Atlas: The Archaeology of an Imaginary City

Ganska förkyld och oförmögen att formulera vad jag känner inför denna bok kan jag bara säga: "Läs den! I alla fall första fjärdedelen." Vilken bok? Jo, Dung Kai-cheungs 董啟章 Atlas: The Archaeology of an Imaginary City 《地圖集》. Själv har jag än så länge bara haft möjlighet att läsa den i engelsk översättning av Bonnie McDougal och Anders Hansson, men det är å andra sidan en mycket bra översättning som var intressant att ta del av.

Dung Kai-cheung lever och arbetar i Hongkong, vilket förmodligen är anledningen till att jag aldrig hade hört talas om honom innan jag hittade den här boken. Mina kunskaper i Hongkong-litteratur är sorgligt begränsade och Dung har en diger verkslista i bagaget så jag får väl skämmas litet. Atlas ingår i en serie han skrev i slutet av 1990-talet - de andra delarna heter (på svenska) Katalog 《夢華錄》, Samlingar 《博物志》 och Städer 《繁勝錄》 (då utgår jag ifrån de engelska namn han själv har gett dem; skulle man översätta titlarna direkt blir de litet annorlunda och det är ju förstås något som i sig är värt att analysera, men ... nej, inte idag).

Atlas är en samling texter av en fiktiv kartograf som dels filosoferar över kartans natur, dels studerar historiska kartor och dokument som rör staden Victoria, belägen på en liten ö strax söder om Kina. Boken är indelad i fyra delar - Theory, The City, Streets och Signs - som innehåller korta essäer som rör just dessa ämnen. Teoridelen är förstås mer generell och handlar om kartor i allmänhet, om deras natur, om kartans förmåga att påverka sin omvärld och så vidare, medan de övriga tre delarna mer specifikt behandlar staden Victoria och återger anekdoter kring dess framväxt och kring olika områdes- och gatunamn. De till synes oskyldiga eller meningslösa små historierna kan ses som ett inlägg i en diskussion om Hongkongs koloniala förflutna, där Dung hela tiden vänder på perspektivet och byter ut officiella namn och förklaringar mot lokala varianter som ofta har en rakt motsatt eller radikalt annorlunda betydelse.

Innan jag började läsa Atlas trodde jag att jag skulle tycka mer om de senare tre delarna, men det visade sig vara precis tvärtom - jag hade svårare att ta till mig historierna och anekdoterna men tyckte väldigt mycket om den första delen om kartteori som egentligen är mycket mer abstrakt. Kapitelrubrikerna ger en antydan om att texten både är allvarlig och lekfull på samma gång: "Counterplace", "Commonplace", "Misplace", "Displace", "Antiplace", "Nonplace", "Extraterritoreality", "Boundary", "Utopia", "Supertopia", "Subtopia", "Transtopia", "Multitopia", "Unitopia" och "Omnitopia". Dung har också skapat en helt ny gren av kartografisk forskning, en sektliknande gruppering

who believe in maps as the only reality, outside of which nothing exists. For them, everything on maps essentially acquires a kind of extraterritoreality. Through this interpretation, they challenge the power of territorialization, for in the irrevocable passage of time, maps are no longer tools of defining, depicting, and constructing territories, rather they have taken the place of territories themselves, in a mockery of the futility of the exertion of power. 

För den här gruppen kartografer (de "kartocentriska" eller "utopiska") är kartan något mer än ett papper. Även den okände berättaren ser kartan som ett sätt att nå bortom den vanliga verkligheten.

Only on a map can we find a land that has never been trodden and never will be. For a map reader with an adventourous spirit, reading a map amounts to the art of navigation. Amid thunder and lightning, surging waves and torrential downpours, and tempests that disturb magnetic fields and distort compasses, the map reader dreams of a brave new world a thousand leagues in the depts of the sea.
...
I have been searching for the entrance to the land of nonbeing in old maps endowed with ancient charm and wisdom. If maps can harbor secrets, I'd imagined that they would have to be excavated from fragmented, moth-eaten documents rather than from so-called scientifically rendererd modern charts. 

Jag antar att anledningen till att jag känner starkare för teoridelen är att den är mer allmängiltig, medan de delar som handlar om Victoria kanske kräver mer kännedom om Hongkong för att riktigt beröra. Med det menar jag inte att de delarna skulle vara dåliga, bara att den första delen var sådan att jag hela tiden var tvungen att lägga ifrån mig boken och fundera litet innan jag läste en kort bit till och sedan funderade litet och ... Ja, den väckte tankar och känslor på ett annat sätt än fortsättningen. Ett fynd och en spark i baken till mig att läsa mer från och om Hongkong.

Bonnie McDougall har skrivit ett långt och intressant förord till boken där hon inte bara presenterar författaren utan också diskuterar bokens mot Hongkongs koloniala bakgrund. En intervju med författaren om just Atlas hittar man här.