Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 2

Det här är andra delen av artikeln "Fabulerar, förskräcker, förlöser". Första delen hittar du här.

Det röda fältet är en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:

Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar flutit i Det svarta vattnets flod. De hade lagt till vid växterna i det grunda vattnet vid strandkanten och där låg de med magen i vädret tills de inte kunde svälla mer utan exploderade så att deras vackra tarmar flöt ut likt blommor på vattnet och rännilar av mörkgrön vätska långsamt rann ut i floden.

En annan typisk egenskap hos Mo Yans romanpersonligheter visar sig också i Det röda fältet, nämligen deras sammansatta natur. Romanens "farfar", Yu Zhan'ao, är en burdus karl som inte drar sig för att mörda någon för att få vad han vill ha och som i princip våldtar sin blivande hustru i sorghumfältet. Ändå blir han, i rätt situation, en hjälte. Han klarar inte av att uttrycka sin kärlek till sin son eller sin kvinna, som han bedrar och slåss med, men älskar dem ändå över allt annat på jorden. Han är "larger than life" men samtidigt så trovärdig som en historia av det här slaget tillåter. Samma mångfacetterade bild av nordkinesiska bönder visar Mo Yan i porträttet av fjärde farbror Fang i Vitlöksballaderna: en brutal patriark som inte drar sig för att misshandla sin egen dotter när hon vägrar att gifta sig med den man han har utsett - men samtidigt en person som kämpar hårt för att försörja sin familj och som kan visa prov på stor omtänksamhet och humor.

Det är inga trevliga eller idealiserade porträtt av bönder som Mo Yan målar upp, men de känns oerhört trovärdiga och realistiska utan att vara nedvärderande eller förgrovande. Även om man inte gillar personernas handlingar förstår man varför de har blivit sådana de är och kan inte undgå att trots allt känna stark sympati för dem. De flesta av hans romaner innehåller dessutom starka kvinnor som både är listiga och modiga, och lika aktiva när det gäller att driva handlingen framåt som de manliga huvudpersonerna. Dai Fenglian i Det röda fältet beskrivs till och med som hjärnan bakom männens krigslister, en klipsk affärskvinna som ensam driver ett brännvinsbränneri och inte drar sig för att bryta mot konventionerna.

Typiskt för Mo Yans alla verk är den varma medkänslan och inlevelsen. Till skillnad från till exempel Su Tong, vilken ofta framstår som en kylig observatör som registrerar och nedtecknar det som sker, är Mo Yan alltid helhjärtat engagerad i sina romanfigurers göranden och tar tydligt ställning för eller emot dem. Hans empati och patos rycker också läsaren med sig. Vitlöksballaderna handlar om en grupp utfattiga bönder som får nog av korrumperade statstjänstemän och gör uppror. Mo Yan skrev romanen i mitten av 1980-talet, när han hade läst rapporter i tidningarna om en bonderevolt. I boken låter han en ung officerare tala till böndernas försvar i vad som måste vara en av de djärvaste anklagelser mot vanstyre och svågerpolitik som framförts i en modern kinesisk roman:

"Det är domstolens åsikt att era kommentarer inte har det minsta med målet att göra!" sade huvuddomaren.

"Mitt anförande blir mer och mer relevant för svarande Zheng Changnians försvar", sade den unge officeren.

"Låt honom tala! Låt honom tala!" började åhörarna skrika igen. Gao Yang såg den unge officeren plocka fram en vit näsduk och torka sig i ögonen.

"Nå, tala då!" sade huvuddomaren. "Allt ni säger antecknas och ni får själv stå för vad ni har sagt."

"Javisst! Vågar jag tala så vågar jag också stå till svars för vad jag säger!" stammade officeren och fortsatte: "Jag anser att 'vitlöksincidenten' borde vara en varningsklocka för vårt parti. Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den!"

En underlig tystnad lägrade sig i rättssalen och luften tycktes tätna och vibrera. Trycket mot Gao Yangs trumhinnor var nästan outhärdligt. Huvuddomaren skakade i hela kroppen och ansiktet var täckt av svett. Han sträckte ut handen mot temuggen men välte omkull den så att det röda teet blötte ned den vita bordsduken och ljudligt droppade ned på golvet. "Vad ... Vad tar ni er till?" sade han. "Sekreterare, anteckna vad han säger. Och missa inte ett enda ord."

Den unge officeren var likblek i ansiktet och ett ömkligt uttryck drog över hans ansikte.

Gode broder, bad Gao Yang tyst, säg inget mer ...

Mo Yan har inte enbart förankrat sitt författarskap i traditionell berättarkonst. Vid ett flertal tillfällen har han också experimenterat med helt andra uttryckssätt i historier som går över gränsen till det absurda. I romanen De tretton stegen 《十三步》 från 1989 utgörs huvudtemat till exempel av en berättelse framförd av en man - "han" - som sitter inspärrad i en stor järnbur och betraktas av "oss". Höjdpunkten på denna absurdistiska bana nås kanske i romanen Brännvinets rike 《酒国》 från 1992 (i engelsk översättning av Howard Goldblatt med titeln Republic of Wine). Polisinspektör Ding Gou'er skickas till Brännvinslandet för att undersöka rykten om kannibalism. Han finner sig snabbt försatt i ett tillstånd av höggradig berusning som gör det omöjligt för honom att blir klar över om anklagelserna verkligen är sanna. Det sägs att Mo Yan vid ett tillfälle deltog i ett fylleslag som däckade honom så totalt att han fick tillbringa tre dagar på sjukhus. Kanske är det vad som krävs för att en författare ska kunna skildra druckna hallucinationer av det slag som Ding Gou'er upplever. Romanen är också något av en meta-roman, där Ding Gou'ers misslyckade polisutredning varvas med brev till Mo Yan från en ung, aspirerande författare, vars grymma historier också kretsar kring anklagelserna om barnamord och kannibalism i Brännvinslandet. Boken avslutas med att författaren Mo Yan själv besöker platsen och snabbt sups under bordet av sina värdar.

I en annan stor roman med den i Kina ganska provocerande titeln Stora bröst och bred bak 《丰乳肥臀》 , har Mo Yan återigen knutit an till sin bondebakgrund. Romanen handlar om en kvinna som i fattigdom och elände kämpar för att ta hand om sin stora barnaskara. Den utspelar sig under perioden från 1900-talets början fram till tiden efter Maos död och speglar det fiktiva nordöstra Gaomis utveckling genom krig och revolutioner. Som litteraturvetaren Shelley W. Chan har påpekat låter Mo Yan här tyngdpunkten vila helt på kvinnorna medan männen framställs som degenererade och löjliga figurer. Romanens berättare, son till den kvinnliga huvudpersonen och en svensk missionär, är till exempel helt bröstfixerad. Hans beteende och det faktum att Mo Yan utmanar den gällande historieskrivningen genom att låta den enda riktige karlakarlen i boken vara officer och medlem i Kuomintang ledde till skarp kritik från konservativt håll. Men romanen belönades också med stora litterära priser. Stilistiskt påminner Stora bröst och bred bak om Det röda fältet med sin breda episka form och sitt överdådiga bildspråk.

Mo Yan lämnade armén 1997 - hans överordnade lär ska ha utbrustit i ett "Äntligen!" när de fick hans avskedsansökan - och har därefter bland annat arbetat på åklagarmyndighetens dagstidning i Beijing. Numera är han heltidsförfattare.

Det du just har läst är andra delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Där finns också artiklar och översättningar av och om Wang Anyi, Li Ang, Hong Ying, Gao Xingjian, Yang Lian, Wan Zhi och Li Li. Och det finns fortfarande några exemplar av numret kvar att köpa, om man vänder sig till Karavan-redaktionen ...

Vill du läsa mer om Mo Yan och vad han har skrivit på senare tid kan du till exempel klicka på etiketten här nedanför, så hittar du några tidigare blogginlägg med honom i fokus.

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 1

Kanske läste du förra året en liten notis i tidningen om några kinesiska gruvarbetare som hade blivit instängda vid ett ras. Gruvolyckor är vanliga i Kina, men det som gjorde att just den här händelsen uppmärksammades i medierna var att de instängda gruvarbetarna överlevde i flera dagar genom att dricka smältvatten och äta kol. Dock behöver man inte vara gruvarbetare för att veta att kol går bra att stoppa i magen. Författaren Mo Yan har till exempel provat på samma diet när han var liten. Inte för att han instängd i en gruva, utan bara för att han var så förskräckligt hungrig.

Om man vill roa sig med att hitta en kinesisk författare som är den totala motsatsen till nobelpristagaren i litteratur år 2000, Gao Xingjian, är det inte otroligt att man fastnar för Mo Yan. Gao kommer från en utpräglat intellektuell och välbärgad familj där han redan som liten hade tillgång till både klassisk kinesisk och modern västerländsk litteratur. Mo Yan däremot föddes i en utfattig bondfamilj i nordöstra Kina 1955 och gick bara några få år i skolan innan han vid elva års ålder skickades ut på fälten för att vakta boskap. Eftersom han växte upp under den stora hungersnödens tid bestod familjens föda till största delen av blad, rötter och bark - alla träd på slätten där Mo Yan växte upp hade skalats rena av hungrande bönder. Barnen i byn blev tidigt experter på vad som var ätbart och drog sig inte för att provsmaka de mest underliga "rätter". Vid ett tillfälle fick de syn på en kärra med kol som stod parkerad utanför byskolan. Ett av barnen tog sig en tugga och det dröjde inte länge förrän halva byn till rektors stora förskräckelse kalasade på lasten.

Även om en sådan uppväxt måste ha varit värre än vad vi välmående svenskar kan föreställa oss menar Mo Yan att den så här i efterhand är en stor tillgång, eftersom den ger honom inspiration och drivkraft i skrivandet. Det var faktiskt också hungern som drev honom att en gång ge sig in på författarbanan. I pauserna under arbetet på fälten brukade bönderna nämligen ägna sig åt att diskutera det de var allra mest intresserade av - mat. Alltid fanns det någon som kunde berätta om fantastiska maträtter han hade hört talas om. En av bönderna, en före detta intellektuell som hade skickats ut på landsbygden efter att ha stämplats som högerman, kände till en författare som tjänade så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde äta jiaozi - små fläskfärsfyllda degknyten - tre gånger om dagen. Det fick Mo Yan att bestämma sig. Författare var vad han skulle bli.

Men hur blir en fattig bondpojke författare? Och vad ska han skriva om? I Gaomi i Shandong-provinsen där Mo Yan växte upp existerade nästan ingen skriftlig litteratur alls. Det dryga dussinet böcker som fanns att tillgå i de ungefär lika många byar som låg utspridda över slätten var värdefulla föremål och inte något som en ung pojke fick låna hur som helst. För att få tillstånd att läsa i dem var Mo Yan tvungen att först utföra diverse sysslor åt bokägarna. Vid ett tillfälle mutade han till och med stenhuggarens dotter med frukt för att få läsa några kapitel i hennes fars samling med gamla gudaberättelser. För en pojke som var beredd att äta kol för att mätta magen var det ett enormt högt pris att betala.

1976 valde Mo Yan den enda möjlighet till högre utbildning och karriär som kinesiska bondpojkar och bondflickor hade att tillgå: han tog värvning i armén. Där upptäcktes snabbt hans begåvning och han gick vidare till att studera och skriva litteratur. Till en början skrev han, helt i överensstämmelse med tidsandan, politiskt korrekta historier om fattiga proletärer som avslöjar intrigerande kontrarevolutionärer, men lyckades ändå inte publicera sig eftersom berättelserna inte var tillräckligt "revolutionära". Först 1981 fick han ge ut sin första novell. Så småningom tröttnade han dock, i likhet med de flesta andra kinesiska författare, på begränsningarna och började leta efter ett nytt och eget sätt att uttrycka sig på.


Utan tvivel är Gabriel Garcia Marquez och William Faulkner de två icke-kinesiska författare som mest har påverkat det sena 1900-talets kinesiska litteratur. Marquez magiska realism går igen i ett antal romaner och ekon av Hundra år av ensamhet kan spåras i till exempel Li Ruis Släktgården. Faulkners Yoknapatawpha har kinesiska motsvarigheter i såväl Su Tongs Fengyangshu som Mo Yans Gaomi. Mo Yan har själv beskrivit mötet med Faulkner i mitten av 1980-talet som förlösande och en vändpunkt för hans författarskap. Det var inte så mycket själva romanerna som det Mo Yan läste om Faulkners livsstil och tankar kring skrivandet som påverkade honom. Kanske kan man beskriva det som att han plötsligt insåg att det är tillåtet att använda sina egna erfarenheter och samtidigt ta sig friheten att fabulera hur man vill, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt. Det faktiska nordöstra Gaomi, som i princip bara bestod av ett vidsträckt slättland med några byar på, förvandlades med hjälp av Mo Yans penna till en plats med sjöar, träsk, skogar, städer och allehanda djur som sannerligen inte hör hemma i den delen av Kina. Enligt berättaren i romanen Det röda fältet 《红高梁家族》 är nordöstra Gaomi "den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och passionerade platsen i hela världen".

Det var som att lyfta locket av en gryta, denna känsla av förlösning och tillåtelse. Mo Yan lät sig föras bakåt i tiden, till sin barndom, då han låg och fantiserade om allt mellan himmel och jord medan djuren betade runt omkring honom. Han var ett extremt pratsamt barn som aldrig kunde hålla tyst, vare sig när han var ensam eller när han var tillsammans med andra, och pseudonymen Mo Yan - "inga ord" - tog han sig i ett försök att betvinga sin natur (hans riktiga namn är Guan Moye). I sitt nya skrivande lät han sig nu inspireras av de historier som hans äldre släktingar hade berättat för honom och hans syskon på kvällarna när han var liten. En del av dessa historier har han sedan vävt samman och använt som stomme i flera av sina verk. Inflytandet från folklig berättarkonst är tydligt i romaner som Det röda fältet och Vitlöksballaderna, samt i många av hans noveller. I romanen Vitlöksballaderna 《天堂蒜苔之歌》 inleds till exempel varje kapitel med en vers framförd av en blind balladsångare, och insprängda i den samhällskritiska texten finns gamla legender och sagor som berättas av bönderna själva under arbetet på fälten.

Det du just har läst är första delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt just nu. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Resten av den här artikeln kommer i en annan post eftersom den blir litet för lång annars. Så - fortsättning följer! Läs del 2 här!

Kinesiska samtidigheter

Få personer jag känner har samma bredd i sitt vetande och sina intressen som Göran Sommardal, och det är alltid ett nöje att läsa det han skriver eller samtala med honom. Nyligen utkom han med essäsamlingen Kinesiska samtidigheter - sju kapitel om den skrivna erfarenheten (Symposion), en bok om den kinesiska litteraturen i nuet och det förflutna och om hur de olika tidsperspektiven och erfarenheterna samspelar med varandra.

Som vanligt måste man anstränga sig en aning när man läser Görans texter. Det är inte alltid lätt att reda ut de invecklade ordslingor som är något av hans specialitet. Men intressant är det och texterna får en att tänka och vilja läsa vidare, vilket ju inte alltid är fallet när man har läst ut en bok.

Här finns berättelser, dikter och romanutdrag som i sig är väl värda bokens pris, som den outsägligt sorgliga och absurda historien om mannen som letade efter en text han en gång sett och som förstörde hans liv, eller Yin Lichuans stycke om folket - detta svårfångade begrepp som kan ha så många olika betydelser.

Och så finns de där reflektionerna man själv har gjort då och då, som att kinesiska intellektuella kan ägna en hel middag åt att diskutera någon sedan länge avdöd politikers uttalanden på 1930-talet med samma iver som om de hade gjorts igår, vilket ytterligt få svenskar skulle göra. Eller det alldeles hisnande perspektivet att det enda som gör en Norén-pjäs aningen främmande för en kinesisk publik är att det i Kina inte finns en enda intellektuell över 50 som har undgått att direkt eller indirekt drabbas av internering, degradering, förvisning, tortyr, mord, trakasserier, husarrest, vansinne eller självmord.

För teckenanalfabeterna?

Jag som alltid klagar på att jag är halvanalfabet, jag borde kanske skaffa den här appen till min telefon? Den omvandlar tal till text. Undrar bara vilken sorts kinesiska som gäller - det vore ju litet misslyckat om det visade sig att den enbart fungerar för hakka eller minnanhua...

Någon som har provat? Eller testat liknande appar? Det vore ju onekligen praktiskt att kunna tala in text som man vill e-posta eller lägga ut på Twitter eller liknande. Fast förödande för mina återstående skrivkunskaper, förstås.

Anteckningar i livets marginaler

Jag råkade göra misstaget att gå in på Hedengrens bokhandel idag (jag säger "misstaget" för att det brukar bli så dyrt när jag besöker dem - man kan helt enkelt knappt lämna butiken utan en stor hög med böcker) och där fick jag i vanlig ordning syn på något som gjorde mig glad - en mycket vacker utgåva med noveller och korta essäer av Qian Zhongshu i engelsk översättning. Humans, Beasts and Ghosts heter den, och innehållet är hämtat från två av Qians samlingar: 《写在人生边上》, Anteckningar i livets marginaler samt 《人‧獸‧鬼》, Människor, odjur och monster.

Qian Zhongshu var verkligen en författare som kunde se rakt igenom människors utanverk och skoningslöst avslöja den ofta rätt solkiga verkligheten, men oftast med en stor dos humor. Hans stora roman 《围城》, Belägrad fästning, finns inte i svensk översättning men kan man kinesiska bör man verkligen läsa den. I Belägrad fästning (som publicerades 1947) kommer en utbytesstudent hem till Kina efter inte alltför framgångsrika studier utomlands, men vad gör väl det - man kan ju alltid köpa sig en examen. Värre är det med kärleken. Den går väl kanske också att köpa, men har en tendens att ställa till med besvär som inte direkt blir mindre av inbördeskrig och annat politiskt elände. Titeln är hämtad från ett franskt talesätt:

Le mariage est une forteresse assiégée, ceux qui sont dehors veulent y entrer, ceux qui sont dedans veulent en sortir.

Jag behärskade mig och köpte inte Humans, Beasts and Ghosts, även om bara omslaget var värt pengarna. Men jag rekommenderar alla som inte kan kinesiska att läsa den. Personligen är jag rätt förtjust i den korta novellen《魔鬼夜访钱钟书先生》, "Djävulen avlägger nattlig visit hos herr Qian Zhongshu". Det är en humoristisk historia som är mycket "europeisk" till sin karaktär och påminner en om att Qian Zhongshu faktiskt tillbringade många år i Europa med att studera engelsk och fransk litteratur.

Days of Change

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om romanen Echoes of Silence av den malaysiska författarinnan Chuah Guat Eng. Jag tyckte mycket om den, så när jag såg att Chuah hade kommit ut med en ny roman var jag ju tvungen att läsa den också.

Den nya boken heter Days of Change och handlar om Hafiz, en 55-årig man i fastighetsbranschen som har varit med om en olycka. Han har ramlat ner i en ravin och tappat minnet. Nu är han hemma igen och mår bra fysiskt, men av någon anledning känner han en stark motvilja mot sin vackra unga fru och klarar inte av att tala med en psykolog om sina problem. Vad han gjorde uppe vid ravinen har han inte heller något minne av.

Situationen plågar honom och han bestämmer sig för att börja skriva dagbok med utgångspunkt i hexagram från den kinesiska spådomsboken Yijing (I Ching). Han flyttar ut ur huset och bosätter sig i en tom lägenhet som han har ägt länge men aldrig använt sig av. I takt med att han skriver kommer minnena tillbaka. Men kan han verkligen lita på dem? Är det sanningen han minns, eller bara fantasier?

Days of Change kunde ha varit en mycket bra roman, om det inte vore för att den är alldeles för tätt sammanlänkad med Echoes of Silence. En underlig åsikt, kan man tycka, med tanke på hur mycket jag gillade den första romanen. Men här känns det mest som om kopplingen mellan böckerna är till för att Days of Change ska kunna dra nytta av den första romanens popularitet. Hafiz är den pojke som växte upp tillsammans med Michael, mannen som var förlovad med Ai Lian, huvudpersonen i Echoes of Silence. Ai Lian och hennes dotter Anna dyker upp här och var i romanen, men egentligen har de ingen betydelse för bokens handling. Den hade fungerat lika bra utan kopplingarna till Echoes of Silence, och just därför blir det litet krystat att läsaren hela tiden förutsätts ha läst och komma ihåg den första romanen. För mig sänker det betyget en hel del.

Det som fastnar är beskrivningen av laglösheten, att mäktiga människor kan göra som de vill med andras liv och egendom. Att de kan bränna upp hus, driva bort människor från deras jord och komma undan utan straff för att de har de rätta kontakterna. Det får mig att tänka på den indonesiska romanen Saman, också en alldeles utmärkt bok om våld och exploatering.

Någon gång ska jag försöka få tag på Chuah Guat Engs noveller också - dem ser jag verkligen fram emot att läsa.