Body 2 Body

Eftersom Stockholm Pride inleds idag passar det kanske bra att skriva om en bok med noveller på queer-tema. Dock inte från Kina den här gången, utan Malaysia. Body 2 Body (Matahari Books, 2009) är en samling noveller och korta essäer om och av homosexuella kvinnor och män. Boken är den första i sitt slag och i förordet berättar redaktörerna, Jerome Kugan och Pang Khee Teik, hur de redan 2003 bestämde sig för att ge ut en bok på temat, inspirerade av (eller kanske ska man säga "upprörda över") de uttalanden som gjorts av den dåvarande ministern för nationell enhet och social utveckling, som klagade över att det fanns för många feminina män och maskulina kvinnor i Malaysia. Det visade sig vara svårt att få in bidrag till boken, då få författare var redo att ta den kritik som oundvikligen skulle drabba dem om de skrev något på queer-tema.

Men så småningom lättade det och 2008 gjorde man ett nytt försök. Den här gången gick det bättre, och alla författare som bidragit till antologin har gjort det under eget namn - redaktörerna godtog inga pseudonymer.

Så vad kan man då säga om Body 2 Body? Ja, till att börja med ska man nog inte läsa en novellsamling av den här typen i ett svep, eftersom man lätt blir litet övermätt på temat. Ett antal av berättelserna handlar om svårigheterna med att komma ut som homosexuell eller om att dölja vem man är för skolkamrater och familj. Det är överhuvudtaget en ganska mörk bild som målas upp av situationen för homosexuella i Malaysia (förmodligen för att det är så verkligheten ser ut). De flesta bidragen gör inget djupare intryck på mig eftersom de känns ganska förutsägbara och är rätt likartade. Men några av novellerna står ut litet mer. Här finns till exempel två intressanta historier av författare som jag tidigare har skrivit om på den här bloggen, O Thiam Chin och Shih-Li Kow (vars berättelse har ett överraskande slut).

Jag tycker också mycket om novellen "The Man from Berali Carpets" av Maya Tan Abdullah som handlar om en polis och hans oväntade förälskelse i en blind mattförsäljare som han betraktar på avstånd och aldrig vågar närma sig. För honom blir kärleken ett oväntat inslag av ömhet i en mycket brutal och smutsig vardag, samtidigt som den förstås är något hemligt som han aldrig kan avslöja för sina kollegor.

Tan May Lees "The Wives' Story" handlar om två kvinnor som är gifta med samma man. Andrahustrun är ung och oerfaren och förstahustrun får i uppgift att instruera henne. När maken vill ha dem bägge i sängen på samma gång lyder de för att de måste, men snart börjar det hetta till på riktigt mellan dem och mannen blir utan att ana det bara ett alibi för deras kärleksmöten.

Bäst är kanske den novell som inleder samlingen, "What do Gay People Eat?" av Brian Gomez. Här är perspektivet för en gångs skull inte den homosexuelles utan hans föräldrars, och utgångspunkten är inte att de föraktar honom utan att de vill honom väl. En ung man ska för första gången ta med sin pojkvän hem på middag till föräldrarna. Fadern, som är historiens berättare, vill verkligen visa att han accepterar sin son och hans läggning. Men han vet nästintill inget om homosexualitet och oroar sig för att han ska göra fel. Vad äter bögar? Kan man bjuda dem på lammgryta, eller vill de bara ha små snittar med ost till middag? Det blir en omvälvande eftermiddag, men något säger mig att allt slutar ganska bra för just den familjen. Roligt är det också.

Andra inlägg om litteratur som rör homosexualitet på den här bloggen:

- Tvål, en novell av Chi Ta-Wei
- Recension av romanen Quiet Time av Johann S. Lee
- Kärlek mjuk som vatten av Wang Xiaobo

Men inget om lesbiska kvinnor! Nu får jag nog skärpa mig, märker jag...

Snart är vi alla halvanalfabeter

En artikel i Rue89 idag handlar om att kinesiska ungdomar blir allt sämre på att skriva kinesiska tecken. Anledningen sägs vara mobiltelefonerna, där man inte behöver rita in tecknet utan bara skriva uttalet för att en lista på likaljudande tecken eller ord ska dyka upp. Sedan är det inte svårt att välja rätt. Betydligt svårare är att utan ständig övning själv komma ihåg alla streck i ett tecken när man ska skriva det för hand och det är detta som är problemet. I en undersökning som Kinas ungdomstidning gjorde nyligen sade sig tydligen 83% av de 2072 tillfrågade ha svårt att komma ihåg hur man skriver. Fenomenet är så utbrett att det har fått ett eget namn: 提笔忘字 (lyft pennan, glöm tecknen) och diskuteras på hög nivå inom kultur- och utbildningsväsendet.

Själv har jag varit drabbad så länge jag kan minnas och brukar ofta beteckna mig som halvanalfabet: jag har inga problem med att läsa, men undviker i det längsta att skriva. Det är dock inget som har uppkommit i samband med mobiltelefoni och sms, utan började redan för länge sedan när datorerna gjorde sitt intåg. Eller, ja, egentligen beror det väl kanske mest på ren lathet... Hur som helst är det ju skönt att veta att man inte är ensam om problemet.

Kanske borde de kinesiska myndigheterna kräva att ungdomar bara använder iPhone, där man ritar in tecknen istället för att skriva dem med hanyu pinyin?

Om hur översättningar av engelskspråkig litteratur tas emot i Kina

Det här verkar ju vara en bok man borde läsa:

Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese recognizes that translated novels are distinct from non-translated novels, just as they are distinct from the originals from which they are derived, but they are neither secondary nor inferior. They provide different models of reality; they are split apart by two languages, two cultures and two literary systems; and they are characterized by cultural hybridity, double voicing and multiple intertextualities.

With the continued popularity of translated fiction, questions related to its reading and reception take on increasing significance. Chan draws on insights from textual and narratological studies to unravel the processes through which readers interact with translated fiction. Moving from individual readings to collective reception, he considers how lay Chinese readers, as a community, 'received' translated British fiction at specific historical moments during the late twentieth and early twenty-first centuries. Case studies discussed include translations of stream-of-consciousness novels, fantasy fiction and postmodern works. In addition to lay readers, two further kinds of reader with bilingual facility are examined: the way critics and historians approach translated fiction is investigated from structuralist and poststrcuturalist perspectives. A range of novels by well-known British authors constitute the core of the study, including novels by Oscar Wilde, James Joyce, D.H. Lawrence, Virginia Woolf, John Fowles, Helen Fielding and J.K. Rowling.

Readers, Reading and Reception of Translated Fiction in Chinese är skriven av Leo Tak-hung Chan och ges ut av St. Jerome Publishing i Hongkong.

Den oinbjudna gästen

Yan Geling är en av många kinesiska författare som bosatt sig utomlands och så småningom börjat skriva på det nya landets språk - i det här fallet engelska. Till skillnad från andra, som inlett sin karriär utomlands, var Yan redan etablerad som författare när hon flyttade till USA efter massakern i Beijing 1989. Efter att ha gett ut ett par böcker i översättning beslöt hon sig 2006 för att prova att skriva direkt på engelska, och det första resultatet av det experimentet blev romanen The Banquet Bug eller The Uninvited, som den fick heta när den kom ut i Storbritannien.

The Banquet Bug är en satirisk och samhällskritisk roman vars handling inte är helt så otrolig som den kan verka. Dan Dong, en fattig arbetare som lever tillsammans med sin fru i en nedlagd fabrik, är på väg till en jobbintervju i hopp om att få anställning som säkerhetsvakt. Självklart har han svidat upp sig i sin allra bästa kostym. Döm om hans förvåning när han misstas för journalist och föses in till en enorm bankett av det mest överdådiga slag. Ännu mer förvånad blir han när han inser att han och hans bordsgrannar - som också är journalister - inte bara får gratis förtäring utan dessutom små presentpåsar med en stor summa pengar som tack för det "besvär" de har gjort sig med att komma dit. Dan Dong förstår snabbt vad det handlar om: banketten och pengarna är mutor för att journalisterna ska skriva positivt om det företag som står bakom arrangemanget.

Upphetsad och förtjust över sin tur låter Dan Dong trycka upp en bunt visitkort där han utger sig för att vara frilansjournalist och inleder så sin bana som bankettparasit. Till en början är han mest glad och intresserad av att stoppa i sig så mycket som möjligt, men så småningom börjar han känna sig allt mer illa till mods. Inte nog med att han äter och dricker av hjärtans lust medan hans fru, lilla Plommonet, får hålla till godo med snabbnudlar - det han får se och höra i sin förklädnad som journalist gör honom upprörd. Redan insikten om att företagens chefer lägger ner hundratusentals yuan på fester fast de inte anser sig ha råd att betala ut lön till sina anställda är vedervärdig, och ju bättre han förstår korruptionens mekanismer desto värre känner han sig.

Dan Dong bestämmer sig för att ta sitt "yrke" som journalist på allvar och faktiskt skriva något - en serie artiklar som ska skaka om läsarna och avslöja fusket. Problemet är att han inte har några egentliga kontakter i mediavärlden och att han faktiskt nästan inte kan skriva. Så småningom slår han sig ihop med en riktig journalist, en pigg ung dam vid namn Happy Gao, som försöker hjälpa honom på vägen. Det hela slutar inte helt så lyckligt som man skulle önska.

The Banquet Bug har en intressant intrig och ett upplägg som skulle kunna vara fantastiskt. Jag tycker inte riktigt att Yan Geling lyckas ta till vara sin idé på bästa sätt - dels är jag inte helt förtjust i språket (jag tror att boken skulle ha varit bättre om hon hade skrivit på kinesiska) och dels finns det vissa kast i intrigen som blir litet för yviga. Men på det stora hela är det en mycket underhållande roman som handlar om något som faktiskt är en sorglig verklighet: korruptionen inom media, där journalister får betalt för att skriva positivt eller för att avstå att skriva om sådant som kan vara negativt.

Två andra böcker av Yan finns översatta till engelska (kanske finns någon mer som jag har missat): The Lost Daughter of Happiness, som är en historisk roman om en kinesisk prostituerad i 1800-talets San Fransisco och hennes unge amerikanske beundrare, samt novellsamlingen The White Snake and Other Stories. En av novellerna i den samlingen ligger till grund för filmen Xiuxiu, the sent-down girl.

Zhang Zhilu

Jag vill ju gärna göra inlägg om kinesisk/östasiatisk barn- och ungdomslitteratur på den här bloggen, mest för att det är en typ av litteratur som sällan uppmärksammas av oss i väst - de flesta översättare och sinologer har en tendens att fokusera på vuxenlitteratur. En författare som jag har läst flera böcker av och även träffat både i Beijing och i Stockholm, eftersom han besökte Sverige 2005 för att delta i Internationella bibliotekets barnboksvecka, är Zhang Zhilu. Så nu kommer några korta rader om honom!

Zhang Zhilu föddes i Beijing 1945. Som ung studerade han naturvetenskap, men började under 1960-talet skriva skönlitterära texter. Inspirationen till det fick han under kulturrevolutionen då han skickades ut på landet för att arbeta och träffade på ungdomar som hade studerat språk och litteratur. De roade sig med att hitta på berättelser som de läste för varandra i den gemensamma bespisningen och Zhang upptäckte att han minsann var lika duktigt som de.

Efter kulturrevolutionen arbetade Zhang som lärare i Beijing och var enligt egen utsago en ganska hetlevrad ung magister som ville ha ordning i klassen och ofta bråkade med de andra lärarna. Så småningom övergav han lärarbanan och övergick till film- och tevebranschen. Idag är Zhang anställd av China Film Corporation där han skriver manus för barn- och ungdomsfilmer baserade både på egna och andras texter. En av hans största filmsuccéer är Statiske Beibei 《霹雳贝贝》 från slutet av 1980-talet, den första science fictionserie för barn som visades på kinesisk teve och som blev oerhört populär. När huvudrollsinnehavaren, som inte är så liten längre, gifte sig 2005 var det en nyhet som gick att läsa i många tidningar och på olika hemsidor. Även flera andra av Zhangs romaner verk som Tredje kompaniet 《第三军团》 och Olaglig kunskap 《非法智慧》 har blivit framgångsrika teveserier. Zhang Zhilu har också skrivit en bok om den kinesiska barnfilmens historia.

Zhang Zhilus skönlitterära produktion är stor och hans romaner och noveller för barn och ungdom har publicerats både i Kina och på Taiwan. Hans böcker riktar sig till barn från mellanstadiet och uppåt och i hans produktion finns både humoristiska berättelser, vardagsskildringar och ungdomsthrillers där huvudpersonerna lika gärna är flickor som pojkar. De mer humoristiska böckerna riktar sig ofta till de litet yngre läsarna och huvudpersonen är för det mesta ett barn som de kan identifiera sig med: den typiske centralfiguren är en helt vanlig pojke på mellanstadiet som inte utmärker sig för att vara särskilt duktig på någonting, snarare är han ofta litet blyg och skäms över att vara medelmåttig. Under berättelsens gång inträffar spännande, roliga och litet pinsamma händelser som tvingar honom att övervinna sin blyghet och rädsla för att i slutänden känna sig säkrare på sig själv och mer nöjd med sin situation. Dessa teman, att övervinna sina rädslor och att en på ytan inte särskilt märkvärdig person kan ha en djup inneboende styrka, går igen även i de mer spännande böckerna (som ofta har science fiction-inslag) för äldre barn och ungdomar.

Zhang Zhilus språk är rakt och enkelt. Han främsta styrka är hans förmåga att skapa en intrig som suger tag i läsaren och tvingar honom/henne att läsa vidare för att se hur allt ska sluta. Hans erfarenheter av manusskrivande märks också i böckernas filmiska karaktär: när man läser en Zhang Zhilu-bok kan man ofta se scenerna framför sig som om de vore på film. Det är bland annat detta som har gjort honom till en mycket populär författare med en stor läsekrets.

De två Zhang Zhilu-böcker som jag gillar mest av de få jag har läst är den ovannämnda Olaglig kunskap (som kanske hellre borde kallas Farlig kunskap på svenska) och Jag och min skugga 《我和我的影子》.

Olaglig kunskap handlar om tonårstjejen Sang Wei. Hon har blivit antagen till en gymnasieskola för särskilt begåvade barn, men redan första kvällen inser hon och hennes nya klasskamrater att skolan inte är den idyll den ser ut att vara. Flera av de äldre eleverna beter sig underligt. Sang Weis vän, den snälle och omtänksamme Lu Yu, har förvandlats till en känslokall och överlägsen person som inte tycks känna igen henne. När Sang Wei försöker ta reda på vad som ligger bakom förändringen får hon hotfulla meddelanden i sin telefon. Men hon ger inte upp, hon måste ta reda på vad som har drabbat Lu Yu. Så småningom inser hon att eleverna på skolan är utsatta för ett experiment, Projekt Nyckelpigan, där deras tankar och drömmar manipuleras så att de blir marionetter i händerna på dem som leder projektet. Självklart lyckas Sang Wei till sist med hjälp av några vänner avslöja experimentet och rädda de som drabbats.

Olaglig kunskap är en suggestivt berättad historia. Det är spännande att följa Sang Wei när hon dels ska försöka anpassa sig till den nya och ganska speciella skolmiljön och dels hantera de mystiska drömmar hon har och de underligt hotfulla meddelanden som kommer per SMS till hennes mobiltelefon. Slutet är onödigt tillkrånglat på ett litet fånigt sätt, men i övrigt är det en mycket bra bok, som har vunnit ett av Kinas största barnbokspriser och både filmatiserats och gått som radioföljetong.

Jag och min skugga är en humoristisk bok för de litet yngre. Den handlar om pojken Li Dami, en snäll och välartad gosse som lider litet av sitt idiotiska namn (da mi = stort ris/vitt ris). Dami drabbas av en mystisk sjukdom som gör att han faller i sömn litet då och då, utan förvarning. Ingen kan förstå vad som orsakar problemet. Efter ett tag upptäcker Dami att det hänger ihop med hans skugga. Skuggan har nämligen en egen vilja och har börjat ge sig iväg på egna små utflykter, och det är när han lämnar kroppen som Dami somnar. Det här går ju inte för sig, så Dami får skuggan att lova att inte fortsätta på det sättet. Men har man nu börjat styra sig själv är det förstås svårt att sluta, och då och då tar skuggan helt enkelt över Damis kropp och får honom att säga och göra en massa underliga saker. Skuggan är inte elak, men han är rätt busig och förstår inte riktigt hur man uppför sig. Det leder förstås till en mängd dråpliga situationer och allt blir mer och mer komplicerat för stackars Dami. Allt slutar förstås bra till slut, om än litet vemodigt. Kanske kan man jämföra Jag och min skugga med Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Med vissa modifieringar (nu för tiden har inte ens kinesiska barn personsökare, utan precis som här mobiltelefon) skulle Jag och min skugga fungera bra på svenska, tror jag.

Zhang Zhilu har inte bara fått inhemska priser utan även det internationella HC Andersenpriset 1992. Här en artikel av honom, där han i egenskap av vice ordförande för kinesiska författarförbundets barn- och ungdomssektion bland annat talar om den kinesiska barnbokens historia.

Kärlek mjuk som vatten

När Wang Xiaobo 王小波 dog i en hjärtinfarkt 1997, bara 45 år gammal, hade han ännu inte hunnit slå igenom som författare. Visst fanns det många intellektuella som läste och uppskattade hans verk, men för den stora mängden kineser var han helt okänd. Efter sin död har han dock kommit att bli mer och mer populär, och idag ses han nästan som en kultförfattare av många yngre läsare. Wangs texter karaktäriseras ofta av ett slags svart humor och han använde ofta sex som ett verktyg för att utforska gränserna för vad som är tillåtet och inte.

En av Wangs noveller, "Kärlek mjuk som vatten" 《似水柔情》 filmatiserades 1996 under titeln East Palace, West Palace 东宫西宫 och var den första kinesiska film som hade ett uttalat homosexuellt tema. Filmen handlar om den unge A Lan som grips när han letar efter partner i en park i Beijing. Han tillbringar en natt på den lilla polisstationen tillsammans med en polis som trots sitt uttalade förakt blir alltmer intresserad och attraherad av sin unge fånge. Filmen kunde förstås inte visas i Kina, där homosexualitet då var ännu mer kontroversiellt än idag, utan färdigställdes i Frankrike.

Här följer ett kort utdrag ur den ganska långa novellen som jag översatte för salong Semafor förra hösten.

När det gäller den unge polisen så vet vi att han grep en bög varje gång han jobbade natt, för att få litet sällskap. En kväll fick han fast A Lan på en parkbänk. A Lan satt i en annans man knä och hånglade när strålen från en ficklampa plötsligt lyste rakt på dem, och fick dem att gapa och spärra upp ögonen. Den unge polisen bakom ljuset sade: Hallå där, ni två! Det där var något nytt! Då reste sig A Lan och den andre mannen sprang sin väg. Den unge polisen gick fram, tog tag i hans handled och sade: Du går ingenstans. A Lan var inte van vid att gripas, så han bara stod där. Den unge polisen lät ljuskäglan svepa över hans ansikte och sade: Du ser bekant ut. Brukar du komma hit ofta? A Lan var för nervös för att svara. Den unge polisen sade: Ta en promenad med mig. Sedan tog han fram ett par handklovar och fortsatte: Ska jag sätta på dig de här? Tänker du försöka fly? A Lan sade: Nej… Nej… Då behöver vi inte de här, sade polisen. Det är som det ska vara. Munken kan fly, men templet står kvar. Han satte fast handklovarna i bältet och drog med sig A Lan. När A Lan senare såg tillbaka på allt detta försvann skräcken, och han talade om hur vackert natten hade börjat. Xiao Shis grepp fick hans hjärta att bulta. Och så upphetsad han blev när Xiao Shi tänkte sätta handbojor på honom! Han visste knappt vad han skulle ta sig till.

…

Medan den unge polisen släpade med sig A Lan genom allén läxade han upp honom. Det intressanta är att Xiao Shi började sin undervisning med att försöka övertala A Lan att inte vara så rädd, och att inte darra så mycket. Han hade begått ett misstag, men det var inget stort misstag. ”Du har ju varken rånat en bank eller hoppat på någon och försökt våldta honom.” Därför ville Xiao Shi inte ställa till med alltför stort besvär för A Lan. Vi vet att han grep A Lan för sitt eget nöjes skull (vi återkommer till det litet senare) och det skulle ju inte vara särskilt kul om A Lan förvandlades till en darrande liten klump av rädsla. Långt senare, när A Lan såg tillbaka på den natten, tänkte han att Xiao Shi hade hållit honom i handen ungefär som när en vuxen släpar med sig en busig pojke. Det vill säga, den förste hade gått rakt fram och den andre litet sidledes. Fast han föreställde sig hellre att de hade liknat en stilig ung man som släpar med sig sin stygga flickvän. Det berodde förstås på hans läggning.

…

Xiao Shi beordrade A Lan att huka sig ner vid väggen. På hans vänstra sida hukade en konstprofessor och på hans högra en byggarbetare. De var sammanlagt tre stycken. Professorn till vänster hade dålig andedräkt och byggarbetaren var svettig och stank, så det luktade inte mycket bättre än inne på en offentlig toalett. Regeln här var att man måste sitta på huk så lågt ner som möjligt, det vill säga att huka sig som om man satt och sket, med händerna på knäna och huvudet hängande. A Lan tyckte att det var en väldigt oelegant ställning och försökte hela tiden flytta tyngdpunkten – det vill säga rumpan – uppåt, så att den vilade mot vaderna, men polisen skrek åt honom att sluta. Meningen var att de skulle sitta så för att tänka över sina fel, men normala människor tänkte bara på att skita när de satt i den ställningen.

…

Ur ett heterosexuellt perspektiv – särskilt ur polisernas – var bögarna som greps ungefär som apor i bur. Xiao Shi betraktade A Lan på samma sätt. När det blev mörkt lagade den unge polisen en skål snabbnudlar till sig själv medan A Lan satte sig på golvet. Utan att se på honom sade polisen: Jag har inte gett dig lov att sitta. A Lan satte sig på huk igen. Efter en stund lutade han sig framåt för att resa sig. Den unge polisen sade: Jag har inte gett dig lov att stå upp heller. A Lan satte sig ner i skitställning. Sedan sa Xiao Shi, med samma tonfall som en dagisfröken: Du ska göra som jag säger. Den unge polisen åt upp sina nudlar, gjorde sig en kopp te, sträckte ordentligt på sig och kastade sedan en blick på A Lan. Du kan resa dig nu, sade han. Så A Lan reste sig och masserade knäna. Sedan satte sig den unge polisen bakom skrivbordet, lutade sig bakåt, särade avslappnat på benen och sade: Kom hit. När A Lan tog ett par steg närmare sade han: Ta med dig en stol. A Lan tog en stol, gick ut till mitten av rummet, ställde ner stolen där och satte sig på den. De två såg på varandra. Det var så den långa natten började.

…

A Lan sade att när han först besökte parken hade han alltid tyckt sig känna närvaron av många högväxta, slanka damer som promenerade runt i skenet från de färgglada lamporna, klädda i fotsida, svarta aftonklänningar. Han kände att han borde vara en av dem. Vid midnatt började han längta efter kroppskontakt, som om han måste få röra vid någon omedelbart om det inte skulle vara försent. Natten föll och de färgglada lamporna tändes, och det fick honom att känna sig ivrig, angelägen om att älskas av andra. Xiao Shi rynkade ögonbrynen och sade: Varför pratar du så mycket skit? Berätta något om dig själv. Då log A Lan, eftersom det i själva verket måste vara en begäran om att han skulle bekänna sin kärlek. Om man inte hade någon orsak att älska måste kärleken bestraffas; i annat fall kunde den förlåtas. Det var polisstationens logik. Men parken var annorlunda. Kärleken där kunde inte rättfärdigas, men alltid förlåtas, och därför kunde den inte kallas kärlek. Det var därför A Lan var så uppgiven. Han började berätta om allt det där: om hur han brukade följa efter någon in i parken och hur de efter en lång stund brukade gå in på någon byggarbetsplats eller åka längst upp i någon skyskrapa för att älska, eller runka av varandra under vattnet i badhuset. Han sade att han egentligen inte gillade den sortens saker, för när folk gjorde sådant förvandlade de sig själva till kranar som det rann sperma ur. Men Xiao Shi trodde att A Lan gillade det. Varför skulle han annars berätta om det? Som polis tyckte han sig veta att folk sällan berättar något frivilligt, så om de gör det måste det finnas någon särskild orsak. Till sist sade han strängt: Skärp dig, för helvete! Och sedan frågade han: Tror du att jag också är en kran? A Lan undvek frågan genom att säga: Kärlek borde bestraffas. Utan straff är det ingen kärlek.

Om översättningar och makt

Tro inte att jag har övergivit mitt östasiatiska tema bara för att jag nu rekommenderar M. Lynx Qualeys artikel "Who Has the Power? Reading Arab Women in English" på Belletrista. Artikeln är nämligen ett exempel på hur samma typ av problem poppar upp överallt när det handlar om översättningar av "mindre", eller kanske snarare "mer exotiska", språk.

Självklart kan man alltid diskutera vad det innebär att vara trogen mot ett verk. Att översätta det ordagrannt, med varje komma på rätt plats? Att bevara stil och känsla, även om det innebär att man måste lyfta ut eller lägga till något ord här och där? Att främliggöra och exotisera texten så att läsaren verkligen känner att den kommer från en annorlunda kultur? Att se till att den flyter så smidigt att inget får läsaren att haja till eller reagera? Att översätta personnamn eller att transkribera dem?

Jag har en känsla av att vi i Sverige har större respekt för originaltexten än vad man har i till exempel USA, där det inte är helt ovanligt att man kapar stycken i texten, flyttar om och ändrar ordningen på det som händer eller byter ut ett "konstigt" slut mot ett mer konventionellt. Men det sorgliga är att ändringar i en översättning till engelska ofta drabbar även den svenska översättningen. De svenska förläggarna kan nämligen inte kinesiska (knappast heller arabiska, persiska, japanska, koreanska...) och är oftast inte intresserade av att ens titta på en bok som inte finns utgiven på engelska. Inte ens en översättning till franska brukar duga - jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "tyvärr har vi ingen på förlaget som läser franska". Och när ett förlag fastnar för en text och ber översättaren att ta sig an den blir de ju onekligen litet förvånade om det visar sig att den svenska översättningen innehåller flera kapitel som inte fanns i den bok de har läst, eller har ett annat slut, eller...

Jag har själv översatt flera böcker där den engelska versionen var rätt olik den kinesiska. Ta till exempel Mo Yans Vitlöksballaderna, en fantastisk roman om en grupp bönder som startar ett upplopp när det visar sig att vitlöken de uppmanats att odla inte går att sälja. En vacker men sorglig kärlekshistoria finns också med. I originalversionen slutar romanen med ett kapitel som består av "tidningsurklipp", korta notiser som handlar om vad som hänt de inblandade. Det här fungerade tydligen inte i USA, en amerikansk publik skulle inte acceptera ett så underligt slut på den dramatiska berättelsen. Så man bad helt enkelt författaren att skriva ett nytt slutkapitel, vilket han också gjorde. Det kapitlet är oerhört mycket mer konventionellt och sentimentalt än det ursprungliga, men när boken skulle översättas till svenska var det detta slut som skulle användas - på order av den litterära agenten. Och eftersom Mo Yan (som enligt egen utsaga inte bryr sig så väldigt mycket om de översatta versionerna av sina verk utan anser sig skriva för sina kinesiska läsare) hade godkänt det så var det så det fick bli.

Ett annat exempel är Chun Sues Beijing Doll. I originalversionen hattar huvudpersoner fram och tillbaka i förhållandet till sin pojkvän. Än är de ihop, än inte. Hon är tonåring, vet inte riktigt vad hon vill och kan inte bestämma sig. Som läsare blir man litet irriterad, men å andra sidan hör det ju till - det är ju ofta så det är att vara ung. I den amerikanska versionen, som jag läste långt innan jag fick tag på den kinesiska, har vissa händelser flyttats om så att huvudpersonen verkar betydligt mer konsekvent och mindre velig. Dessutom har man även där ändrat slutet. I min kinesiska version slutar boken med att huvudpersonen kommer hem och får en utskällning av sina föräldrar för att hon glömt ett tänt ljus i fönstret, så att gardinerna har fattat eld och huset nästan brunnit upp. Huvudpersonen ringer till en vännina och berättar: "Mamma sade att om de inte hade upptäckt branden så snabbt så skulle de alla ha bränts till döds. Det konstiga är att det inte gjorde mig det minsta ledsen. Kanske ville jag att det skulle hända. En gång såg jag en japansk film och en liten pojke som tände led på sitt hus och låtsades att det var en olycka..." Det här gick tydligen inte för sig i USA, där det kapitlet helt enkelt skars bort och boken slutar med att huvudpersonen filosoferar litet kring livet och lyckan.

Nu måste jag säga att jag ibland kan ha en viss förståelse för den här sortens redigering. Kanske inte just i de två ovannämnda fallen, men i övrigt. Kinesiska bokförlag verkar inte lägga särskilt mycket tid på redigering av författares texter och som översättare/läsare känner man ofta att en roman eller novell skulle ha kunnat bli betydligt bättre med bara några få, enkla ingrepp som att ta bort onödiga upprepningar eller flytta på stycken som borde komma i en annan ordning. Och då är det väldigt frestande att faktiskt göra de ingreppen...

Vad som är en originaltext tål ju dessutom också att diskuteras. Mo Yan har till exempel ibland publicerat en romanversion i Kina och en på Taiwan som skiljer sig från varandra eftersom vissa saker inte går (eller gick) att skriva i Kina. Vilken av de versionerna är då originalet? Den som gavs ut först eller den som innehöll hela den text som författaren ville skriva? Sedan är det ju inte heller ovanligt att en författare när hans eller hennes verk efter tio år eller så ska översättas till engelska eller svenska själv har kommit på att han/hon vill ändra något i texten som han/hon inte är nöjd med.

M. Lynx Qualey skriver också om förlagens förkärlek för unga, litet kontroversiella kvinnor. Är du en äldre (eller död) man som inte har ställt till med någon skandal så blir du inte mottagen med lika öppna armar - utom möjligen i de få fall där man kan hävda att du är en "kultförfattare". Detta gäller även för kinesisk litteratur, kan jag säga. Till råga på allt finns det också andra trender i förlagsvärlden: vissa perioder vill man absolut inte ge ut böcker om bönder på landet, andra perioder avskyr man stora episka romaner och ibland måste alla romaner vara självbiografiska och utspela sig under kulturrevolutionen.

Personligen tror jag inte att översättarna har så stor makt som man kanske föreställer sig. Snarare tror jag att det är ett problem att vi är så få. Fler personer med olika preferenser skulle öppna dörrarna för olika typer av litteratur, vilket jag tror är viktigt. Jag tror också att man måste inse att en översättning alltid är ett slags tolkning och aldrig kan bli en exakt och fullkomlig överföring av ett verk från ett språk till ett annat.

Lu Xun aktuell på nytt

"Den sanna berättelsen om Ah Q", en av den moderna kinesiska litteraturens viktigaste noveller, har blivit tecknad serie (eller grafisk roman, för den som föredrar det uttrycket). Lu Xuns historia från 1921 handlar om den misslyckade bondlurken Ah Q, som trots otaliga motgångar ständigt lyckas intala sig att han är den sanne vinnaren och överlägsen alla andra - en attityd som så småningom leder honom i fördärvet. Som symbol för kinesernas oförmåga att ta till sig kritik, se realistiskt på situationen och rycka upp sig innan det går åt pipan står han för allt som Lu Xun avskydde hos den kinesiska "nationalkaraktären".

Det är möjligt att Ah Q har publicerats i tecknad form tidigare, men den här gången är det den franske tecknaren Jean-Michel Charpentier som står för utformningen. Mer information om hans album hittar man på förlaget, Editions Elytis, webbplats. Den senaste tiden har det också kommit nyöversättningar av Lu Xuns noveller på både franska och engelska. Rue 89 skriver om de franska nyutgåvorna och en intervju med Julia Lovell, som har översatt alla Lu Xuns noveller till engelska, hittar man på Danwei. The Guardian har också nyligen publicerat en artikel om författaren.

Är det kanske en liten Lu Xun-hype på gång?

En lång historia

Ibland skriver jag inlägg om barnböcker här, och ibland har jag skrivit om litteratur från andra delar av Asien. Den här gången blir det en kombination: en barnbok på engelska från Filippinerna.

Tall Story av Candy Gourlay handlar om två syskon, Bernardo och Andi. Andi är tretton år och bor i London tillsammans med sin mamma (som är pinoy) och pappa (som är britt). Hennes halvbror Bernardo är sexton och bor i en liten by på Filippinerna tillsammans med sin moster och morbror. Egentligen vill både han och hans mamma att han ska flytta till Storbrittanien, men trots åratal av ansökningar och blankettifyllande har han inte fått något uppehållstillstånd. Förrän nu.

Andi längtar efter en bror, och när hennes mamma tjatar om att Bernardo är lång blir hon bara ännu mer förhoppningsfull. Hon är nämligen basketfantast och en skicklig spelare, trots att hon är rätt kortvuxen. Kanske kan hon och Bernardo spela ihop?

Nu visar det sig förstås att Bernardo inte bara är lång utan en riktig jätte. Hans längd får innevånarna i byn att förknippa honom med den legendariske jätten Bernardo Carpio, vars övernaturliga krafter såg till att området aldrig drabbades av jordbävningar. Och när Bernardo nu ska flytta till London gör byborna allt de kan för att hindra honom - han måste ju stanna kvar och beskydda dem.

Tall Story är en humoristisk berättelse med många komiska situationer, men den är också delvis mycket sorglig. Bernardo bär på enorma skuldkänslor efter en traumatisk händelse som han själv förknippar med sin onormala längd. Och så oroar han sig förstås för sina vänner i byn - särskilt när jordbävningen faktiskt inträffar och hans bäste vän försvinner i rasmassorna. Allt ordnar sig till sist, så mycket kan jag nog avslöja.

Själv läste jag boken i ett sträck och blev mer och mer imponerad och rörd ju längre jag kom. En stark rekommendation till alla barn över 12 år som läser på engelska - och till alla vuxna som inte tycker det är pinsamt att läsa barnböcker då och då, eller att fälla en tår när det blir riktigt sorgligt.

Boken har en egen webbplats och vill man läsa en lång och bra intervju med författaren så kan man göra det här.