Qingyi, som betyder gröna eller blå kläder, är namnet på en typ av kvinnoroll i pekingoperan. En qingyi är oftast en ädel, bildad kvinna som vet att föra sig och har ett milt och vänligt innelag. Qingyi 《青衣》är också namnet på en kortroman av Bi Feiyu 毕飞宇, som handlar om en sångerska som har specialiserat sig på just qingyi-roller och som har blivit så fixerad vid sin största (och sista) succé att hon inte riktigt förmår skilja på sig själv och rollfiguren.När Xiao Yanqiu är 19 år får hon uppdraget att spela Chang'e - kvinnan som flög till månen i den gamla kinesiska legenden - i en uppsättning av en opera med samma namn. Senaste den spelades var i slutet av 1950-talet, men då togs den snabbt bort från repertoaren efter att en general klagat på själva berättelsen: Vem skulle vilja lämna ett så fantastiskt land som Kina för att flyga till månen? Låter det inte litet suspekt och kontrarevolutionärt? Men 1979 är tongångarna annorlunda och Xiao Yanqiu gör succé som den svala mångudinnan. Hon går så djupt in i sin roll att hon inte kan acceptera att hennes ersättare gör ett inhopp i pjäsen, och som hämnd kastar hon kokhett vatten i den stackars kvinnans ansikte så att hon vanställs för livet. Xiao Yanqius scenkarriär tar naturligtvis slut och hon tvingas ägna sig åt undervisning istället.
Tjugo år senare, när pekingoperan sedan länge är en konstform på tillbakagång och Xiao Yanqiu närmar sig 40, får en rik cigarettfabrikör för sig att sätta upp operan igen. Hans krav är att Xiao Yanqiu ska spela huvudrollen. Xiao, som någonstans inom sig hela tiden har fortsatt att betrakta sig som Chang'e, kan ännu texten och musiken utantill. För att kunna mäta sig med sitt yngre jag bantar hon intensivt och för att få chansen att spela sitt livs roll igen är hon villig att utsätta sig för en rad förnedrande situationer (som till exempel att ligga med cigarettdirektören). Men även denna gång blir hennes besatthet problematisk.
Qingyi fick bra kritik när den kom ut i Kina och har också filmatiserats samt översatts till engelska, franska och tyska. För min del hade jag ganska svårt att komma in i berättelsen. Av någon anledning påminde mig Bi Feiyus stil litet om Su Tongs, kanske för att han en så tragisk och ödesdömd kvinna i huvudrollen och för att han beskriver personerna i boken utifrån istället för att krypa under huden på dem. Just det sista har jag litet svårt för. Det finns en tendens i kinesisk litteratur att berätta saker väldigt distanserat och att låta läsaren gissa sig till personernas tankar och känslor. Su Tong brukar klara det väl, eftersom hans val av ämnen passar för den sortens berättande. Även i Qingyi borde den här berättarstilen faktiskt fungera, eftersom huvudpersonen är en isjungfru: högdragen, kylig och svårtillgänglig. Inte ens hennes närmaste förstår sig riktigt på henne. Men jag hade ändå svårt att engagera mig i hennes öde och jag tycker dessutom att Bi ägnar sig åt ett slags mystifiering av "kvinnan" som inte heller är helt ovanlig bland manliga kinesiska författare - en tanke om att kvinnor är så underliga och irrationella att det knappt är någon idé att försöka förstå varför de handlar som de gör.
Å andra sidan måste jag säga att romanen tog sig och blev mer och mer engagerande ju längre jag läste, och beskrivningarna av hur Xiao Yanqiu kämpar mot sig själv och sin åldrande kropp för att kunna leva kvar i illustionen av att hon är en mångudinna är mycket tänkvärda. "Män kämpar mot andra män, men kvinnor kämpar hela livet mot sig själva", säger hon bland annat. Det ligger nog en del i det.
Qingyi finns även som ljudbok, om man känner för att lyssna med öronen istället för att läsa med ögonen.
