Mästertjuven Liao Tianding

Robin Hood känner vi alla till, men hur många av er har hört talas om den ädle mästertjuven Liao Tianding 廖添丁? Knappt någon skulle jag tro, och det är väl inte så konstigt. Liao Tianding föddes på Taiwan år 1883. Eftersom hans far dog när han var liten och hans mamma gifte om sig växte han upp med sin farmor och faster. När han blev litet större gjorde han inhopp som dräng och herde hos olika bönder för att få ihop litet pengar. Så småningom började han begå brott. 1902 satt han av sitt första fängelsestraff, 10 månader bakom lås och bom för ett rån. Men det avskräckte honom inte från att fortsätta på den brottsliga banan. Så småningom skaffade han sig en grupp kumpaner och tillsammans begick de en rad spektakulära rån och inbrott.

Under den här perioden var Taiwan ockuperat av Japan, och många taiwaneser kände en stark frustration över det japanska styret, men kunde inte göra mycket åt det. Liao Tiandings fenomenala förmåga att överlista den japanska polisen och slå till mot mycket välbevakade residens och offentliga byggnader fick folk att beundra honom och se honom som något av en hjälte (även om han nog faktiskt mest var ute för att få ihop pengar). 1909 spårade polisen till sist upp honom i hans tillhåll, en grotta norr om Taibei, och sköt honom.

Efter sin död blev Liao Tianding en legendarisk figur som sades ha kämpat för folket, stulit från de rika och skänkt till de fattiga. Idag finns minst tre tempel till hans ära på Taiwan.

Själv upptäckte jag Liao Tianding via en vacker taiwanesisk bilderbok med samma namn, illustrerad av Tsai Ta-yuan 蔡逹源. Tsai berättar historien om den berömde tjuven i vackra blågrå bilder som detaljerat skildrar den gamla japansk-taiwanesiska arkitektur som idag nästan är helt försvunnen. Just detta är något av en hjärtesak för Tsai, och på hans blogg kan man hitta ännu fler mycket vackra målningar av det gamla Taiwan.

Om man har lust att själv känna sig som ädelmodig mästertjuv för en stund kan man klicka på bilden här nedanför och spela Liao Tianding mot den japanska polisen. Du rör dig i sidled med pilknapparna och hoppar och slåss med Z, X och C. Om du inte kan kinesiska: Vänta tills spelet har laddat klart klicka sedan på den mittersta av de tre blå textraderna på bilden.

En operadivas tragiska öde

Qingyi, som betyder gröna eller blå kläder, är namnet på en typ av kvinnoroll i pekingoperan. En qingyi är oftast en ädel, bildad kvinna som vet att föra sig och har ett milt och vänligt innelag. Qingyi 《青衣》är också namnet på en kortroman av Bi Feiyu 毕飞宇, som handlar om en sångerska som har specialiserat sig på just qingyi-roller och som har blivit så fixerad vid sin största (och sista) succé att hon inte riktigt förmår skilja på sig själv och rollfiguren.

När Xiao Yanqiu är 19 år får hon uppdraget att spela Chang'e - kvinnan som flög till månen i den gamla kinesiska legenden - i en uppsättning av en opera med samma namn. Senaste den spelades var i slutet av 1950-talet, men då togs den snabbt bort från repertoaren efter att en general klagat på själva berättelsen: Vem skulle vilja lämna ett så fantastiskt land som Kina för att flyga till månen? Låter det inte litet suspekt och kontrarevolutionärt? Men 1979 är tongångarna annorlunda och Xiao Yanqiu gör succé som den svala mångudinnan. Hon går så djupt in i sin roll att hon inte kan acceptera att hennes ersättare gör ett inhopp i pjäsen, och som hämnd kastar hon kokhett vatten i den stackars kvinnans ansikte så att hon vanställs för livet. Xiao Yanqius scenkarriär tar naturligtvis slut och hon tvingas ägna sig åt undervisning istället.

Tjugo år senare, när pekingoperan sedan länge är en konstform på tillbakagång och Xiao Yanqiu närmar sig 40, får en rik cigarettfabrikör för sig att sätta upp operan igen. Hans krav är att Xiao Yanqiu ska spela huvudrollen. Xiao, som någonstans inom sig hela tiden har fortsatt att betrakta sig som Chang'e, kan ännu texten och musiken utantill. För att kunna mäta sig med sitt yngre jag bantar hon intensivt och för att få chansen att spela sitt livs roll igen är hon villig att utsätta sig för en rad förnedrande situationer (som till exempel att ligga med cigarettdirektören). Men även denna gång blir hennes besatthet problematisk.

Qingyi fick bra kritik när den kom ut i Kina och har också filmatiserats samt översatts till engelska, franska och tyska. För min del hade jag ganska svårt att komma in i berättelsen. Av någon anledning påminde mig Bi Feiyus stil litet om Su Tongs, kanske för att han en så tragisk och ödesdömd kvinna i huvudrollen och för att han beskriver personerna i boken utifrån istället för att krypa under huden på dem. Just det sista har jag litet svårt för. Det finns en tendens i kinesisk litteratur att berätta saker väldigt distanserat och att låta läsaren gissa sig till personernas tankar och känslor. Su Tong brukar klara det väl, eftersom hans val av ämnen passar för den sortens berättande. Även i Qingyi borde den här berättarstilen faktiskt fungera, eftersom huvudpersonen är en isjungfru: högdragen, kylig och svårtillgänglig. Inte ens hennes närmaste förstår sig riktigt på henne. Men jag hade ändå svårt att engagera mig i hennes öde och jag tycker dessutom att Bi ägnar sig åt ett slags mystifiering av "kvinnan" som inte heller är helt ovanlig bland manliga kinesiska författare - en tanke om att kvinnor är så underliga och irrationella att det knappt är någon idé att försöka förstå varför de handlar som de gör.

Å andra sidan måste jag säga att romanen tog sig och blev mer och mer engagerande ju längre jag läste, och beskrivningarna av hur Xiao Yanqiu kämpar mot sig själv och sin åldrande kropp för att kunna leva kvar i illustionen av att hon är en mångudinna är mycket tänkvärda. "Män kämpar mot andra män, men kvinnor kämpar hela livet mot sig själva", säger hon bland annat. Det ligger nog en del i det.

Qingyi finns även som ljudbok, om man känner för att lyssna med öronen istället för att läsa med ögonen.

Böcker på nätet för små barn

I senaste numret av Svensk Bokhandel finns en artikel om bilderboksapplikationer för iPhone, något som verkar ligga långt bort på den svenska bokförlagshorisonten. Överhuvudtaget finns det inte så jättemycket att hämta här när det gäller e-böcker för yngre barn. När det gäller böcker på andra språk än svenska finns till exempel Göteborgs Mediacenters inläsningar av Astrid Lindgren böcker, bokförlaget Mantras ljudböcker på Modersmal.net och Noras pulka på Barnens polarbibliotek, men det är olika spridda insatser som främst har gjorts på ideell basis och inte av kommersiella förlag. Raben & Sjögren har i alla fall börjat göra reklamfilmer för sina böcker, men så mycket längre verkar man inte ha kommit.

På Taiwan har jag hittat en del intressanta e-boksajter som kanske vore något att ta efter. Från statligt håll har man byggt upp webbplatsen 儿童文化馆 (Barnens kulturhus), där man gratis kan lyssna på ljudböcker som ackompanjeras av små animerade filmer. Till filmerna finns också handledning, pyssel, små spel och annat. Här finns också presentationer av utländska och taiwanesiska bilderbokskonstnärer, tävlingar, information om prisbelönta böcker och mycket mer. Prova att titta på e-boksvarianten av 《少年西拉牙》(En ung Sirayapojke)! Vore det inte kul om de svenska biblioteken gick ihop och gjorde något liknande?

Taiwanesiska bokförlag är också bra på att lägga ut e-böcker på nätet och att göra reklam för sina böcker med hjälp av olika trailers. Ta till exempel 格林文化 (Grimm books) som är en av aktörerna bakom bokklubben 咕嚕熊共读网 (Gurubear). Alla som vill kan bli medlemmar och som medlem får man 99 poäng som sedan kan användas för att läsa e-bilderböcker - riktigt fina böcker där man bläddrar fram sidorna nästan som i en vanlig bok och även kan få texten uppläst om man vill. Bilden här nedanför visar ett uppslag ur en av böckerna, den vackra bilderboken 《小石佛》(Den lilla stenbuddhan) av 郝广才Hao Guangcai. Varje visning kostar 15 poäng, men istället för att betala för nya poäng är man tvungen att vara aktiv. Genom att kommentera, starta nya diskussionstrådar och skriva recensioner tjänar man in fler poäng, som sedan kan användas för att läsa. Det är alltså aktivitet som premieras, inte pengar.

Men det är klart att framtiden för e-böcker säkert ligger i telefonen eller läsplattan snarare än i datorn, och det riktigt spännande är nog (vilket Dag Hernried på Alfabeta påpekar i SvB-artikeln) att se hur bilderböckerna ska påverkas av de nya medierna. Kanske kommer bilderböcker i telefonen att vara uppbyggda på ett helt annat sätt än pappersböcker i framtiden?

Su Tong vinner Man Asian Literary Prize

Det blev den kinesiske författaren Su Tong som vann årets Man Asian Literary Prize, för sin roman 《河岸》 (Flodens strand, eller Floden och stranden) - eller rättare sagt för Howard Goldblatts engelska översättning av boken, Boat of Redemption.

Priset ska gå till en asiatisk roman som ännu ej publicerats på engelska. 2007 gick priset till Jiang Rong för romanen 《狼图腾》 (Vargens totem) och 2008 till Miguel Syjuco från Filippinerna för romanen Ilustrado.

Två verk av Su Tong finns översatta till svenska: Den röda lyktan (två kortromaner) samt Binu och den stora muren, som ingick i den internationella mytserien. Vill man läsa mer om årets pris och pristagare så kan man göra det i The Guardian eller China Daily.

Själv har jag boken hemma i hyllan. Antar att jag måste ta tag i att läsa den nu.

Peter Englund i Dagens Nyheter

Läste ni förresten vad Peter Englund sade i Dagens Nyheter idag?

Litteraturen tillåter oss att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva.

Exakt så är det.

En bok att avnjuta i stillhet

Det är litet pinsamt att erkänna det, men Cecilia Lindqvists bok Qin har legat orörd i min bokhylla i tre år nu, fast jag köpte den så fort den kom ut på Bonniers 2006. Inte för att jag inte har haft lust att läsa den, utan för att det kändes som om man borde avnjuta den i stillhet, ensam och med en kopp väldoftande grönt te inom nära räckhåll. Sådana stunder är inte många hemma hos mig.

I veckan tog jag mig i alla fall tid att plocka fram boken, och jag blev förstås inte besviken (det finns en anledning till att Cecilia får Augustpriset för alla böcker hon skriver). Qin är en noggrann redovisning av författarens egen väg till qinmusikens värld. Hon kom till Beijing i början av 1960-talet och började där mödosamt lära sig att spela detta uråldriga instrument med metoder som inte alls påminde om hur man lär sig västerländsk konstmusik, och hon blev tvungen att inte bara förstå tekniken, utan också hela det tankesystem och alla de känslor som förknippas med instrumentet qin (eller guqin 古琴, "gammal qin", som en kines skulle säga för att särskilja det från andra stränginstrument). Hon berättar om de olika anslagen mot strängarna och om hur händernas rörelser liknas vid insekters fladdrande, om de gamla qinmästare som var hennes lärare och om hur musikinstitutet de verkade vid upplöstes under kulturrevolutionen.

Dessutom får läsaren en fantastisk översikt över instrumentets historia och vad det har betytt eller symboliserat under århundradenas gång. Precis som i Tecknens rike finns här ofta anteckningar i marginalen eller små kommentarer som fälls nästan i förbigående, men som alla ger ytterligare dimension åt berättelsen och var och en för sig är värd extra begrundan. Ta bara en sådan sak som att tecknet "wen" 文, som betyder kultur, civilisation eller skrift, ursprungligen föreställde en man med ett mönster på bröstkorgen. Är det inte rätt fascinerande och litet ironiskt att det ord som representerar det mest civiliserade härstammar från en bild av en tatuerad man? Eller det korta stycke där Cecilia berättar om att instrumentet qin nog från början var en import västerifrån, från Xinjiang, men att kinesiska qinforskare inte riktigt vill nysta vidare i den änden eftersom det kan vara svårt att acceptera tanken på att det mest kinesiska av alla instrument egentligen importerades utifrån - även om det sedan förändrades oerhört mycket.

Att läsa Qin var en njutning. Och jag hade rätt: man ska göra det i lugn och ro, med en tekopp på bordet och helst med litet ljuv qinmusik i bakgrunden. Vill man var riktigt strikt ska man förstås se till att ha vårdade, normala kläder på sig, ha tvättat händerna, sköljt munnen och inte lukta armsvett - i ett sådant tillstånd är det nämligen inte tillbörligt att vare sig spela eller lyssna på qinmusik, enligt 1500-talets instruktionsböcker. Att det följer med en cd-skiva till boken är förstås ett stort plus, och den som vill kan ju också köpa ett exemplar av den cd som Caprice gav ut i samband med den qinturné som Cecilia Lindqvist och Rikskonserter arrangerade häromåret. Qin: himmelsk musik för qin och xiao, heter den. Qin har också kommit ut i kinesisk översättning, en utgåva som kan lånas på Internationella biblioteket.

Stereotyper en masse

Uma Krishnaswami har skrivit ett inlägg på sin blogg, Writing with a broken tusk, om stereotypa bilder av icke-amerikanska och icke-europeiska ungdomar i böcker. De punkter hon tar upp stämmer ganska väl, eller hur?

1. Characters who are a combination of the following (pick two or more): long-ago, faraway, poor, depressed, angry, privy to or oppressed by (or both) some ancient tradition or other.

2. If they're not long ago, they still speak and act as if they were. They often don't use contractions, for one thing, or they adopt a labored kind of dialogue, with phrases in their native languages which they immediately translate into English.

3. They are torn between two worlds, two systems. That might be fine if those systems weren't defined as ancient and modern respectively as if a young person from contemporary Pakistan or Mexico or China were not quite of this century. Find me a teenaged character taking this overly philosophical psychohistorical view and I'll show you a well-intentioned writer driving the story to make a point.

4. They're either suffering from something oppressive in their cultures, or inflicting suffering on someone else for culturally grounded reasons.

Det fick mig att tänka på den gången jag översatte en novell av Su Tong, "Lika vackra som änglar". Den var först tänkt för en tidskrift, men kom inte med där eftersom författaren enligt redaktören "inte var solidarisk med flickorna i texten". De två flickor den handlar om blir nämligen ovänner på grund av en struntsak och sedan trappas deras fiendskap upp och får riktigt allvarliga och tragiska konsekvenser. Det passade inte för tidskriftens temanummer om flickor, där alla omskrivna unga damer var någon form av "offer" eller kämpade mot förtryck eller liknande. Så småningom kom den med i novellsamlingen Solskenet i munnen istället.

Uma länkar också till en text av Binyavanga Wainaina, "How to write about Africa", som för övrigt fanns översatt till svenska i Karavan 2008:1. (Ja, den heter faktiskt så, även om Youtubevideon här nedanför har fått en annan titel.)