Grattis, Mo Yan!

Farmor rev loss draperiet och stoppade det längst in i ena hörnet av bärstolen. Medan hon andades frihetens luft studerade hon Yu Zhan'aos breda axlar och smala midja. Han gick så nära bärstolen att hon kunde ha vidrört det bleka, grova skinnet på hans huvud med sin fot.

Vinden ökade i styrka och säden trängdes i fältet och böljade framåt i vågor; den böjde sig ner och vidrörde vägen med sina huvuden i en respektfull bugning för min farmor. Bärarna rusade nerför vägen i sporrsträck men bärstolen var lika underligt stadig som en liten båt som snabbt glider över vågtopparna. Grodor och paddor kväkte upphetsat och välkomnade det anstormande sommarregnet. Den låga himlaridån betraktade allvarligt sorghumens silvergrå ansikten medan blodröda blixtar en efter en splittrades ovanför fältet med ett öronbedövande brak. Farmor stirrade upphetsad och orädd på de gröna vågor som den svarta vinden piskade upp; åskans muller rullade fram som dånet från en kvarn och vinden kastade sig hit och dit och fick säden att svaja häftigt åt alla håll tills fältet var ett enda kaos. De första hårda regndropparna fick sorghumen att skälva och ogräset att darra av skräck, fick dammet på vägen att klumpa ihop sig och sedan upplösas, smattrade mot bärstolens tak och mot farmors broderade skor, slog mot Yu Zhan'aos huvud och studsade in mot farmors ansikte.

Yu Zhan'ao och de andra sprang som skräckslagna kaniner men kunde ändå inte undkomma förmiddagens oväder. Regnet slog ner i den oändliga sorghumen och rumlade om i fältet medan grodorna som tagit skydd under sorghumstjälkarna kväkande skakade de snövita bälgarna under sina hakor och rävarna som hukade i sina mörka hålor betraktade de fina vattendroppar som stänkte ner från säden. Vägen blev snabbt outhärdligt lerig och ogräset böjdes till marken - endast blåklinten höjde vaket sitt genomvåta huvud. Bärarnas svarta, vida byxor kletade fast vid kroppen och männen blev alla smala och smidiga. Yu Zhan'aos huvud sköljdes glänsande vitt av regnet och blev till en lysande måne i farmors ögon. Regnet blötte ner också hennes kläder. Hon kunde ha hängt tillbaka draperiet och stängt regnet ute, men det gjorde hon inte. Hon ville inte göra det, ty genom bärstolens breda dörröppning såg hon den kaotiskt vida, vackra och storslagna världen.

Ur Mo Yans Det röda fältet (Tranan, 1997)