Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域，不！(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實說，當我發現兇手另有其人，我有點disappointed。" 
"你希望我是兇手？"  
"當然。我很忙，只接 high profile case，要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson，我就是你的夢幻律師。" 
"對不起，讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem，今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans funderingar. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.