En barndom i Xinjiang under kulturrevolutionen

I dessa dagar när så mycket av nyheterna från Kina kretsar runt oroligheterna i Ürümqi kanske det kan vara på sin plats att ta upp en roman som utspelas just där, i Xinjiangs huvudstad. Yinggelishi 《英格力士》(som naturligtvis betyder "English"), av författaren Wang Gang 王刚, utspelar sig under kulturrevolutionen - förmodligen i början av 1970-talet. Liu Ai, en pojke på 12 eller 13 år, lever tillsammans med sina föräldrar som båda är arkitekter, utbildade i Beijing och placerade i Ürümqi för att tjäna fosterlandet. Hit kommer en dag en ny lärare, Wang Yajun, som ska ansvara för undervisningen i engelska. Tidigare har barnen läst både ryska och uiguriska, men nu anses de språken omoderna och det är dags att lära sig engelska istället. Pojkarna i Liu Ais klass är ledsna, för lärarbytet innebär att de inte längre kommer att få träffa sin lärare i uiguriska, Ajitai, stadens vackraste kvinna.

När Wang Yajun kommer till skolan börjar saker hända. Han är en beläst storstadsmänniska som luktar gott och alltid har rena, prydliga kläder. Han säger sig vilja vara en gentleman och bär omkring på ett enormt engelsk-kinesiskt lexikon. Flickorna i klassen pluggar på som vanligt och flera av dem blir litet förtjusta i den nye läraren. Pojkarna är däremot inte särskilt intresserade av engelska - det anses "tjejigt" att vara duktig på språk eller att överhuvudtaget göra bra ifrån sig i skolan. Men det visar sig att Liu Ai har en oanad fallenhet för språket och trots att en del av pojkarna i klassen retas blir det viktigt för honom att vara bäst, att få vara klassens ordningsman på engelsklektionerna, den som får bära Wang Yajuns bandspelare och kassettbanden från Linguaphone.

Liu Ai är ett ensamt barn. Hans föräldrar är upptagna av att hålla liv i sina karriärer och av kärleken till varandra. Av skolkamraterna är det egentligen bara grannflickan Huang Xusheng som står honom nära. Hon har det svårt hemma. Hennes pappa var tidigare officer under Guomindang, något som förstås gör honom till paria i det "nya Kina". Äktenskapet med Huang Xushengs mamma är en katastrof och så småningom begår han självmord. Det här drabbar förstås Huang Xusheng mycket hårt och det blir inte bättre av att hennes mamma snabbt beslutar sig för att hitta en ny man. Huang Xushengs sammanbrott och sökande efter en fadersfigur resulterar så småningom i anklagelser om sexuella övergrepp mot Wang Yajun.

Ibland kan man ju bli litet trött på att så många av de kinesiska böcker som översätts och ges ut i väst utspelar sig under kulturrevolutionen. Det är som om förläggarna krampaktigt håller fast vid det enda ord som de vet att allmänheten känner igen. Det som är intressant med Yinggelishi är att den beskriver kulturrevolutionen ur en litet annorlunda vinkel än den vi är vana vid. Det handlar inte så mycket om stora kampanjer, kritikmöten eller väggtidningar. Ja, det dyker förstås upp en del saker som pekar på det fullkomligt absurda sätt att tänka som rådde på den här tiden. Till exempel frågar Liu Ai en dag sina föräldrar om ordförande Mao verkligen kan leva i tvåhundra år, som slagorden säger. Istället för att ge ett vettigt svar på frågan blir föräldrarna panikslagna och skriker åt honom att han aldrig får fråga något sådant igen. Ljuga vill de inte, men att ärligt svara nej vore detsamma som att vara kontrarevolutionär. Och när eleverna ska lämna in prov på sin handstil för att man ska kunna avslöja vem som skrivit politiska slagord på en vägg måste de skriva orden "ner med" och "ordförande Mao" på olika sidor av papperet. Den stackars lärare som på frågan: "Vad stod det på väggen?" råkar haspla ur sig: "Ner med ordförande Mao!" ligger strax på golvet och ber för sitt liv. Att ta de orden i sin mun är förräderi, även om man bara läser högt vad någon annan har skrivit.

Men på det stora hela är det andra saker som står i centrum för berättelsen. Framför allt fokuserar Wang Gang på kärlek och sex, och på den förvrängda sexualmoral som rådde i Maos Kina. "Farorna" som barnen i boken upplever är alla kopplade till sex och sex är ett instrument som kan användas för att få vad man vill ha eller för att trycka ner dem man vill sätta dit. När Wang Yajun ger vissa flickor privatlektioner tar föräldrarna genast tillfället i akt att anklaga honom för övergrepp. När Liu Ai anklagas för att ha skrivit kontrarevolutionära slagord tvingas hans mamma ligga med rektorn. Ajitai utsätts för våldtäktsförsök och Huang Xushengs mammas nye älskare mördas av Huang Xusheng och hennes beundrare Avskrädes-Li. Wang Yajun sätts i straffarbete för att han sägs ha kikat på de nakna kvinnorna i badhuset (i själva verket är det Liu Ai som gör det). Inget av barnen vet egentligen något om sex och det finns inte en tillstymmelse till sexualundervisning i skolan. När Wang Yajun försöker förklara för Liu Ai att det inte alls är farligt att onanera blir Liu Ais mamma hans dödsfiende. Men vad gör Liu Ais mamma och rektorn på kontoret när pappa är bortrest? Hur oskyldig är mamman egentligen? Handlar hon verkligen av tvång? Liu Ai är full av frågor men ingen kan hjälpa honom att hitta svaren.

Barnens ensamhet och utsatthet är väldigt tydlig. Liu Ai är utstängd från gemenskapen med föräldrarna, dels för att de är så upptagna med sina karriärer, dels för att den politiska situationen får dem att hålla mycket hemligt för honom så att han inte ska råka illa ut eller av misstag dra olycka över familjen. De stänger in sig i sitt rum, lyssnar på musik i hemlighet, delar gamla minnen... men Liu Ai är hela tiden utanför. Hans förnamn betyder "kärlek", men det är inte särskilt tydligt att föräldrarna älskar honom. Wang Yajun är den ende som på allvar intresserar sig för hans tankar och känslor, och därför blir han så viktig för pojken. Men trots att Liu Ais föräldrar på många sätt negligerar honom och är oförstående för hans behov tål de inte att någon annan får en betydande roll i hans liv. Istället för att vara glada för lärarens stöd gör de vad de kan för att hindra Liu Ai från att umgås med honom.

Yinggelishi börjar som en rätt gullig och humoristisk berättelse om några elever som ska lära sig engelska, men snart får den en allt mörkare ton och blir en obehaglig historia om hur politiskt förtryck, vuxnas självupptagenhet och en grotesk sexualmoral förstör en grupp barns liv så att de som råkar värst ut drivs till mord och sinnessjukdom och de som klarar sig bäst går in i vuxenlivet med en oerhörd mängd traumatiska minnen i bagaget. Och på så sätt handlar Yinggelishi om något mer än bara kulturrevolutionen. Självcentrerade föräldrar och falska anklagelser om sexuella övergrepp förekommer ju tyvärr än idag, även om mängden samverkande negativa faktorer måste ha varit alldeles särskilt hög under den här perioden.

Med tanke på vilken tragisk aktualitet förhållandet mellan han-kineser och uigurer har fått de senaste dagarna är det också värt att notera att uigurerna i princip helt lyser med sin frånvaro i romanen. Det är egentligen bara den vackra Ajitai som är uigur (och faktum är att till och med hon har en han-kinesisk förälder och därför bara är halv-uigur). Wang Gang har själv förklarat det med att han-kineser och uigurer levde nästan helt åtskilda och helt enkelt inte umgicks i någon högre grad. Av dagssituationen i Ürümqi att döma verkar just detta i alla fall inte ha förändrats under de senaste 40 åren.

Yinggelishi finns översatt till engelska och heter då, naturligtvis, English.

Kärnfamiljens mörka hemligheter

Zhang Dachun (Chang Ta-chun)张大春 är sedan ungefär trettio år tillbaka en av Taiwans mest välkända författare, som vid sidan om sitt skrivande också har varit värd för olika teveprogram om litteratur. Själv har jag tidigare bara läst den långa novellen "Ett minnesmärke över generalen"《将军碑》, en fantastisk historia om en gammal general som sitter ensam och övergiven i sitt hus och drömmer sig tillbaka till den tid då han var ung och stark. Det är en underbar och ganska sorglig berättelse och jag har länge velat läsa något mer av Zhang, men det har inte blivit av förrän nu.

Min lillasyster 《我妹妹》 från 1993 ingår i en svit med romaner som kretsar kring ungdomar som växer upp på Taiwan under 1980-talet. Som jag förstår det är den något av en klassiker i sin genre och har sålts i över 100 000 exemplar på Taiwan. Romanens berättare är en man i 27-årsåldern som berättar om sin åtta år yngre syster, som just har genomgått en abort. I själva verket handlar berättelsen lika mycket om honom själv och hans egen uppväxt. När lillasyster föds bor pojken tillfälligt hemma hos sina farföräldrar eftersom han är sjuk och föräldrarna inte vill riskera att han smittar det nya barnet. Så småninomg flyttar han hem igen och ett starkt band skapas mellan honom och systern. Trots åldersskillnaden, eller kanske tack vare den, verkar syskonen inte ha några problem med att komma överens och storebror betraktar både förundrat och förbryllat hur hans lillasyster växer upp till en ung kvinna med egna idéer och ett ganska häftigt temperament. Tillsammans försöker de hantera livet i en trasig och komplicerad familj, där mamman glider in i sinnesjukdom och pappan skiljer sig och flyttar ihop med en älskarinna som han visar sig ha haft ett förhållande med i ett drygt årtionde.

Min lillasyster överraskade mig. Texten har en lätt humoristisk ton och man kan till exempel skratta år syskonens försök att bevara sin farmors kokkonst åt eftervärlden genom att filma henne och sedan - när hon inte kan tala om exakt hur mycket av varje ingrediens hon använder - upprört säga: "Hon har ju inte en aning om vad hon håller på med!" Samtidigt finns det en viss svärta redan tidigt i romanen, som när den unge berättaren hotas med militärdomstol när censuren upptäcker att han har använt ordet "avföring" i samma mening som han talar om Chiang Kai-shek, även om han inte alls har gjort det i avsikt att smäda den store ledaren (som ju dessutom redan är död). Pojken ber på sina bara knän för att komma undan och äcklas sedan så över sig själv att han inte kan sluta kräkas i isoleringscellen. Två tredjedelar in i boken tyckte jag att den var en ganska skaplig roman på temat "att växa upp", en bok med många fina detaljer och snyggt formulerade stycken, men som inte imponerade på mig i sin helhet.

Men sedan händer plötsligt något. Mammans sinnessjukdom och barnens starka hat mot pappan får en skrämmande förklaring. Även om han inte har misshandlat henne fysiskt har han brutit ner henne tills ingenting finns kvar av den kvinna hon en gång var. Beskrivningen av hur han kallt och systematiskt - till och med schemalagt - bearbetar henne är fruktansvärd. Och han har inte förändrat sig: en av de hemskaste scenerna är den när syskonen besöker det galleri som pappan har öppnat och ser hans nya fru upprepa samma besatta dammtorkningsrutin som deras mamma. Plötsligt kastas också nytt ljus över farföräldrarna, den illiterata farmoderns sinnesstyrka och farfaderns religiösa hyckleri.

Det känns som om de viktigaste frågorna i boken är de som berättaren ställer sig i de allra sista kapitlen: I hur hög grad är en människas beteende genetiskt betingat? Är vi dömda att uppträda på samma sätt som våra fäder och förfäder? Är jag likadan som de? Kan jag bryta cirkeln och bli någon annan?

Nu när jag har läst klart Min lillasyster är jag glad att jag inte lade den ifrån mig innan slutet. Hela handlingen svängde så plötsligt och oväntat att det var som att få ett slag i magen. Min lillasyster är en bok man kan fundera på länge.