Många kinesiska filmälskare hoppades nog att årets Oscar för bästa utländska film skulle gå till Zhang Yimous krigsdrama "Flowers of War" med Christian Bale i en av huvudrollerna. Så blev det nu inte, men filmen kan man ju se ändå och dessutom kan man läsa boken som den bygger på.
《金陵十三钗》heter den och är skriven av Yan Geling 严歌苓, en kvinnlig författare i övre medelåldern som numera är bosatt i USA och ger ut böcker både på kinesiska och på engelska. Titeln betyder i rak översättning "Jinlings tretton hårnålar", men hårnålar syftar i det här fallet på unga kvinnor och är ett uttryck som är hämtat ur äldre litteratur - bland annat används det ibland om de vackra flickorna i 1700-talsromanen Drömmar om röda gemak. För enkelhets skull kan vi kanske här kalla även boken för Krigets blommor.
Krigets blommor är en kortroman som utspelar sig under några få dagar 1937, när japanerna intar Nanjing. En grupp mellanstadieflickor från en katolsk skola är tillfälligt inhyst i den lokala kyrkan, i väntan på att ta sig över till den internationella säkerhetszonen. De flesta flickorna är barnhemsbarn som inte har någon släkt att förlita sig på - bara två av dem har föräldrar som skulle kunna ta hand om dem, men som inte har kunnat ta sig till Nanjing i tid. Prästen, fader Engelmann, och hans diakon Fabio har berett plats åt dem uppe på vinden. Förutom fader Engelmann och Fabio finns här även en kock och en annan kinesisk hjälpreda. Det är ont om mat och situationen är svår, men fader Engelmann är övertygad om att allt ska lugna ner sig så fort japanerna väl har intagit staden. Han har varit i Japan och vet att japanerna är ett mycket välorganiserat och civiliserat folk.
Det dröjer dock inte länge förrän kyrkan får ytterligare en grupp besökare - högst ovälkomna sådana. Ett gäng prostituerade på flykt klättrar över muren runt kyrkoområdet och ber om skydd från fienden. Fabio protesterar vilt men fader Engelmann tar emot dem och lovar att de ska få stanna i ett par dagar. För att de oskyldiga skolflickorna inte ska smittas av horornas dåliga leverne får den senare gruppen bo i källaren.
Skolflickorna är mycket nyfikna på de nya gästerna. Shujuan, den trettonåriga flicka som är en av romanens huvudpersoner, reagerar starkt på deras ankomst. Hon föraktar de fattiga och outbildade hororna och både hon och de andra flickorna är mycket upprörda över att behöva dela sin mat med dem. Men där finns något annat också, en underlig lockelse och en rädsla som Shujuan känner när hon betraktar kvinnorna. Hon har själv precis fått sin första menstruation och kan känna hur kroppen förändras. Ska hon bli en kvinna som dem en dag? Tanken är skrämmande.
Spänningen ökar i huset och det uppstår flera konfrontationer mellan flickorna och de prostituerade. Kocken George har svårt att stå emot de förföriska damernas flörtande och Fabio blir illa berörd bara av att vara i närheten av kvinnorna, särskilt den sofistikerade Zhao Yumo som har varit eskortdam på hög nivå och inte är lika grov i mun som de andra. Något senare dyker ytterligare flyktingar upp: tre sårade kinesiska soldater på flykt. Fader Engelmann vägrar först att ta emot dem, men tvingas till sist ge upp. Vid det här laget har han hört och sett tillräckligt för att förstå att japanerna inte har tagit med sig sitt civiliserade sätt över havet till Kina.
Det går som man kan förvänta sig. Japanska soldater bultar på dörren och snart vet de att det finns skolflickor i huset. Flickor som de tänker rekvirera och förlusta sig med. Och de prostituerade, som japanerna inte har hittat, bestämmer sig för att offra sig för barnen och gå i deras ställe.
Krigets blommor är på många sätt en väldigt sentimental historia. Den enkla och grovkorniga horan som visar sig ha ett hjärta av guld är ju inte precis någon ny figur. Men Yan Geling lyckas ändå gira förbi de farligast skären och berättelsen blir inte lika gråtmild som man först fruktar. Mest beror det på att personerna i boken alla har sina egna problem och bakgrundshistorier som ger litet sälta åt den söta anrättningen. Shujuan är både osäker, arg och stolt, och hennes förakt för de prostituerade beror lika mycket på hennes egen besvikelse och rädsla som på något annat. Fabio, som till en början inte vill släppa in kvinnorna i huset, blir till sist deras envisaste försvarare och tvingas tänka över sina livsval. Krigets blommor är inte någon storslagen roman, men den är inte heller lång och den är en viktig påminnelse om den fruktansvärda japanska ockupationen och om hur hjälplösa vanliga civila var. Hur många som egentligen dog är fortfarande omtvistat, men siffran hamnar troligen någonstans kring 200.000 personer på bara två månader.
Romanen finns i engelsk översättning, men om och när filmen kommer till Sverige vet jag inte. I filmen har bokens två präster slagits ihop till en och han spelas passande nog av Christian Bale, som ju startade sin filmkarriär med krigsdramat "Solens rike".
söndag 11 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
En hel hög med läsning - gratis i din dator!
Sedan en tid tillbaka finns två nya tidskrifter med översatt kinesisk litteratur (översatt till engelska, förstås). En av dem är 天南杂志 Chutzpah! som har en engelskspråkig bilaga med namnet Peregrine. Du hittar den på nätet, där du kan läsa några utvalda texter, men alla de sex nummer som hittills har kommit ut finns att ladda ner som pdf:er hos Paper Republic.
Missa inte chansen att läsa kinesiska skönlitterära texter som du annars aldrig skulle ha tillgång till. Helt gratis!
(Foto: Erwyn van der Meer på Flickr)
Missa inte chansen att läsa kinesiska skönlitterära texter som du annars aldrig skulle ha tillgång till. Helt gratis!
(Foto: Erwyn van der Meer på Flickr)
lördag 11 februari 2012
De hundra gastarnas gata
Vissa noveller är litet för långa för att fungera i den här bloggen. Vilken tur då att man ibland hittar en översättning till ett annat språk som kan fungera för den som inte kan kinesiska. Här är ett exempel, novellen "Hundra gastar går förbi" 《百鬼夜行街》 av Xia Jia 夏笳, i översättning till engelska av Ken Liu och publicerad i Clarkesworld Magazine ("A Hundred Ghosts Parade Tonight"):
Awakening of Insects, the Third Solar Term:
Ghost Street is long but narrow, like an indigo ribbon. You can cross it in eleven steps, but to walk it from end to end takes a full hour.
At the western end is Lanruo Temple, now fallen into ruin. Inside the temple is a large garden full of fruit trees and vegetable patches, as well as a bamboo grove and a lotus pond. The pond has fish, shrimp, dojo loaches, and yellow snails. So supplied, I have food to eat all year.
En vacker spökhistoria med den där typiska kinesiska sentimentaliteten i precis rätt dosering. Xia Jia har skrivit en hel del noveller inom genrerna skräck/fantasy/science fiction och vill man läsa just den här novellen på kinesiska så finns den här.
måndag 6 februari 2012
Kinesiska författare om sitt skrivande
Chinese writers on writing heter en bok som jag köpte för ett tag sedan. Det är en samling texter av och om kinesiska poeter och prosaförfattare från Kina, Taiwan och Hongkong, som alla handlar om skrivande - om hur de själva började skriva, om hur god litteratur är beskaffad, om vad de strävar efter eller försöker undvika. Ibland består texterna av en essä, ibland en intervju (eller som i Li Angs fall, en autointervju). Texterna, som har sammanställts av Arthur Sze, ger en fin överblick över olika sätt att se på litteraturen och på författarens roll.
41 författare finns representerade i boken och originaltexterna publicerades ursprungligen mellan 1917 och 2010. De spänner från moderna klassiska giganter som Lu Xun, Wen Yiduo och Zhang Ailing till samtida författare som Gao Xingjian, Zhang Dachun och Xi Chuan. I vissa fall är texterna mycket politiska - det främsta exemplet är förstås Mao Zedongs tal om litteratur och konst i Yan'an. I andra fall är de mycket litterära i sig själv, som Gu Chengs korta "Poesilektioner" som inleds: "Det var en vattendroppe som introducerade mig för poesin". I några fall rör det sig om tydliga programförklaringar: se till exempel Hu Shis åtta berömda punkter i "Några blygsamma förslag till litterär reform" ("Gnäll inte om du inte är sjuk").
De exempel som finns är bra och i vissa fall rent fascinerande, som till exempel den taiwanesiske poeten Chen Lis dikt "Krigssymfoni" som utnyttjar de kinesiska skrivtecknens grafiska karaktär till fullo. Det är en dikt som inte riktigt låter sig översättas (även om det har gjorts försök) så jag klistrar helt enkelt in den som bild här nedan. För den som inte kan kinesiska så betyder de övre tecknen "soldat", de enbenta och enarmade tecknen längre ner är onomatopoetiska tecken som uttalas "ping" och "pong" (gissa idrottsgrenen!) och tecknen mot slutet betyder "kulle" men kan också ses som gravhögar.
En animation av dikten och en uppläsning där Chen Li själv framför texten kan man hitta på YouTube.
Överlag är Chinese writers on writing en liten guldgruva när det gäller just texter om skrivande. Det jag saknar är analyser och fler exempel på författarnas egna texter, så att man kan jämföra teorin med praktiken.Tänk bara vilken bra utgångspunkt för en kurs i modern kinesisk skönlitteratur den här boken skulle kunna vara! Att läsa författarnas egna tankar kring skrivande och litteratur, och sedan komplettera med att läsa noveller, dikter och romanutdrag för att försöka se hur deras idéer tar sig uttryck i texten. Det vore något, det.
41 författare finns representerade i boken och originaltexterna publicerades ursprungligen mellan 1917 och 2010. De spänner från moderna klassiska giganter som Lu Xun, Wen Yiduo och Zhang Ailing till samtida författare som Gao Xingjian, Zhang Dachun och Xi Chuan. I vissa fall är texterna mycket politiska - det främsta exemplet är förstås Mao Zedongs tal om litteratur och konst i Yan'an. I andra fall är de mycket litterära i sig själv, som Gu Chengs korta "Poesilektioner" som inleds: "Det var en vattendroppe som introducerade mig för poesin". I några fall rör det sig om tydliga programförklaringar: se till exempel Hu Shis åtta berömda punkter i "Några blygsamma förslag till litterär reform" ("Gnäll inte om du inte är sjuk").
De exempel som finns är bra och i vissa fall rent fascinerande, som till exempel den taiwanesiske poeten Chen Lis dikt "Krigssymfoni" som utnyttjar de kinesiska skrivtecknens grafiska karaktär till fullo. Det är en dikt som inte riktigt låter sig översättas (även om det har gjorts försök) så jag klistrar helt enkelt in den som bild här nedan. För den som inte kan kinesiska så betyder de övre tecknen "soldat", de enbenta och enarmade tecknen längre ner är onomatopoetiska tecken som uttalas "ping" och "pong" (gissa idrottsgrenen!) och tecknen mot slutet betyder "kulle" men kan också ses som gravhögar.
En animation av dikten och en uppläsning där Chen Li själv framför texten kan man hitta på YouTube.
Överlag är Chinese writers on writing en liten guldgruva när det gäller just texter om skrivande. Det jag saknar är analyser och fler exempel på författarnas egna texter, så att man kan jämföra teorin med praktiken.Tänk bara vilken bra utgångspunkt för en kurs i modern kinesisk skönlitteratur den här boken skulle kunna vara! Att läsa författarnas egna tankar kring skrivande och litteratur, och sedan komplettera med att läsa noveller, dikter och romanutdrag för att försöka se hur deras idéer tar sig uttryck i texten. Det vore något, det.
lördag 21 januari 2012
Tiden är inne
Skriv en sånhär dikt i Kina och du ställs inför rätta anklagad för uppmaning till omstörtande verksamhet. Var Zhu Yufu 朱虞夫, 60-årig poet från Hangzhou, bara ovanligt optimistisk när han inspirerad av den arabiska våren satte sig ner och skrev eller var hans självcensurkompass av någon anledning allvarligt felkalibrerad? Kanske hade han bara lust att säga vad han tänkte? Hur som helst, så här får man inte skriva.
Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Torget tillhör oss alla
Fötterna är dina egna
Tiden är inne att på egna fötter gå till torget och göra ditt val
Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Sången tillhör oss alla
Rösten är din egen
Tiden är inne att med egen röst sjunga ut det du har på hjärtat
Tiden är inne, kineser! Tiden är inne
Kina tillhör oss alla
Valet är ditt eget
Tiden är inne att göra ditt eget val om Kinas framtid
(Foto: Vanessa Pike-Russel)
Barnböcker från 1930-talet
Av någon anledning så köpte jag för ett tag sedan ett set med kinesiska barnböcker från 1930-talet i faksimilutgåva, Barnens bibliotek 《幼童文库》. Böckerna ingår i en serie böcker för yngre barn som gavs ut av förlaget Shangwu yinshuguan 1934. Total ingick 200 tunna volymer i serien och de innehöll sammanlagt mer än 3000 bilder. Böckerna var indelade i olika ämnen som sagor, samhällskunskap, böcker om andra folk och länder, med mera.
Nu har ett kinesiskt förlag börjat ge ut de här böckerna igen. De är mycket fina och intressanta att titta i. Till exempel kan man konstatera att man inte väjer för att göra ett uppslag med bomber och granater när man skriver om vad metaller används till, och att alla personer har kinesiska ansiktsdrag - inklusive Gulliver och lilliputtarna.
I den här artikeln på förlaget Haituns 海豚出版社 webbplats berättar förläggaren Yu Xiaoqun 俞晓群 varför man har valt att göra en nyutgåva. Jag nöjer mig med att visa några bilder ur böckerna (det bokset jag har är del två i serien).
Nu har ett kinesiskt förlag börjat ge ut de här böckerna igen. De är mycket fina och intressanta att titta i. Till exempel kan man konstatera att man inte väjer för att göra ett uppslag med bomber och granater när man skriver om vad metaller används till, och att alla personer har kinesiska ansiktsdrag - inklusive Gulliver och lilliputtarna.
I den här artikeln på förlaget Haituns 海豚出版社 webbplats berättar förläggaren Yu Xiaoqun 俞晓群 varför man har valt att göra en nyutgåva. Jag nöjer mig med att visa några bilder ur böckerna (det bokset jag har är del två i serien).
lördag 7 januari 2012
Mu Xin
Mu Xin var utbildad som konstnär i klassisk stil och har ställt ut sin konst på ett antal stora museer runt om i världen. Han var också känd som poet och för sina korta noveller och essäer. Själv ansåg han sig vara influerad av både kinesiska och västerländska klassiker och i en intervju beskrev han sig som "Shaoxing-grek". På det sättet påminner han inte så litet om Gao Xingjian, som ju också är konstnär, skriver prosa och dramatik och dessutom lever i Frankrike.
Förra året kom en samling med 13 av hans noveller ut i engelsk översättning med titeln Empty room. Den fick otroligt bra kritik, men själv är jag inte helt förtjust i boken. Vissa av novellerna, som "The Moment When Childhood Vanished" och "Fong Fong No. 4" är mycket bra - exempel på hur man kortfattat och koncentrerat kan fånga många års politiska utveckling. Men det finns också ett antal berättelser som känns förutsägbara och litet meningslösa. Mu Xin är känd som en fantastisk stilist och kanske har min motvilja något med översättningen att göra - den enkla, avskalade skönheten är oftast den som är svårast att fånga i översättning. Men jag har inte läst Mu Xin på kinesiska, så det är kanske orättvist att lägga ansvaret för berättelsernas tillkortakommanden på Toming Jun Liu.
Är man intresserad av Mu Xins konst så kan man se en del målningar och läsa mer om dem via den här länken till Asia Society.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)











