måndag 12 april 2010

Den gula faran

När romanen Den gula faran 《黄祸》 publicerades 1991 blev den omedelbart något av en kultbok. Dels var det en ovanlig roman som vågade beskriva en oerhört mörk framtid där det kinesiska kommunistiska partiet framstår som splittrat och styrt av personer som antingen är egoistiska och ryggradslösa opportunister eller krigsgalna och makthungriga militärer, dels handlade den om efterverkningarna av Fjärde juni-massakern och om alternativa sätt att styra landet. Och så innehöll den en del för tiden rätt vågade sexscener och hade en okänd författare som bara kallade sig för Baomi 保密 – Sekretess. Den gula faran gavs ut av ett kinesiskt förlag i Toronto, men piratkopierade exemplar såldes förstås av våghalsiga gatuförsäljare överallt i Kina.

Numera vet vi att den hemlige författaren var Wang Lixiong 王力雄, en kinesisk tibetolog som har skrivit en rad mycket kritiska böcker om den kommunistiska regeringens politik i Tibet och dessutom är gift med en tibetansk poet, Woeser.

Hemma hos oss ägde vi en gång ett exemplar av Den gula faran, men det försvann innan jag hann läsa det (förmodligen lånade vi ut det till någon som aldrig återlämnade det), så när jag upptäckte att den faktiskt kom ut i nytryck på Taiwan 2008 blev jag glad. Numera finns dessutom en översättning till engelska med titeln China Tidal Wave, så även den som inte kan kinesiska har en chans att läsa boken.

Den gula faran är en lång roman, men en förkortad sammanfattning av handlingen kan se ut ungefär så här:

Händelserna i boken äger rum några år efter massakern 1989 (boken kom ut 1991 och historien utspelar sig ytterligare några år längre fram i tiden). Kina har en ny ledare som är förhållandevis liberal. Han har gett visst spelrum åt olika politiska oppositionsgrupper, bland annat därför att han inser hur lätt det är att få dem att ge sig på varandra istället för att enas mot kommunisterna. Presidenten har också vissa planer på att officiellt omvärdera händelserna 1989, för att på så sätt förbättra partiets image inom och utanför landet. De här tankarna förstärks när Gula floden efter en längre tids regn bryter igenom sina vallar och ödelägger stora delar av norra Kina. Miljontals människor dör eller flyr från sina hem och det uppstår en katastrofal brist på mat. Kina är plötsligt i behov av hjälp utifrån, och en mjukare politik skulle förmodligen göra omvärlden mer givmild.

Naturligtvis gillas detta inte alls av armén eller den konservativa falangen inom partiet. Mest upprörd är den maktlystne unge officeren Wang Feng, som under en längre tid har planerat för ett liknande scenario genom att bland annat låta bygga en hemlig kärnvapenbestyckad ubåt. Eftersom han är ung har han inte själv den auktoritet som krävs för att ta över landet, men som talesman för militärkommissionens gamle ordförande respekteras han motvilligt överallt. Att ordföranden är så klen att han i själva verket bara är Wang Fengs marionett behöver ju ingen få veta.

Wang Feng låter mörda presidenten, och därmed startar en händelsekedja där ett antal sydliga kinesiska provinser som inte har lust att betala nödhjälp till sina nordliga bröder bryter sig loss och förklarar sig självständiga. När Beijing går till motattack får södern hjälp av ”frivilliga” från Taiwan. Det hela eskalerar blixtsnabbt till ett kärnvapenkrig. Kina ligger snart i ruiner och en flod av flyktingar strömmar ut över världen.

Parallellt med allt detta får läsaren också följa ”de gröna”, miljörörelsen som aktivt arbetar för en ny, hållbar livsstil och som med hjälp av en högt uppsatt politiker får möjlighet att prova sina idéer i utvalda experimentområden. Ska deras tankar och livsmedelsexperiment bli det som räddar världen?

Den gula faran är bitvis en riktigt spännande roman. Man blir onekligen fångad av intrigen och vill veta hur allt ska utveckla sig. Och så blir man förstås rätt deprimerad. Samtidigt är den alldeles för lång och det finns många intressanta trådar som aldrig utvecklas ordentligt. Ouyang Zhonghua, till exempel, den gröne ledaren som innerst inne längtar efter att mänskligheten ska gå under och jorden renas i eld. Eller den mystiske qigongmästaren Zhou Chi, som lyckas hålla ordföranden vid liv med sina krafter, förvrider huvudet på premiärministern och genast får en att tänka på Falungong-rörelsen, som ju startade 1992, strax efter att romanen kom ut. De spåren hade Wang kunnat göra mer av, tycker jag.

Normalt brukar jag inte tycka att manligt och kvinnligt skrivande egentligen skiljer sig så mycket åt, annat än möjligen när det gäller mottagandet hos kritikerna (man läser gärna in ”kvinnliga” drag i böcker som är skrivna av kvinnor). Den gula faran är en av få romaner som fått mig att reagera på vad jag uppfattar som ett typiskt manligt sätt att skriva. Då är det framförallt sifferexercisen jag tänker på: ”På åtta timmar föll 453 millimeter regn. Hundratals kanaler översvämmades och förstörde Luhunreservoaren så att en flodvåg på 17.000 kubikmeter per sekund forsade ut i Gula floden och omedelbart höjde vattenflödet till 38.500 kubikmeter per sekund” och så vidare… Men inte mig emot, jag gillar sådant också, i rätt sammanhang.

Nu vet vi ju alla att framtiden inte blev så som Wang beskriver den i romanen. Idag är Fjärde juni-massakern inte alls en lika het potatis som tidigare, mest för att de yngre inte har några egna minnen eller kunskaper om vad som hände, och det känns inte särskilt sannolikt att politiska oppositionsgrupper och miljöorganisationer som vill omvandla samhället helt skulle få så pass fritt spelrum som i romanen. Visst skulle man kunna tänka sig att de stora ekonomiska klyftorna vid ett kritiskt tillfälle skulle kunna få Kina att rämna - 久分必合,久合必分 ”Det som länge varit splittrat kommer för eller senare att enas, och det som länge varit enat kommer förr eller senare att splittras igen”, säger man ju – men det verkar inte troligt att det skulle ske inom någon närmare framtid, och man får väl hoppas att de som har makten inte är riktigt lika galna som Wang Feng. Att Kina, USA och Ryssland skulle ödeläggas av ett kärnvapenkrig och mänsklighetens hopp stå till en närmast oätlig potatismelon känns ju inte som något att se fram emot. Men en intressant spekulation är ändå romanen, särskilt om man betänker hur läget var när den skrevs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar