Ordboken som motsymbol

1967 kom 3000 titlar ut på bokmarknaden i Kina, en stor andel av dem omtryck av sådant som redan fanns tillgängligt. Ett årtionde tidigare, vid slutet av 1950-talet, hade bokproduktionen varit uppe i 40.000 titlar. Kulturrevolutionen, som inleddes 1966 och slutade efter Maos död 1976, innebar inte bara en omdaning utan också en strypning av den kulturella produktionen i Kina. När det gällde litteratur innebar detta bland annat att endast ett fåtal skönlitterära verk och författare godkändes för publicering – alla andra verk klassades som ”giftigt ogräs” och skulle rensas ut ur systemet. Bibliotek och boklådor tömdes på sitt innehåll när partitrogna och skräckslagna kulturarbetare rensade i hyllorna och rödgardisterna gjorde räder för att beslagta förbjudna verk. Författaren Yu Hua 余华 har i sin essä ”Läsning” 《阅读》 beskrivit hur biblioteket i hans hemstad, när det öppnade igen 1973, bara hade ett tjugotal titlar på hyllan, böcker vars innehåll han karaktäriserade som: ”inga känslor, inga personligheter eller berättelser, utan endast dödligt ointressanta skildringar av klasskampen”.

Under större delen av kulturrevolutionen var det nästan bara ordförande Maos skrifter samt ett par verk av Lenin och Engels som ansågs duga för facklitterär publicering och när det gällde skönlitteratur var det ungefär lika illa ställt. Det är svårt att hitta pålitlig statistik som rör utgivningen under den här perioden men siffrorna ovan, som är hämtade ur Robert E. Baensch’s The Publishing Industry in China och gäller den totala bokutgivningen inklusive läromedel, visar ändå på hur kraftigt utgivningen minskade under de här åren. Samtidigt fanns förstås en del litteratur i omlopp: böcker stals, såldes och kopierades – inte minst av just de rödgardister som fått i uppgift att beslagta dem, vilket bland annat författaren Han Shaogong 韩少功 har berättat om i sin essä om läsning under kulturrevolutionen, ”Det långa skollovet” 《漫长的假期》.

Böcker har ofta använts som talismaner, reliker, prydnader och kulturföremål. ”Maos lilla röda”, det vill säga Citat ur ordförande Maos verk, måste sägas vara den kinesiska bok som tydligast fyller en sådan icke-textuell funktion som symbol för kulturrevolutionens maoistiska personkult. Men självklart fanns det också andra typer av boksymboler som antingen kunde representera socialistisk ideologi eller avvikande värderingar. Den tydligaste motsymbolen torde förstås ha varit de så kallade ”handkopierade böckerna”, 手抄本, det vill säga böcker som skrevs i hemlighet och sedan fördes vidare genom att kopieras för hand av intresserade läsare. En annan typ av litteratur som var mycket typiskt kinesisk var de böcker som vanligt folk inte fick tillgång till men som producerades för ”intern cirkulation” bland betrodda högre partikadrer.

Men det finns också en annan, betydligt vardagligare typ av bok som har fått representera frihet, kunskap och drömmen om något bortom den kulturrevolutionära vardagen: ordboken. I ett tidigare inlägg funderade jag litet över detta och som exempel eller utgångspunkt för vidare spekulationer i ämnet skulle man kunna ta följande tre berättelser – en novell, en kortroman och en roman – som alla utspelar sig under kulturrevolutionen även om de är skrivna efter dess slut. Två av berättelserna är skrivna på kinesiska av författare bosatta i Kina och en är skriven på engelska av en kinesisk-amerikansk författare. De är:

•    Barnens kung 《孩子王》 av Ah Cheng 阿城 (kortroman, publicerad på kinesiska i Kina 1985)
•    ”Ocean of Words” av Ha Jin (novell, publicerad på engelska i USA 1996)
•    English 《英格力士》 av Wang Gang 王刚 (roman, publicerad på kinesiska i Kina 2004 och på Taiwan 2006)

I alla dessa berättelser förekommer en ordbok som en stark symbol för kunskap, frihet och längtan, och i alla berättelserna spelar överlämnandet av ordboken som gåva från en person till en annan en viktig roll och markerar ett uppbrott och en övergång från ett hittillsvarande tillstånd till något helt nytt. En annan likhet mellan berättelserna är att de alla utspelar sig i utkanten av Kina – på landsbygden i Yunnan i sydvästra delen av landet, vid gränsen till Sovjet i norr och i det centralasiatiska Xinjiang i väster. De är också i hög grad berättelser som bygger på författarnas egna upplevelser: Ah Cheng arbetade i sin ungdom som lärare i en byskola i Yunnan, Ha Jin var en gång i tiden soldat vid gränsen mot Sovjet och Wang Gang växte upp i Xinjiang under den period som beskrivs i romanen.

Den äldsta berättelsen, Ah Chengs Barnens kung, handlar om en ung man som skickas ut på landsbygden i Yunnan under slutet av 1960-talet för att arbeta i skogsbruket. Så småningom får han arbete som lärare i kinesiska på en högstadieskola, något som visar sig vara ett ganska svårt uppdrag. Eleverna har till exempel inga böcker så de ägnar en stor del av tiden åt att kopiera texter som läraren skriver upp på svarta tavlan. De har knappt någon förståelse för det de har lärt sig och kan egentligen inte skriva självständigt, då alla uppgifter har gått ut på att följa de politiska formulären. Den unge läraren har inte heller någon studiehandledning att gå efter och han bestämmer sig för att använda sina egna undervisningsmetoder. En av de första saker han lägger märke till när han kommer till skolan för att träffa rektorn är ett exemplar av Nya Kinas ordbok 《新华字典》 som ligger prydligt placerad på rektorns skrivbord. Även om detta bara i förbifarten noteras av författaren är det tydligt att ordboken är en symbol för rektorns höga position och påstådda lärdom. När läraren så småningom själv får låna ett exemplar av ordboken lägger också han den längst fram på katedern vid lektionens början, som ett tecken på sin auktoritet.

I klassen finns en pojke som skiljer sig från de andra. Han heter Wang Fu och hans högsta dröm är att få just en ordbok av det här slaget. Hans far, en fattig skogsarbetare, gör ihärdiga försök att beställa ett exemplar men det dyker aldrig upp. Det finns en annan person i trakten som äger en Nya Kinas ordbok och det är skogshuggarlagets kokerska Laidi. Hon lånar ut den till läraren som i sin tur lovar att Wang Fu ska få den om han vinner ett vad. Wang Fu förlorar och beslutar sig för att kopiera av alla tecken i ordboken för hand. Berättelsen slutar med att den unge läraren blir avskedad och lämnar skolan. Men innan han går bestämmer han sig för att lämna ordboken i gåva till Wang Fu och han skriver en dedikation i den som han undertecknar med både Laidis och sitt eget namn.

Nya Kinas ordbok är en kinesisk klassiker. Den utkom första gången 1953 och var avsedd att vara ett slags rikslikare för det starkt politiserade språk som började användas i samband med att socialismen infördes, men också för att stötta den reform som innebar att de traditionella skrivtecknens form förenklades. Den har utkommit i tio utgåvor och tryckts om minst 200 gånger i uppemot 400 miljoner exemplar. De tidigaste utgåvorna hade ett omslag av brunbeige kartong med ett överdrag av plast i rött, mörkgrönt eller brunt och det är denna version som de flesta medelålders personer associerar till när de tänker på Nya Kinas ordbok. Vid den här tiden och fram till 2000-talet var den en liten bok, ungefär 11 centimeter hög och 8 centimeter bred, och i den utgåva från 1971 som man kan misstänka att bokens huvudpersoner använder sig av finns det på försättsbladet tryckt en försäkran om att Partiet är den kraft som leder allas arbete och att marxism-leninismen är den ideologiska grunden för allas tänkande. Till skillnad från den massiva och lärda tegelstenen Ordens hav 《辞海》 som jag kommer att ta upp litet längre fram i den här texten är Nya Kinas ordbok en bok som man förknippar med studenter och inte med högre akademiska studier. Att rektorn har Nya Kinas ordbok på skrivbordet visar att han visserligen är utbildad, men inte på någon hög nivå. Det visar också hur anspråkslös Wang Fus önskan egentligen är.

Wang Fu söker efter något mer, bortom vardagen i byn. Ordboken är ”lärarens lärare”, den man vänder sig till för att få svar på det som ingen i byn kan förklara. Men den förklarar inte bara okända tecken, den ger också besked om hur man uttalar dem på rikskinesiska. De dialekter som talas i Yunnan, där berättelsen utspelar sig, skiljer sig mycket starkt från standardkinesiskan. För att ha en chans till ett liv utanför byn eller en karriär på annat håll i Kina måste man lära sig att åtminstone tala något så när begripligt. Det kan nämnas att rektorn talar rikskinesiska med kraftig kantonesisk accent och alltså inte heller är ortsbo. Eftersom ordboken innehåller både förklaringar av tecken och uttalsanvisningar blir den en symbol för uppåtsträvande.

Även själva överlämnandet av ordboken har en symbolisk innebörd. Laidi ger ordboken till läraren när de skiljs åt en mörk kväll utanför arbetslagets bostäder. Hon är förtjust i honom och hoppas dessutom på att han ska hjälpa henne att skriva texter till den musik hon komponerar. Genom att låna honom ordboken, som förmodligen är det mest värdefulla hon äger, visar hon sitt förtroende för honom. När läraren sedan skänker ordboken vidare till Wang Fu visar det att han sätter hopp till pojken, att han stöttar honom och vill ge honom kraft och mod att gå vidare, trots de svåra omständigheterna och trots att klassen nu kommer att återgå till det gamla vanliga tragglandet.

Den andra berättelsen är Ha Jins ”Ocean of words”. I likhet med de övriga texterna i novellsamlingen (som också heter Ocean of Words) utspelar den sig under 1970-talet, bland soldater som håller vakt vid gränsen mot Ryssland. Zhou Wen gör sitt sista år i militärtjänsten och han har det inte lätt. De andra soldaterna trakasserar honom för att han vill läsa och han försöker så gott det går att hålla sig undan så att han inte ska få problem. Eftersom soldaterna lever tätt ihop i barackerna brukar han sätta sig utomhus och läsa, även under den kalla och snöiga vintern. En kväll stöter han ihop med Liang Ming, en äldre officer som är ledare för divisionens logistikavdelning. När han ser att Zhou står och bläddrar i den enorma ordboken Ordens hav blir han mycket imponerad och bestämmer sig för att upplåta ett rum i den gamla kyrkan som numera är bostad åt hans familj, så att Zhou ska kunna läsa ifred och värme på kvällarna. Rummet blir en tillflykt dit Zhou kan dra sig tillbaka och vänskapen med Liang gör att de andra soldaterna får mer respekt för honom.

Anledningen till att Liang är så vänskaplig visar sig vara att han själv i princip är analfabet och att han som ung officer på grund av detta missförstod en order, något som ledde till att ett antal soldater dog. Därför gläder det honom när unga människor studerar och han ber Zhou om hjälp med att undervisa hans egen son. Så småningom får Zhou även hjälpa Liang med att förklara svåra ord i politiska texter genom att slå upp dem i ordboken.

Ordens hav är något helt annat än Nya Kinas ordbok. Den publicerades första gången 1936 och är, till skillnad från Nya Kinas ordbok, en cidian och inte en zidian – det vill säga, den fokuserar i första hand på ord istället för enstaka tecken. Den senaste utgåvan, som kom 2009, innehåller mer än 127.000 ord och går inte på några villkor att använda som pocketordbok. Den är inte heller i första hand avsedd att förklara nya politiska termer eller likrikta uttalet, utan liknar mer en encyklopedi på så sätt att den också tar upp namn på platser och personer, samt förklarar termer och fraser ur äldre kinesiska verk. Ordens hav är med andra ord en betydligt mer ”akademisk” bok än Nya Kinas ordbok. Den utgåva som Zhou äger är den allra första, en över tretusen sidor tjock tegelsten som hans far har köpt begagnad 1950 och som mäter ungefär 21 x 40 centimeter. Det är en svåröverkomlig bok och alla personer i berättelsen behandlar den som en skatt. De håller den i famnen och trycker den till sitt bröst, smeker den, väger den och försöker stjäla den.

Having grown up with the small New China Dictionary, which had only a few thousand entries, Secretary Si Ma hade never imagined there was such a big book in the world. When he saw it for the first time, he browsed through the pages for two hours, pacing up and down in his office with the book in his arms as if cradling a baby.

Zhous problem är att truppens partisekreterare flera gånger har sagt att han gärna vill ha Ordens hav i gåva. Zhou vägrar att ge bort den, vilket gör att han förmodligen inte kommer att få sitt partimedlemskap beviljat. Som tur är använder Liang sin ställning för att ordna saken. När Zhou till sist ska ge sig av inser han att han måste återgälda den gamle mannens vänlighet på något sätt och att det enda han kan göra är att ge honom sitt exemplar av Ordens hav. Liang vägrar först att ta emot den, men Zhou insisterar. När han lämnar Liangs kontor känner han att ett nytt liv börjar. Han bestämmer sig för att bli en socialistisk skriftställare och kämpa med pennan istället för med svärdet under resten av sitt liv.

“Ocean of words” skiljer sig från de andra berättelserna på så sätt att det här är en yngre person som skänker ordboken i gåva till en äldre. Men i det ögonblick när Zhou överlämnar ordboken till Liang är det Zhou som är den starkare. Han skakar Liangs skadade hand som är kall som is och den gamle mannen suckar svagt och vinkar till honom när han går. Överlämnande av ordboken innebär en övergång till något nytt, och även om det i det här fallet innebär att huvudpersonen lämnar ifrån sig en bok istället för att ta emot den så är ordboken ändå en symbol för kunskap, utveckling och uppbrott.

Den tredje berättelsen, English, utspelar sig i Xinjiang, där större delen av befolkningen är uighurer och alltså talar ett språk som är besläktat med turkiskan. Huvudpersonen Liu Ai är dock han-kines och lever i Xinjiang tillsammans med sina föräldrar som har placerats där mot sin vilja. De är intellektuella i en tid då all intellektuell verksamhet ses med misstänksamhet och de vantrivs förfärligt i Urumqi. Hit kommer en dag en ny lärare, Wang Yajun, som ska ansvara för undervisningen i engelska. Han är en beläst storstadsmänniska som luktar gott och alltid har rena, prydliga kläder, säger sig vilja vara en gentleman och bär omkring på ett enormt engelsk-kinesiskt lexikon. Det visar sig att Liu Ai har en oanad fallenhet för språket och trots att en del av pojkarna i klassen retas blir det viktigt för honom att vara bäst, att få vara klassens ordningsman på engelsklektionerna, den som får bära Wang Yajuns bandspelare och kassettbanden från Linguaphone. Redan första gången som Liu Ai träffar Wang Yajun lägger han märke till ordboken, som verkar utgöra en odelbar enhet med den väldoftande och elegante mannen.

När jag tänker efter så var det faktiskt första gången jag såg ordboken – den engelska ordboken. Den var mycket tjock, med ett hårt, blått omslag. Mannen klämde fast den under armen och den såg helt annorlunda ut än den allestädes närvarande Citat ur ordförande Maos verk. På den tiden fanns det mycket rött och litet svart, men marinblått var en ovanlig färg. Många år senare skulle jag inse att detta var den enda engelska ordboken i Urumqi i min barndom.

Ordboken har en nästan magisk dragningskraft på Liu Ai. Varenda gång han besöker läraren dras hans blick omedelbart till den. Han ber om att få låna den men det går inte, så istället sitter han en stund varje dag i lärarens rum och slår upp ord på måfå. Till sist är han så besatt av den att han bryter sig in i Wang Yajuns rum för att stjäla den, en plan som dock går i stöpet när Wang kommer tillbaka och Liu Ai blir tvungen att hoppa ut genom fönstret för att komma undan. Till sist låter Wang honom låna ordboken och när Wang oskyldigt döms till tio års straffarbete behåller Liu boken. Många år senare möts de igen. Liu Ai har misslyckats med sina försök att komma in på universitetet och när de skiljs åt ber Wang honom att återlämna boken.

Det framgår aldrig av romanen exakt vilket lexikon som Wang Yajun har med sig, men av beskrivningen att döma kan man gissa att det nog kan ha varit Oxford University Press Advanced Learner’s Dictionary of General English with Chinese Translation, en bok som publicerades 1970 och hade just ett sådant hårt, mörkblått omslag som Wang Gang beskriver. Engelska var ett språk som inte hade undervisats i skolorna på länge och det återinfördes i samband med att undervisningen upptogs igen i början på 1970-talet efter skolorna varit stängda i ett antal år. Om Nya Kinas ordbok representerar en bypojkes längtan efter kunskap och Ordens hav en soldats önskan om att bli författare eller skribent står den engelsk-kinesiska ordboken för något mer exotiskt – drömmen om en värld utanför Kinas gränser. Liu Ai är hemma i Urumqi men befinner sig ändå i ett slags exil, eftersom hans föräldrar ständigt drömmer sig tillbaka till sin ungdomstid i de stora städerna vid kusten. För honom blir ordboken verkligen porten till en ny värld.

Jag kan inte komma på någon annan bok som var lika oemotståndlig som den ordboken. Den gav mig mer kunskap, eller kanske snarare glädje, än någon annan bok. Om jag arrangerade om orden i den öppnade sig hela världen framför mig.

Wang Gang avslutar inte sin berättelse på samma ställe som de andra två författarna utan dröjer sig kvar ett tag till, och därmed går den triumferande känslan förlorad. Att Liu Ai till sist får låna ordboken beror främst på att Wang Yajun har blivit övertygad om att han verkligen är ärlig i sina försök att lära sig engelska och på att han tycker synd om pojken som behandlas illa av sina föräldrar. Att han får behålla den beror enbart på att Wang Yajun skickas till arbetslägret och inte har möjlighet att ta den med sig. Detta första överlämnande av boken är inte särskilt storslaget skildrat, istället är det de sista raderna i boken, när Wang ber att få sin bok tillbaka, som får en symbolisk innebörd. Men den här gången innebär överlämnandet ett misslyckande. Liu Ai har inte gjort det läraren hoppades att han skulle göra. Han har misslyckats med sina studier och hans karriär förde honom aldrig längre än till en tjänst som lärare vid sin gamla skola, där han klär sig prydligt, använder rakvatten och lever för sig själv. Han har blivit en kopia av sin gamle lärare och när Wang Yajun ser det blir han inte glad utan besviken. Ordboken var en symbol för hopp, kunskap och förändring, men allt gick om intet.

En barndom i Xinjiang under kulturrevolutionen

I dessa dagar när så mycket av nyheterna från Kina kretsar runt oroligheterna i Ürümqi kanske det kan vara på sin plats att ta upp en roman som utspelas just där, i Xinjiangs huvudstad. Yinggelishi 《英格力士》(som naturligtvis betyder "English"), av författaren Wang Gang 王刚, utspelar sig under kulturrevolutionen - förmodligen i början av 1970-talet. Liu Ai, en pojke på 12 eller 13 år, lever tillsammans med sina föräldrar som båda är arkitekter, utbildade i Beijing och placerade i Ürümqi för att tjäna fosterlandet. Hit kommer en dag en ny lärare, Wang Yajun, som ska ansvara för undervisningen i engelska. Tidigare har barnen läst både ryska och uiguriska, men nu anses de språken omoderna och det är dags att lära sig engelska istället. Pojkarna i Liu Ais klass är ledsna, för lärarbytet innebär att de inte längre kommer att få träffa sin lärare i uiguriska, Ajitai, stadens vackraste kvinna.

När Wang Yajun kommer till skolan börjar saker hända. Han är en beläst storstadsmänniska som luktar gott och alltid har rena, prydliga kläder. Han säger sig vilja vara en gentleman och bär omkring på ett enormt engelsk-kinesiskt lexikon. Flickorna i klassen pluggar på som vanligt och flera av dem blir litet förtjusta i den nye läraren. Pojkarna är däremot inte särskilt intresserade av engelska - det anses "tjejigt" att vara duktig på språk eller att överhuvudtaget göra bra ifrån sig i skolan. Men det visar sig att Liu Ai har en oanad fallenhet för språket och trots att en del av pojkarna i klassen retas blir det viktigt för honom att vara bäst, att få vara klassens ordningsman på engelsklektionerna, den som får bära Wang Yajuns bandspelare och kassettbanden från Linguaphone.

Liu Ai är ett ensamt barn. Hans föräldrar är upptagna av att hålla liv i sina karriärer och av kärleken till varandra. Av skolkamraterna är det egentligen bara grannflickan Huang Xusheng som står honom nära. Hon har det svårt hemma. Hennes pappa var tidigare officer under Guomindang, något som förstås gör honom till paria i det "nya Kina". Äktenskapet med Huang Xushengs mamma är en katastrof och så småningom begår han självmord. Det här drabbar förstås Huang Xusheng mycket hårt och det blir inte bättre av att hennes mamma snabbt beslutar sig för att hitta en ny man. Huang Xushengs sammanbrott och sökande efter en fadersfigur resulterar så småningom i anklagelser om sexuella övergrepp mot Wang Yajun.

Ibland kan man ju bli litet trött på att så många av de kinesiska böcker som översätts och ges ut i väst utspelar sig under kulturrevolutionen. Det är som om förläggarna krampaktigt håller fast vid det enda ord som de vet att allmänheten känner igen. Det som är intressant med Yinggelishi är att den beskriver kulturrevolutionen ur en litet annorlunda vinkel än den vi är vana vid. Det handlar inte så mycket om stora kampanjer, kritikmöten eller väggtidningar. Ja, det dyker förstås upp en del saker som pekar på det fullkomligt absurda sätt att tänka som rådde på den här tiden. Till exempel frågar Liu Ai en dag sina föräldrar om ordförande Mao verkligen kan leva i tvåhundra år, som slagorden säger. Istället för att ge ett vettigt svar på frågan blir föräldrarna panikslagna och skriker åt honom att han aldrig får fråga något sådant igen. Ljuga vill de inte, men att ärligt svara nej vore detsamma som att vara kontrarevolutionär. Och när eleverna ska lämna in prov på sin handstil för att man ska kunna avslöja vem som skrivit politiska slagord på en vägg måste de skriva orden "ner med" och "ordförande Mao" på olika sidor av papperet. Den stackars lärare som på frågan: "Vad stod det på väggen?" råkar haspla ur sig: "Ner med ordförande Mao!" ligger strax på golvet och ber för sitt liv. Att ta de orden i sin mun är förräderi, även om man bara läser högt vad någon annan har skrivit.

Men på det stora hela är det andra saker som står i centrum för berättelsen. Framför allt fokuserar Wang Gang på kärlek och sex, och på den förvrängda sexualmoral som rådde i Maos Kina. "Farorna" som barnen i boken upplever är alla kopplade till sex och sex är ett instrument som kan användas för att få vad man vill ha eller för att trycka ner dem man vill sätta dit. När Wang Yajun ger vissa flickor privatlektioner tar föräldrarna genast tillfället i akt att anklaga honom för övergrepp. När Liu Ai anklagas för att ha skrivit kontrarevolutionära slagord tvingas hans mamma ligga med rektorn. Ajitai utsätts för våldtäktsförsök och Huang Xushengs mammas nye älskare mördas av Huang Xusheng och hennes beundrare Avskrädes-Li. Wang Yajun sätts i straffarbete för att han sägs ha kikat på de nakna kvinnorna i badhuset (i själva verket är det Liu Ai som gör det). Inget av barnen vet egentligen något om sex och det finns inte en tillstymmelse till sexualundervisning i skolan. När Wang Yajun försöker förklara för Liu Ai att det inte alls är farligt att onanera blir Liu Ais mamma hans dödsfiende. Men vad gör Liu Ais mamma och rektorn på kontoret när pappa är bortrest? Hur oskyldig är mamman egentligen? Handlar hon verkligen av tvång? Liu Ai är full av frågor men ingen kan hjälpa honom att hitta svaren.

Barnens ensamhet och utsatthet är väldigt tydlig. Liu Ai är utstängd från gemenskapen med föräldrarna, dels för att de är så upptagna med sina karriärer, dels för att den politiska situationen får dem att hålla mycket hemligt för honom så att han inte ska råka illa ut eller av misstag dra olycka över familjen. De stänger in sig i sitt rum, lyssnar på musik i hemlighet, delar gamla minnen... men Liu Ai är hela tiden utanför. Hans förnamn betyder "kärlek", men det är inte särskilt tydligt att föräldrarna älskar honom. Wang Yajun är den ende som på allvar intresserar sig för hans tankar och känslor, och därför blir han så viktig för pojken. Men trots att Liu Ais föräldrar på många sätt negligerar honom och är oförstående för hans behov tål de inte att någon annan får en betydande roll i hans liv. Istället för att vara glada för lärarens stöd gör de vad de kan för att hindra Liu Ai från att umgås med honom.

Yinggelishi börjar som en rätt gullig och humoristisk berättelse om några elever som ska lära sig engelska, men snart får den en allt mörkare ton och blir en obehaglig historia om hur politiskt förtryck, vuxnas självupptagenhet och en grotesk sexualmoral förstör en grupp barns liv så att de som råkar värst ut drivs till mord och sinnessjukdom och de som klarar sig bäst går in i vuxenlivet med en oerhörd mängd traumatiska minnen i bagaget. Och på så sätt handlar Yinggelishi om något mer än bara kulturrevolutionen. Självcentrerade föräldrar och falska anklagelser om sexuella övergrepp förekommer ju tyvärr än idag, även om mängden samverkande negativa faktorer måste ha varit alldeles särskilt hög under den här perioden.

Med tanke på vilken tragisk aktualitet förhållandet mellan han-kineser och uigurer har fått de senaste dagarna är det också värt att notera att uigurerna i princip helt lyser med sin frånvaro i romanen. Det är egentligen bara den vackra Ajitai som är uigur (och faktum är att till och med hon har en han-kinesisk förälder och därför bara är halv-uigur). Wang Gang har själv förklarat det med att han-kineser och uigurer levde nästan helt åtskilda och helt enkelt inte umgicks i någon högre grad. Av dagssituationen i Ürümqi att döma verkar just detta i alla fall inte ha förändrats under de senaste 40 åren.

Yinggelishi finns översatt till engelska och heter då, naturligtvis, English.