在地上的瓦而争执，这块瓦的确是风大的时候从房东的房顶上掉下来的，但房东也不敢去捡，因为可能要和隔壁人家打架。那我等租客在里面搅和什么呢。无土地者要去为他人争取土地，无尊严者要去为他人捍卫尊严，这样的人多少钱一斤？一斤多少个？

但毕竟，这样的游行安全，好玩，显得很酷，关键是游完以后还能正常工作学习，甚至还有助于未来发展，毕竟也算不容易，所以大学生和老百姓抱着尝鲜唱黑脸的角度去游一游无妨。到时候政府唱一个白脸，说不定能有所见效。况且现在去游行玩的人相比起以前游行玩的人也有着些许不同，以前是彻底的国政不分，被卖数钱，现如今很多青年终于能够将所谓爱国这件事情想的更明白，他们虽然依然愤怒，但开始反思自己为何每次都是那么窝囊和被动，回头也能更客观的看待国家和政府的关系，这也算是一个进步。对于任何国家来说，国家就是一个女人，执政者就是占有她的男人，有幸福美满的，有相处和睦的，有家庭暴力的，有关系紧张的，有离婚再嫁的，有不能改嫁的，但无论如何，你爱一个女人总不能连她的男人也一起爱了去。

最后，这些都不重要，最重要的是，我，如果今天能为唐福珍和谢朝平而游行，那么明天我就一定会为钓鱼岛和奥运火炬而游行。但这又是一个悖论，往往你能够为唐福珍谢朝平游行的时候，你往往就不会有钓鱼岛奥运火炬之类的事，而且更不会有唐福珍谢朝平之类的事出现。一个对内不能和平游行的民族，他的对外任何游行是完全没有价值的，那只是一场集体舞。