Herrar, slavar och hundar

Jag borde ju skriva något om Han Han 韩寒. Jag borde verkligen skriva något om Han Han. En vacker dag ska jag göra det. But it is not this day. This day we Link - nämligen till Perry Links artikel om Han Hans korta bloggtext "Herrar, slavar och hundar" som lades ut på nätet den 18 september och låg kvar i hela 50 minuter innan den raderades av censuren.

För den som inte redan vet vem Han Han är så kan jag helt kort säga att han är en ung man (28 år i år) som fick ett fenomenalt genombrott för tio år sedan med romanen De tre portarna 《三重门》, om en ynglings plågsamma upplevelser av ett stelt och mördande tråkigt utbildningssystem. Han Han hoppade själv av universitetet trots sin uppenbara begåvning, och är numera racerförare, författare och mycket läst bloggare. Och så är han väl själva definitionen av niubi 牛屄 (vilket, för den som inte vet det, ordagrant borde översättas med "kofitta" men i det här sammanhanget i princip betyder samma sak som cool, skithäftig, självsäkert arrogant).

Någon dag ska jag skriva något om De tre portarna och Han Han. Men idag är jag för trött. Fast den kinesiska texten till "Herrar, slavar och hundar" klistrar jag in här nedanför, ifall någon vill läsa den och inte ids leta runt på nätet. Han Hans blogg hittar man här.

韩寒：主子，奴才和狗

在9月18日这个敏感的时刻，我有的朋友开始研究要不要游行。当然，游的主体可以是反日保钓救船长。终于，在一个很多论坛里连“游行”两个字都打不出来的国家里，我们有行可以游了。那么，要不要参加这次命题一日游呢？

首先，我认为在现代中国社会中，分为三个阶级，那就是主子，奴才和狗，而我们往往一人饰两角，至于饰演哪两个角色，我想不会有人觉得他在演主子吧。前一阵子，主子需要奴才去附和和伺候，但是现如今，主子需要狗去吼两声，因为在狗的逻辑里，无论主子怎么对待它，只要有外人来犯，狗总是该看家护院的。

当弄明白了这个以后，回头想想就容易多了。但是，在这三个阶级以内，好在我还有选择做花花草草的权力。我的选择依据是，对于相关部门，小事和大事他们的区别就是抗议一次和抗议十一次，有特权有能力的地方尚未出力，除了把人家日本大使变成了应召男郎以外，我们相关部门情绪稳定，并不见什么实际决心，别说武力上，连经济上都不敢有所动作。他们韬光养晦，所以我也韬光养晦。毕竟，我等做狗也罢，但要做一条戏狗，情以何堪。

纵观事态发展，领导的内心似乎并不愤怒，领导只是觉得窝囊，那自然，我们也只能跟着觉得窝囊，你哪有上街去表达窝囊的，那岂不是更窝囊。领导没面子的时候，我们给他们长脸，但领导有面子的时候，我们被他们掌嘴。我被欺负，我不能游，你被欺负，你让我游，我又情以何堪。你也别说这种民族国土大事应该是我们一起被欺负了，就算政府不作为，你活的一塌糊涂，也应该挺身而出。我自然可以挺身而出，但我的第一主题就是要求政府去作为，第二主题才是控诉来犯者，因为领土问题从来都不是老百姓能解决的和该去解决的，尤其是在我国，老百姓自己都没有一寸土地，所有的一切，都是问政府租的，所以，理论上，这事对我来说，就是我的房东在和别人就一块在地上的瓦而争执，这块瓦的确是风大的时候从房东的房顶上掉下来的，但房东也不敢去捡，因为可能要和隔壁人家打架。那我等租客在里面搅和什么呢。无土地者要去为他人争取土地，无尊严者要去为他人捍卫尊严，这样的人多少钱一斤？一斤多少个？

但毕竟，这样的游行安全，好玩，显得很酷，关键是游完以后还能正常工作学习，甚至还有助于未来发展，毕竟也算不容易，所以大学生和老百姓抱着尝鲜唱黑脸的角度去游一游无妨。到时候政府唱一个白脸，说不定能有所见效。况且现在去游行玩的人相比起以前游行玩的人也有着些许不同，以前是彻底的国政不分，被卖数钱，现如今很多青年终于能够将所谓爱国这件事情想的更明白，他们虽然依然愤怒，但开始反思自己为何每次都是那么窝囊和被动，回头也能更客观的看待国家和政府的关系，这也算是一个进步。对于任何国家来说，国家就是一个女人，执政者就是占有她的男人，有幸福美满的，有相处和睦的，有家庭暴力的，有关系紧张的，有离婚再嫁的，有不能改嫁的，但无论如何，你爱一个女人总不能连她的男人也一起爱了去。

最后，这些都不重要，最重要的是，我，如果今天能为唐福珍和谢朝平而游行，那么明天我就一定会为钓鱼岛和奥运火炬而游行。但这又是一个悖论，往往你能够为唐福珍谢朝平游行的时候，你往往就不会有钓鱼岛奥运火炬之类的事，而且更不会有唐福珍谢朝平之类的事出现。一个对内不能和平游行的民族，他的对外任何游行是完全没有价值的，那只是一场集体舞。

Copyright Matters - om upphovsrätt, plagiat och samtida kinesisk litteratur

Se här en bok som verkar oerhört intressant! Lena Henningsens Copyright Matters: Imitation, Creativity and Authenticity in Contemporary Chinese Literature (Intersentia/Berliner Wissenschafts-Verlag, 2010).

Vad boken handlar om framgår ganska tydligt av titeln och enligt denna excellenta bokanmälan av Krista Van Fleit Hang i MCLC diskuteras här bland annat det konstnärliga begreppet linmo 临摹, författarna Guo Jingming och Han Han samt kinesisk fan fiction knuten till Harry Potter.

Den här sortens böcker är alltid rätt dyra att inhandla, så man får väl hoppas att något universitetsbibliotek slår till och köper den så att man kan låna den på fjärrlån. Spännande verkar den i alla fall vara, och den ligger förstås helt rätt i tiden!

Flickan som svalde solen av O Thiam Chin

Jag hittade flickan som svalde solen på botten av en uttorkad brunn, där hon satt och grät förtvivlat. Omkring henne låg en damm av mörker. Hon hade satt händerna för ansiktet och höll tillbaka tårarna och det klara ljuset som sipprade fram i springorna mellan fingrarna. Skuggorna dansade omkring henne, på väggarna, fladdrande som en spökorkester, undflyende och efterhängsna. Hennes hjärtskärande gråt fyllde tystnaden likt en flod som översvämmar slätten, förödande, fördärvbringande. Hon hörde inte när jag klättrade nerför repet och närmade mig i mörkret. Varje steg kändes som en trevande framstöt längs randen av ett stup, ett potentiellt fall ner i det okända, omätbara.

När jag lade handen på henne ryckte hon till, vände sig om och såg på mig. Ljusexplosionen i hennes ögon bländade mig som en skarp kniv. Allt i mitt synfält blev glödande vitt, ett tomt landskap. Jag vacklade, grep instinktivt tag i henne och hörde henne flämta till av förvåning.

”Å, det är du! Hur visste du var jag var?” Orden lät nervösa, torra och hesa, och jag var glad över att höra hennes röst, vars rytm ringde i mina öron som en försäkran.

”Jag bara visste. Det var faktiskt inte så svårt”, sade jag, utan att lyckas dämpa ivern i min stämma. Det hade varit ett svårt sök, trots min förmåga, och nu när jag hade henne så nära och visste att hon var utom fara kunde jag äntligen sänka garden, utmattad men lättad och glad.

Som svar började hon gråta igen. Snyftningarna studsade mot brunnens mörka väggar, ett dånande eko.

”När de upptäcker vad jag har gjort kommer de att döda mig.”

”Nej, det kommer de inte. De vet fortfarande inget.” Tvivlet sipprade ut genom mina ord och besudlade den unkna luften omkring oss.

”Men kommer de snart att göra, mycket snart. Och då letar de rätt på mig och dödar mig, eller hur?”

Jag svarade inte; jag hade inget svar att ge. Den vita filten över mina ögon började lösas upp, den skingrades som moln och jag kunde sakta urskilja flickans suddiga konturer. Jag släppte taget. Hon hade vänt ryggen mot mig, böjt huvudet en aning och dragit sig tillbaka in i tystnaden. Jag väntade bredvid henne, oförmögen att gå därifrån. När hon talade igen såg hon inte på mig; istället fäste hon blicken på tegelväggen framför sig och gav ifrån sig en stark gloria av ljus som blottade murens sönderfallande, trasiga yta.

”Jag borde inte ha gjort det. Jag borde ha dragit mig ur.”

”Du visste inte vad du gjorde. De måste ha fått dig att göra det.”

”Nej, jag gjorde det av egen vilja. Ingen tvingade mig.”

Hon satte sig ner på gruset och blödde ljus medan hon blinkade och grät med förnyad inlevelse. Ljudet av hennes bittra, ensamma gråt skapade en fysisk och skyddande hud runt det ihåliga mörkret, och jag föreställde mig att den seglade uppåt, ut ur brunnen, upp i den fria luften, och smälte samman med nattens hjärtslag, i sin egen rytm. Jag insöp det och tittade upp mot brunnens knappnålsöppning, mot en förändrad värld, en ny värld utan sol eller värme, och kände kylan när den kalla luften vidrörde mig för första gången. Jag darrade och flyttade mig närmare henne. Hon luktade blommigt, ljust och eteriskt. Hennes kropp utstrålade den varma strålkransen av en solbränna.

Jag visste bara alltför väl hur hon luktade. Vi hade varit klasskamrater i fyra år, i samma gymnasieskola. Trots att hon satt tre rader framför mig i klassrummet talade vi nästan aldrig med varandra, och när vi gjorde det skedde det bara av flyktig artighet när våra vägar råkade korsas. På avstånd, i isolerad säkerhet, studerade och observerade jag henne, och under årens gång hade jag lärt mig att känna igen alla hennes dofter; det fanns inte en enda som jag inte hade studerat i mina sinnens inre rum innan jag till sist lagrade den i mitt huvud som en ädelsten. Jag hade blivit så van vid hennes doft – unik, omöjlig att dölja, ett aromatiskt fingeravtryck – att jag kunde lukta mig till henne överallt inom en radie av fyra kilometer, den längsta distans jag hittills hade spårat henne. En gång stötte jag faktiskt ihop med henne när hon kom ut från Starbucks och var tvungen att hitta på en fånig ursäkt för att förklara mitt plötsliga uppdykande. Men jag var ändå stolt över att kunna hitta henne i en flock av hundratals, kanske tusentals personer. Jag visste att jag aldrig skulle förlora henne och den tanken var oförklarligt tillfredsställande.

Så när jag inte hittade henne efter skolan den här dagen, vid busshållplatsen där hon vanligtvis brukade ta buss nummer 13 hem – jag brukade stå en bit bort och andas in henne –, fick jag panik. Jag gick runt på skolan och genomsökte klassrum och laboratorier, innan jag till sist gav upp, tog mod till mig och frågade hennes vänner var hon var. Det var så jag fick höra talas om vadet hon hade antagit efter att ha provocerats av ett rivaliserande flickgäng, en utmaning att överbevisa dem och hävda sig. Som den enda flickan i en familj med fem pojkar – jag tjuvlyssnade på henne under rasten en dag – var hon tvungen att göra allt hon kunde för att överleva, för att inte bli en hackkyckling, en vekling.

Att ta ner solen, att göra det omöjliga – det var lätt för henne, med tanke på hennes särskilda förmågor. En gång hade hon plockat en stjärna från natthimlen och svalt den i en enda tugga; det hände sista dagen på vår klassresa, när vi satt runt lägerleden och tjatade på varandra om att visa upp våra talanger.

Så det var så jag hittade henne, på brunnens botten: jag blundade och kallade ur djupet av mitt medvetande upp alla de dofter jag hade samlat under mitt sextonåriga liv till sinnesförnimmelsernas yttre värld och började sakta destillera och filtrera fram hennes unika doft ur den slumpartade, klusterlika röran av lukter från min barndom, mitt förflutna, från smutsen och sörjan i det gamla hyreshuset där jag bodde, tills jag kunde separera hennes doft från de andra och låta den fylla mig, översvämma mitt hela jag, slingra sig genom kroppen som en förtrollad, berusande ande.

När jag väl hade fått grepp om den väcktes mina sinnen som när man drar igång en motor och jag kände den överallt, lätt och svag till en början, från föremålen hon vidrört, marken hon beträtt, och sedan sakta starkare och tyngre i takt med att jag närmade mig. Det var inte lätt, men jag lyckades lokalisera henne där hon gömde sig i mörkret, i en djup brunn mitt i ingenstans.

”Du kan inte gömma dig här i brunnen för evigt, det förstår du väl?” sade jag. Mörkrets hud pulserade oavbrutet av korta, skarpa ljusexplosioner när hon öppnade ögonen och torkade tårarna.

”Men vad ska jag göra? Vart kan jag ta vägen?” sade hon.

”Kom med mig, bara. Det bestämmer vi senare.”

En lång stund låg brunnen försänkt i ett becksvart mörker som tyngde oss med sin skrämmande närvaro. Inget rörde sig. Jag försökte andas lugnt; varje andetag var fullt av henne, av solljus och osynliga partiklar fulladdade med liv. Hon tänkte intensivt och kroppen bredvid mig var spänd som en hopringlad fjäder. Sedan riktades två strålkastare mot väggen mittemot, intensivt och bestämt, och hon tog ett fast grepp om min hand.

”Okej, jag följer med dig.”

Och så klättrade vi upp ur brunnen med hjälp av repet och trädde in i en ännu mörkare natt, där den kalla och dimmiga luften slöt sig i en hård omfamning omkring oss när vi flydde in i en okänd framtid, utan att veta hur våra liv skulle utveckla sig.

---------------------------------------------------------

O Thiam Chin är en ung författare från Singapore vars novellsamling Never Been Better kommer i svensk översättning nästa år.

(Foto: notsogoodphotography på Flickr)

Blodröda kräftor

Den 21:a oktober kommer en ny bok av Ola Wong, Svenska Dagbladets korrespondent i Kina. Den här gången är det inte en faktabok, utan en spänningsroman om en svensk-kinesisk kvinna som arbetar med att hjälpa svenska företagare och därigenom avslöjar en härva av korruption och trafficking. Litet mer information hittar man på Lind & Co, och hela omslaget med baksidestext och allt finns här.

Kina i tio ord

Just nu finns varken tid att läsa eller tänka på något annat än det allra nödvändigaste (vilket är övermåttan mycket). Men jag kan i alla fall passa på att tipsa om en artikel på Rue89, Les dix mots clés de l'ecrivain Yu Hua pour comprendre la Chine. La Chine en dix mots, eller 《十个词汇中的中国》, är Yu Huas senaste bok, en samling korta essäer om företeelser och uttryck som han menar säger något viktigt om det kinesiska samhället.

Två av Yu Huas romaner finns på svenska, klassikern Att leva (som också filmatiserats) samt En handelsman i blod. Bägge är utgivna på Ruin, som nästa år också kommer med en svensk utgåva av Kina i tio ord.

The Hell Screens

Spökmånaden är väl över för den här gången, men som en liten final passar det kanske att påminna om Alvin Lus roman The Hell Screens från år 2000.

The Hell Screens handlar om en kines-amerikan, Cheng-Ming, på besök i Taiwan. Vilket yrke han har sägs aldrig rakt ut, men han ägnar sig åt journalistik eller forskning och ett av de ämnen han intresserar sig för är seriemördaren K, som hemsöker ön och vars bild syns på anslag överallt i Taibei. Efter en intervju med en kvinna som säger sig vara en gammal flickvän till K börjar han istället att fundera allt mer kring spöken och det övernaturliga. Huset han bor i sägs vara hemsökt och en av hans grannar ägnar nätterna åt att filma de olika lägenheterna i hopp om att kunna fånga ett spöke på bild, samtidigt som en daoistisk exorcist metodiskt går igenom huset från bottenvåningen och upp för att befria byggnaden från onda andar.

K:s gamla flickvän, som också påstår sig vara medium och spåkvinna, väter Cheng-Mings uttorkade ögonlins i sin saliv och efter det ser han, som på en inre filmduk, en rad övernaturliga historier utspela sig framför honom samtidigt som han vandrar runt i staden.

The Hell Screens är en minst sagt udda roman. De flesta recensenter verkar ha avskytt den, men så hård vill jag inte vara även om jag inte direkt gillade boken. Jag tycker att Alvin Lu får till en hel del bra formuleringar och lyckas med att förmedla den känsla av hot och förvirring som Cheng-Ming upplever när det han ser i den verkliga världen blandas med synerna i den förtrollade linsen.

On my way home from the library, I found myself no longer in the same city I had been in. Night had descended. Under rooftops, secrets were whispered through the clenched, oceanic hiss of mahjong tiles. Corpses hung from gas lamps and heads of traitors were fixed to poles, declarations of their crimes hastily scripted and pasted beneath hacked-off chins. I missed the smell of gasoline.

Problemet är att berättelsen blir mer och mer förvirrad ju längre in i den man kommer och att den inte har någon riktig upplösning som förklarar hur allt hänger ihop. Vissa saker blir bara obegripliga. Även om huvudpersonen glider allt längre in i någon form av galenskap eller förvirring så bör kanske läsaren ges en aning distans till det hela. The Hell Screens är en bok man ska läsa för de rätt vackra och inspirerade formuleringar som dyker upp här och var, särskilt i början, men inte för berättelsen.

Chinese Literature Today

Jag prenumerar inte på många tidskrifter nuförtiden - förutom Språktidningen tror jag att den senaste tidskrift jag tog en prenumeration på (om jag räknar bort Kalle Anka, Bamse och Kamratposten) var den förträffliga Persimmon, som tyvärr inte existerar längre.

Men nu har jag i alla fall börjat prenumera på Chinese Literature Today och i veckan fick jag det första numret. Jag har inte hunnit läsa allt än, men här finns verkligen en hel del intressanta artiklar, bland annat om de två litterära "huvudstäderna" Beijing och Shanghai, presentationer av olika poeter, ett specialtema om Bi Feiyu och flera noveller i översättning till engelska. Artikeln om Wei Huis Shanghai Baby känns som om den är några år försent ute, men i övrigt verkar det mesta spännande. Recensionsdelen gillar jag också, förutom det faktum att alla titlar står i engelsk översättning fast boken inte är översatt, och att originaltitel helt saknas. Litet dumt. Men hur som helst ser jag fram emot att ta mig an den!