Vi satt inne på spåmannens kontor alla tre, i en skrubb på åtta gånger tio fot innanför skräddarens ateljé. Genom glasfönstren i väggen kunde man se tygbalar i olika nyanser av grått, blått och svart. Förutom utsikten var allt förvånansvärt affärsmässigt. Jag hade åtminstone förväntat mig litet rökelse, diverse gudabilder eller ett antal fengshuidiagram, men kunde inte se några. Jag satt på en stoppad skrivbordsstol, en sådan som man brukar ha på kontor. Connie var tyst och jag antog att hon hade slutat gråta. Jag kunde inte se hur hon såg ut bakom de stora, ogenomskinliga solglasögonen i Jackie O-stil. Hon hade gråtit med djupa, snyftande andetag hela vägen hit i bilen, och mellan snyftningarna flämtade hon än en gång fram historien om hur hon hade kämpat för att försörja sin förlupne make när han var yngre. För sjätte gången fick jag höra hur hon hade varit tvungen att åka buss till jobbet så att han kunde investera bilpengarna hon sparade i sitt numera framgångsrika handelsbolag. Hennes gråt övergick alltid till ett gällt gnällande när hon, som vanligt, sade: ”Hur kunde han göra så här mot mig? Hur kunde han lämna mig för en billig tjugoårig slampa efter allt jag har gjort för honom?”
Enligt Datin Tai, en av de vänner vi brukade äta lunch med, arbetade den ”billiga slampan” deltid som caddie på golfklubben där Connies man brukade spela. Sött ansikte och snygga ben – men det sade vi förstås aldrig när Connie var i närheten.
Spåmannen harklade sig. Han var en kort man som bar sin lätt smutsiga t-tröja nedstoppad i polyesterbyxorna, som antagligen hade sytts av skräddaren ute i butiken. Hans ansikte var slätt, glansigt och opersonligt. Om han hade haft mer hår skulle det ha varit svårt att avgöra hur gammal han var.
”Vem är det som vill se sitt öde?” frågade han på kantonesiska och nickade frågande mot Connie och mig. Det var därför jag var här. Connie behövde en tolk och resten av lunchgänget behövde insiderinformation om det som skulle ske.
Jag pekade på Connie och berättade om hennes bekymmer. Jag har aldrig varit särskilt mycket för detaljer och det tog mig mindre tid att dra historien än vad det tar att lyssna till en av de där reklamsnuttarna i radion.
”Datin Tai rekommenderade er”, sade jag när jag hade redogjort för fakta på ett enligt min mening tillräckligt noggrant sätt. ”Kommer ni ihåg henne? Datin Tai från Damansara? Hon sade att ni hjälpte henne när hon hade samma sorts problem för två år sedan.”
Datin Tai hade under en tre timmar lång sushi-lunch mycket detaljerat beskrivit hur spåmannen räddade hennes man ur klorna på en ”lycksökande barflicka från helvetet”. Det hade förekommit recitation och talismaner som skulle gömmas på olika platser i hemmet. Hon var övertygad om att hennes make strax därefter hade kommit till insikt och numera var ännu mer framgångsrik i sina affärer. Connie var skeptisk men på gränsen till desperat. Jag föreställde mig hur hon greppade efter de halmstrån i form av talismaner som Datin Tai erbjöd henne.
Spåmannen frågade vilket år, vilken månad och vilken tid på dygnet som Connie var född. Vi var förberedda. Vi hade skrivit ut både hennes och makens uppgifter på företagets brevpapper. Det var det kinesiska datumet som efterfrågades, och Connie hade låtit kontorspersonalen leta efter konverteringskalendrar på Internet i två hela dagar.
Åttio ringgit per spådom skulle det kosta. Etthundrafemtio ringgit om vi inkluderade en spådom för Connies man. Tio ringgits rabatt för två på en gång. Extra betalt för ytterligare tjänster. Datin Tais talismaner måste ha räknats som sådana valfria, kryptiska ytterligare tjänster.
På spåmannens bord låg en bricka med två högar färdigtryckta formulär – skära och blå. Han plockade upp ett skärt. Det hade det kryssliknande kinesiska tecknet för kvinna i ena hörnet. Jag antog att det blå formuläret var för män. Papperet var prydligt tryckt, som en ansökningsblankett på arbetsförmedlingen, med tomma luckor att fylla i, raka streck att skriva på och små underrubriker. T-tröjan var det enda som inte tycktes förenligt med spåmannens professionalism. Jag undrade om Connie lade märke till något av allt detta.
Hon satt som hon alltid gjorde när vi var ute och drack te – med benen prydligt i kors under bordet och händerna på handväskan som hon lagt i sitt knä. Idag hade hon sin nya, den med Louis Vuitton-monogrammet. ”Jag köpte den för att pigga upp mig litet”, hade hon sagt en av de där dagarna när hon bar sitt modiga, leende ansikte. Om det hade stått ett glas iskaffe på bordet framför henne skulle de hon kände ha trott att allt var precis som vanligt.
Connie var en stilig kvinna. Inte vacker eller ens söt, men med en förfining som dolde alla fysiska brister. En förfining som hade vårdats och utvecklats under år av noggranna studier och försök att lägga sig till med de mycket rikas vanor. Hon utstrålade en glans som polerats till perfektion med hjälp av pengar. Hennes man var tillräckligt välbärgad för att inte behöva någon av de titlar som den lokala aristokratin kunde dela ut, vilket innebar att han måste vara betydligt rikare än Datin Tais make.
Jag vände mig mot spåmannen. Han hade börjat muttra och det ryckte i fingrarna. Vänstertummen vidrörde de andra fingrarna på handen, en åt gången. Kulspetspennan flög över det rosa formuläret, ett nummer här, ett ord där. Luckorna fylldes i. Connies öde beräknades och sammanställdes, likt svaret på en matematisk ekvation.
Jag sträckte ut armen och grep tag om Connies hand. Hon log och två svarta rännilar dök upp under de mörka solglasögonen. Tårarna fick mascaran att rinna igen. En grå droppe lösgjorde sig från hennes kind och droppade ner på handväskan. Jag viftade med fingret över mitt ansikte för att visa henne. Hon sade: ”Å!” och ”Å, nej!” när hon såg fläcken på väskan. Sedan baddade hon den med en näsduk innan hon torkade tårarna.
Spåmannen läste nu snabbt igenom en bok med rött omslag och tidningspapperssidor som liknade en billig ordbok. Jag kände igen den – Tong Shu. Den kommer ut i ny upplaga varje år, och redogör för liv och öden med utgångspunkt från enkla fakta som födelsedatum och födelsetid. Alla som har denna grundläggande information kan få sitt liv serverat, år för år, som ett livstidshoroskop. Ett öde som fullkomligt bortser från alla andra variabler och sociala faktorer som utbildning, samhällsställning eller geografiskt läge. Om Tong Shu säger att du ska gifta dig vid sexton års ålder så gör du det, oavsett om du är kines eller islänning. Jag undrade om Connies spådom verkligen skulle stämma.
Spåmannen slog igen boken och lade ifrån sig pennan. Det var något slutgiltigt över hans sätt att släta ut det skära formuläret med handen. Jag rätade på mig i stolen, redo att göra min plikt. Jag måste försäkra mig om att Connie förstod allt han tänkte säga. Datin Tai hade påmint mig om att inte glömma den minsta detalj. Hon och de andra skulle vara idel öron under lunchen i morgon, och jag måste kunna redogöra sanningsenligt för alla de smaskiga delarna.
”Jag har gjort en läsning av både ditt och din makes liv. Ditt öde är ganska bra, faktiskt, men litet svårt. Jag ser en mängd arbete. Du måste arbeta för allt. För pengar, för hälsa, även för kärlek. Inget kommer lätt till dig.”
Han fortsatte att berätta att hennes föräldrar hade dött när hon var åtta och beskrev hur hon hade varit tvungen att arbeta för att kunna fortsätta i skolan. Jag lade allt på minnet.
”Tjugotvå år gammal, gifte du dig. Din man var rik och du gjorde honom rikare. Du ger honom mycket tur.” Jag upprepade allt på engelska. Jag föreställde mig hur Datin Tai skulle fråga: ”Är du säker på att det var vad han sade? Sade han att hon gjorde honom rikare, eller att hon gjorde honom rik. Jag trodde att de var fattiga i början? Du vet, den där historien om bilpengarna?”
Connie lyssnade på mig medan hon nickade och snyftade. En liten hög av hopskrynklade pappersnäsdukar tornade upp sig på bordet. Jag tyckte synd om henne. Det kändes konstigt. Jag var mer van vid att avundas hennes perfekta, välbärgade liv.
”Men din man är komplicerad. Han är född med ’dou fa wan’, persikoblomsöde. Playboyöde. Kvinnor kommer och går i hela hans liv, men tre gånger råkar han ut för verkligt intrång, seriösa förhållanden.”
Jag upprepade. Connie sade: ”Tre gånger? Men vad ska jag göra då? Hur kan jag påverka hans öde, bryta cirkeln? Fråga om han har något att ge mig.”
Efter ett avbrott för översättning, som i en dåligt redigerad film, svarade spåmannen: ”Du kan inte påverka hans öde. Bara han kan ändra det, om han vill.”
”Men han vill inte. Han vill skilja sig från min vän och gifta sig med den andra kvinnan.”
Spåmannen tog av sig glasögonen, lade dem på borde och suckade. Ända tills nu hade han vänt sig till mig när han talade. Nu såg han rakt på Connie. Han sade: ”Var snäll och översätt den här frågan för din vän. ’Skilde sig inte din man från sin första hustru för att gifta sig med dig?’”
Vi körde därifrån i tystnad.
(Foto: candinski på Flickr.com)
