Levande och döda

Idag är det den 4 juni, en dag som alltid är en aning deprimerande. Att denna dag läsa Han Kangs Human acts är både passande och psykiskt påfrestande.

I maj 1980, nio år innan studenterna i Peking började samlas på Himmelska fridens torg, förklarade general Chun Doo-hwan undantagstillstånd i hela Sydkorea. Chun Doo-hwan hade inte formellt blivit utnämnd till president än, men sedan den tidigare presidenten, Park Chung-hee, hade mördats i oktober året innan var det Chun som satt vid makten. Under våren 1980 hade fackföreningar och studentorganisationer runt om i landet arrangerat demonstrationer för demokrati, yttrandefrihet och bättre villkor för arbetarna. Undantagstillståndet var en av Chuns motåtgärder och det innebar bland annat att universiteten stängdes. Den 18 maj samlades en stor grupp studenter i staden Gwangju för att protestera mot undantagslagarna. Gwangju skars av från omvärlden och mer än 1000 studenter, fackföreningsaktivister och andra medborgare sköts, höggs eller klubbades till döds av soldaterna. Tusentals misshandlades och torterades, hundratals fick långa fängelsestraff. Sedan lades locket på och massakern blev en händelse som inte fick nämnas offentligt.

Det Han Kang skildrar i romanen, som utgörs av vad som skulle kunna kallas sju sammanlänkade noveller, är både själva massakern och de följder den fick för de överlevande. Mer specifikt följer den en grupp ungdomar som under en natt arbetade tillsammans med att ta hand om liken efter de mördade och som sedan själva sköts eller greps under militäroffensiven. Den svenska titeln på romanen, som kommer på Natur & Kultur i höst, översatt av Eva Johansson, är Levande och döda, och den är mycket väl vald. Inte bara för att en av berättarrösterna tillhör en av de döda, en pojke vars själ dröjer kvar vid högen av ruttnande lik som soldaterna har fraktat undan och så småningom sätter eld på, utan även för att de som blev kvar i livet i någon mån också har dött. Det de har upplevt kan de aldrig befria sig från, även om de alla gör sitt bästa för att förtränga det. Minnena dröjer kvar, de dyker upp i drömmarna, i skräcken för vissa ljud, i obehaget när någon rör vid dem, och går inte att radera ens med oceaner av alkohol, lugnande mediciner eller konstant arbete. De överlevande kämpar vidare men är för alltid märkta av sina upplevelser och av insikten om vad människor är kapabla att göra mot varandra.

Den döde Dong-ho, femtonåringen som skjuts till döds vid det tillfälliga bårhuset den där hemska natten är det nav kring vilket romanen snurrar. ”Skriv din bok så att ingen ska kunna vanhelga hans minne igen”, ber hans äldre bror författaren när hon träffar honom för en intervju. Det har hon gjort. Språket är enkelt, klart och går rakt in i hjärtat, grymheterna skildras ömsom i fruktansvärd detalj, ömsom genom korta men effektiva antydningar. Jag hade velat skriva något långt och djupt och poetiskt om den här boken, men det förmår jag inte eftersom jag har alldeles för lite distans till texten just nu. Det enda jag kan säga är: "Läs den!"

The Vegetarian

Det här är ingen roman om vegetarianer i allmänhet, eller om hur en persons beslut att bli vegan kan driva omgivningen till vansinne. Man skulle kunna tro det, eftersom den onekligen inleds på det sättet, men under ytan är det annat som ligger och bubblar.

Tidigt en morgon kliver Yeong-Hyes man ur sängen och upptäcker att hans fru håller på att rensa kylskåpet. Hon har plockat ut allt kött och tänker slänga bort det. Hon har haft en dröm, säger hon, och från och med nu ska hon aldrig äta kött mer. För den köttälskande maken kommer detta som en chock – kanske inte så mycket på grund av de förändrade ätvanorna som för att han aldrig kunde föreställa sig att Yeong-Hye skulle visa sig ha en egen vilja. Att hon står fast vid sitt beslut trots hans protester chockerar honom. Även hennes föräldrar – och framförallt då den hårdföre fadern, en pensionerad officer – blir mycket upprörda över beslutet och försöker till och med tvinga i henne kött med våld, ett övergrepp som inte slutar väl.

Yeong-Hye förklarar aldrig riktig sitt beslut för familjen. Hon hänvisar till drömmen, men drar sig samtidigt alltmer in i sig själv. Helt klart har hon upplevt något förfärligt som radikalt har förändrat hennes syn på livet. Hon äcklas inte bara av köttet hon äter, utan även av den köttiga lukten från makens svett, av människor överlag, och hon plågas av en stark skräck för att själv orsaka levande varelser skada. Snart äter hon allt mindre, inte bara av kött utan av all mat. Det dröjer inte länge förrän hon hamnar på sjukhus.

Romanens läsare följer förloppet via tre olika personer: maken, svågern och systern. Yeong-Hyes man är typexemplet på en dryg och otrevlig karl som ser sin fru som en tjänsteande som bara ska passa upp och hålla tyst, ja, det var faktiskt därför han valde att gifta sig med henne: för att hon var så fruktansvärt ordinär att han inte behövde oroa sig för sin överhöghet. Men nu! Nu måste han till och med klä på sig själv på morgonen:

Not once did my wife bother to peer out from the kitchen in the time it took me to get ready, slinging my tie round my neck like a scarf, pulling on my socks, and getting my notebook and wallet together. In the five years we’d been married this was the first time I’d had to go to work without her handing me my things and seeing me off.

Klart att frun måste vara galen. Yeong-Hyes svåger är en helt annan historia. Han är konstnär med skapandekramp, ekonomiskt beroende av sin vackra och kompetenta hustru. Han fascineras av den sjuka Yeong-Hye och fixeras av en blå mongolfläck som hon har i ryggslutet. Hon är ett objekt, någon som hetsar upp honom sexuellt och frigör hans konstnärliga skapande, inte en person med egen identitet. Hans besatthet – som till inte ringa del beror på en känsla av underlägsenhet gentemot hustrun – förstör äktenskapet.

Den tredje person genom vars blick vi möter Yeong-Hye är hennes syster och först nu, mot slutet av romanen, börjar vi förstå vad det kan ha varit som har fått Yeong-Hye att reagera som hon har gjort, och vad som ligger bakom hennes flykt in i galenskapen. Mycket mer än så tänker jag inte säga, men det här är en roman som går att tolka på många olika sätt: den är obehaglig, fascinerande, tankeväckande och på många sätt mycket vacker. Som jag förstår det kommer Natur & Kultur att ge ut den på svenska så småningom, men innan dess publicerar de en annan och senare roman som har den engelska titeln Human acts. Själv läste jag som synes också The Vegetarian på engelska, i översättning av Deborah Smith.