Via Bibliobibuli hittar jag nyheten att Chuah Guat Engs andra roman, Days of Change, kommer ut i handeln om ungefär två månader. Jag var ju väldigt förtjust i hennes förra roman, Echoes of Silence, så den här boken kommer jag helt säker att köpa. Synd bara att den inte finns i Kindle-format, nu när jag har blivit så modern...
Boken handlar om Hafiz, vars namn betyder "bevararen" eller "han som minns". Men Hafiz lider av minnesförslust efter att ha ramlat ner i en ravin i Ulu Banir. För att återfå minnet använder han sig av Förvandlingarnas bok, Yijing. I takt med att minnena återvänder fyller han sina dagböcker med anteckningar om sitt tidigare liv och vad som egentligen hände innan han föll ner i ravinen. Och läsaren får följa hur det malajsiska samhället har förändrats sedan självständigheten 1957.
Så här börjar boken (jag har tjuvkikat på Amazon.com):
21st August 1997
Tonight I was back in the ravine, tumbling down the river, too cold to feel wet, too frightened to feel pain, fighting for breath, knowing I had to call on the mercy of God, aloud, without faltering in word and in faith. But knowing that to open my mouth was a certain death. I heard the beginning of a scream, felt it collecting at the base of my throat. Then mercifully the light came on and Rubiah was shaking me awake, asking if I was all right, asking over and over: What's happening to you? What's happening to you? The one question I can't answer, the one question that even in broad daylight has the power to hurl me back into a ravine of my own private hell, into the black, merciless waters of self-pity.
I couldn't sleep after that. I came here to the study, to spend the rest of the night. Cruel. That was cruel. Rubiah was concerned, frightened. I could, should have said something, but all I wanted was to be alone - . Why can't I be honest even in my most secret thoughts? Let me say it. Honestly. Just this once. All I wanted was to get away from her.
Nästa gång jag åker till Beijing skulle jag vilja besöka barnbokhandeln Pupulan/Poplar/蒲蒲兰, en specialbokhandel som ingår i en japansk kedja, som nu även har öppnat ett par butiker i Kina (förutom i Beijing finns den även i Tianjin, där den ligger inne i varuhuset Isetan).
Som framgår av bilderna har butiken i Beijing en futuristisk och nästan litet science-fictionartad inredning som ser rätt kall ut när den är tom på barn. Men här verkar finnas en hel del mysiga hål och grottor där man kan krypa in och läsa, och bokhandeln arrangerar både pysselstunder, sagoläsning och författarträffar, så normalt är det nog mer liv och rörelse än på de här bilderna. Fler fotografier hittar man här.
Poplar säljer böcker på kinesiska (både förenklade och traditionella tecken), japanska och engelska.
Nu på tisdag, den 25 maj klockan 18:30, inbjuder Svenska PEN, PEN-vännerna i Uppsala och Folkuniversitetet till en poesiafton på Uppsala stadsbibliotek. Under träffen presenteras bland annat den uighuriske författaren Nurmuhemmet Yasim, som dömdes till tio års fängelse 2004 för sina politiskt laddade noveller och essäer. Bland de texter som särskilt lyftes fram under rättegången var novellen "Den vilda duvan", en minst sagt tydligt allegori över uighurernas situation och vikten av att kämpa för frihet och självständighet.
"Den vilda duvan" är en lång novell, men ett litet stycke kan du läsa här. Och om du har vägarna förbi Uppsala på tisdag kan du ju gå till stadsbiblioteket och delta i evenemanget. Kanske till och med läsa en egen dikt?
Den vilda duvan
Dröm eller verklighet? Här är jag. Det verkar som om jag svävar i den djupblå skyn. Jag vet inte om jag drömmer eller om jag är vaken. En skarp vind skär in i mina vingar – min ande svävar och min kropp är kraftig och stark. Morgonrodnaden tycks oändlig och solen häller sitt klara, vackra ljus över världen. Vilka vackra landskap! Min ande lyfter och jag stiger ännu högre.
Jordgubbsfälten bleknar bort och världen blir plötsligt större och breder ur sig under mig som en mörkblå matta. Det är ett underskönt land men jag har aldrig sett det förut. Ändå älskar jag det så som jag älskar min hembygd. Allt är så vackert under mina vingar.
Nu dyker hus och byar upp där nere, tillsammans med levande varelser. Det måste vara de där människorna som min mor varnade mig för. Kanske har hon blivit gammal? De ser inte så farliga ut. Hur kan varelser som kryper fram så sakta nere på jorden vara mäktigare än fåglar som flyger genom himlarna?
Kanske har jag fel, men de ser inte så hemska ut. Mor har alltid sagt att de är opålitliga, konspirerande kreatur som försöker fånga oss och sätta oss i bur så snart de får syn på oss. Kan det verkligen stämma? Kanske är jag inte tillräckligt klok för att förstå det. Jag överväldigas av en plötslig längtan efter att lära känna dessa människor och jag flyger lägre och svävar över dem så att jag kan se dem tydligare. Och som alltid säger min mor till mig: ”Människornas onda knep är oräkneliga. De döljer ränkerna i sina magar. Var försiktig så att du inte är oförsiktig och låter dig fångas.”
Jag vill se människornas ränker. Varför skulle de dölja dem i magarna? Jag förstår det inte.
Nedstigningen Jag sänker mig sakta och svävar i luften ovanför deras boplatser. Allt där nere är nu mycket tydligt för mig. Jag ser människorna, deras kor, deras får och hönor, och många andra saker som jag aldrig tidigare har sett. En flock duvor flyger omkring; några av dem sitter och häckar på en gren.
Jag slår mig ner för att delta i konversationen – eller kanske för att vila? Jag minns inte längre. Jag var ganska förvirrad just då. Men jag är angelägen om att få veta mer om deras liv.
”Var kommer du ifrån?” frågar en av duvorna. Han är äldre än de andra, men jag är inte säker på att han är gruppens ledare. Hur som helst är jag inte en av dem, så hans ställning är inte så viktig för mig. Så jag svarar helt enkelt: ”Jag kommer från Jordgubbsrevet.”
”Min farfar berättade om den platsen. Våra förfäder kom därifrån”, svarar han. ”Men jag trodde att den låg långt bort; att det skulle ta månader att flyga därifrån och hit. Vi kan inte flyga så långt. Har du kommit vilse?”
Är han verkligen så gammal att han inte kan flyga den korta sträckan på några dagar, som jag har gjort? Kanske är han mycket äldre än han verkar – eller så kanske han tänker på ett annat, ännu mer avlägset jordgubbsrev. Om hans farfar kom från samma plats som jag kanske vi till och med är släkt, tänker jag. Men till den gamla duvan säger jag: ”Jag är inte vilse. Jag ville öva flygning och kom avsiktligt hit. Jag har bara flugit i några dagar, men jag inte ätit något sedan jag lämnade mitt hem.”
Vad är en själ? Den gamla duvan ser förvånad ut. ”Du måste vara en vildduva”, säger han. ”De säger att vi inte är lika modiga som ni, att vi inte tänker längre än grenarna vi sitter på och burarna vi sover i. Jag har alltid bott här och har aldrig vågat mig längre bort – och varför skulle jag det? Här har jag en gren att vila på och en bur att bo i, och allt är färdigtillverkat för mig. Varför skulle jag flyga härifrån om jag vet att det bara leder till besvär? Dessutom är jag gift. Jag har en familj. Vart skulle jag ta vägen? Min husbonde behandlar mig väl”, avslutar han och pickar litet på sina fjädrar.
”Jag har hört att människorna är hemska”, svarar jag. ”De säger att om människorna fångar oss kommer de att förslava våra själar. Stämmer det?”
”Själ? Vad är en själ, farfar?” frågar en ung duva som sitter bredvid mig. Det förbluffar mig att han inte kan det ordet, att han inte vet vad en själ är. Vad lär de här duvorna sina barn? Att leva utan själ, utan att förstå vad en själ är, är meningslöst. Förstår de inte det? Att ha en själ, att ha frihet – det är sådant som inte kan köpas eller skänkas i gåva, och inget man kan få bara genom att be.
Själens frihet är av största vikt för dessa eländiga duvor, känner jag. Utan den är livet meningslös, och ändå verkar de inte ens ha hört ordet.
Den gamla duvan klappar sitt barnbarn på huvudet och säger: ”Jag vet inte heller vad en själ är. Jag hörde en gång min farfar använda det ordet, och han hade lärt sig det av sin farfarsfar. Kanske hade han i sin tur hört det från sin farfarsfarfar. Min egen farfar brukade ibland säga: ’Vi duvor förlorade våra själar för länge sedan’, och kanske är det de själarna den här vilda duvan talar om. Numera äger vi inte ens skuggan av något sådant.”
Den gamla duvan vänder sig mot mig och frågar: ”Säg mig, mitt barn, vet du vad en själ är?”
Duvornas debatt Jag stelnar till och inser att jag inte kan besvara den fråga mina ord har frammanat. Till sist säger jag: ”Jag kan inte förklara det. Men min mor säger att jag har samma djärva och äventyrliga ande som min far… När jag blir äldre kommer jag säkert att förstå vad en själ är.”
Den gamla duvan svarar: ”Det måste vara hans ande som talar genom dig nu. Vi har inte bara förlorat din fars generation – hela duvkolonin har blivit av med sina själar. Min mor och hennes familj talade aldrig med oss om själen och jag har själv aldrig använt det ordet när jag har talat med mina egna barn. Så kanske lever vi redan i en tid utan själar. Så underbart det skulle vara att återvända till det förgångna.” Den gamla duvan ler och försjunker i sköna drömmar.
”Om ni inte har kvar era själar kommer generationer av duvor att förslavas av människorna”, säger jag. ”De kan äta upp er när som helst. Även om de släpper er fria kommer ni inte att lämna era familjer eller matransoner. Ni vill inte förlora era viloplatser och den där gnuttan duvfoder. Ni låter era ättlingar bli människornas slavar. Ni behöver en ledare, men först måste ni befria era själar – och förstå vad en själ är. Varför följer du inte med mig, så kan vi försöka fråga min mor?”
Jag vet inte om det är den gamla duvan eller mig själv jag vill undervisa. Kanske är det båda två?
”Jag har redan en fot i graven”, säger han, ”och min bur är en säker plats. Vart ska jag vända mig för att försöka förstå själen? Jag skulle inte känna igen den om jag såg den, och jag vet inte var man ska leta efter den. Och hur skulle det hjälpa mig om jag hittade min? Vi lever i frid här. Inget händer och vi har det lugnt. Hur skulle jag kunna be de andra att ge upp det här livet för att leta efter något vars värde vi inte kan se?”
Jag funderar på den gamla duvans ord – som först verkar visa, men vid närmare eftertanke är helt vansinniga. Plötsligt skäms jag över att diskutera filosofi med dessa duvor, dessa själlösa fåglar. Jag bestämmer mig för att leta rätt på min mor.
Underliga ord ersätter modersmjölk Just då landar en grupp duvor på grenen bredvid oss. Jag hör att de pratar med varandra, men jag förstår inte vad de säger. Kanske talar de på sitt eget modersmål. Också till oss kommer ibland enstaka utlänningar på besök. Är dessa duvor också besökare från andra länder? Vänner eller släktingar till den gamla duvan? Jag vet inte. Och jag kan inte heller avgöra om de vill att jag ska delta i deras diskussion.
”Hur mår du, mitt barn?” frågar den gamla duvan och pickar på en mindre duvas fjädrar.
”Inte så bra. Jag är hungrig”, svarar den mindre duvan. ”Varför får jag inte mat av min mor längre?” Den lilla duvan fortsätter att prata om duvfoder – jag tycker mig höra orden majs, hirs eller hampa. De använder många ord för duvfoder som jag inte känner igen. Dessa tama duvor är mycket underliga. Det är så många av deras ord jag inte har hört förut.
”Din mor försöker spara sin styrka till de småsyskon du snart ska få”, svarar den gamla duvan.
”Du måste vänta på att människorna kommer och matar oss.”
”Jag kan inte vänta. Jag borde flyga ut i öknen och leta själv”, svarar den unga fågeln.
”Lyssna på mig, är du snäll, lille gosse. Det är för farligt. Om du flyger dit kommer någon att fånga och äta dig. Snälla, stanna här.”
Den unga duvan försöker lägga band på sig. Det verkar som om alla dessa duvor lyssnar till de äldre i flocken.
De accepterar ett liv i bur De här duvorna lever bland människor som kan fånga och äta dem, men hur det går till förstår jag inte. Har jag missförstått ordet ”äta”? Kanske betyder det samma sak som ”ta hand om” på deras dialekt. Om det är ett låneord kanske jag har missuppfattat det. Och ändå är det ett viktigt ord – alla duvor måste känna till det. Min mor säger åt mig att vara försiktig: ”Låt inte människorna fånga och äta dig.” Om de här duvorna är rädda för att fångas och ätas, hur kan de då leva bland människor? Kanske har de glömt att de har vingar? Kanske vill de inte lämna burarna som de har vant sig vid?
”Så hur mår vår husbonde?” frågar den unga duvan.
”Mycket bra”, svarar den gamle.
”Men kanske är han precis som andra människor och kommer att fånga och äta oss så fort han får chansen?”
”Det är inte samma sak”, svarar den gamla duvan. ”Människorna har oss i duvslaget för att föda upp oss, och det är inte mer än rätt att de äter oss om de behöver det. Det är nödvändigt för dem. Det är så det ska vara. Ingen av oss duvor har rätt att ifrågasätta detta arrangemang.”
Vem är fienden? Nu förstår jag att ordet ”äta” betyder samma sak här som hemma. För en stund sedan försökte jag gissa vad de menade när de använde det. Nu behöver jag inte fundera mer.
”Men vår husbonde har spillt ut maten och den största duvan har ätit upp allt. Jag för liten för att slåss för den mat jag behöver. Vad ska jag göra? Jag blir svagare och magrare för var dag som går. Om det fortsätter på det här viset överlever jag inte länge till.”
”Du kommer att växa upp så småningom och då lär du dig hur du ska picka åt dig litet mat i närheten av den stora duvan. Men du får inte ge bort något ätbart åt andra. Det är så man överlever här. Vi duvor måste lära sig att vara nöjda med det vi har. Försök inte kräva mer än det du har tilldelats.”
”Men farfar…” börjar den unga duvan.
”Det räcker, mitt barn. Säg inget mer. Vi duvor måste lära sig att vara nöjda med det vi har. Försök inte kräva mer än det du har tilldelats.”
Ett större utrymme Vid det här laget känner jag att jag måste säga något, så jag avbryter. ”Du har tagit ifrån honom hans frihet”, säger jag. ”Du måste ge honom mer plats. Du måste låta honom leva som han själv vill.” Jag kan inte vara tyst. Att leva så som den gamla duvan lär skulle förstöra all vår artfrändskap.
”Å, du förstår inte hur vi har det här”, säger den gamla duvan. ”Vi får inte förarga vår husbonde. Om någon av oss bryter mot reglerna och lämnar hans territorium kommer vi alla att hamna i bur och får stirra ut genom galler i månader. Vi förlorar till och med grenarna vi sitter på.”
Vad är en bur, egentligen? Jag har ingen aning. Duvorna säger att de är rädda för att hamna i buren, men samtidigt är de rädda för att mista den. Det mest förbluffande är att de står ut med att leva bland människor. Har jag talat om detta med min egen farfar? Jag tror inte att han någonsin gav mig ett klart svar på frågan. Istället säger jag till den gamla duvan: ”Du låter precis som en av dem – en av människorna. Du tar mat från svagare och mindre duvor och förbjuder dem att göra motstånd. Sedan försöker du dölja ditt dåliga beteende. Hur kan man hjälpa framtida generationer att växa och må bra i en sådan omgivning? Du är förfallen, okunnig och dum.”
”Förolämpa inte människorna”, svarar han förnärmat. ”Utan dem skulle vi inte vara här idag. Gå någon annanstans med din anti-mänskliga propaganda.”
Kommentar: Kanske ska man påpeka att "döda folk som hampa" betyder att döda väldigt, väldigt många. Så kanske "de suger ens blod, de dödar folk i mängder" vore bättre. Fast jag gillar hampan. Den är litet mystisk.
Nu i maj anordnar Asia House i London sin årliga Festival of Asian Literature. Fler än fyrtio författare från olika länder i Asien besöker London och deltar i olika seminarier på teman som "The evolution of Pakistani fiction", "Voices in between - diaspora poetry" och "Asian crime fiction". Festivalen pågår i hela fyra veckor och innehåller även en del mer familje- och barntillvända aktiviteter. Vissa av festivalseminarierna kommer att läggas ut som podcasts på festivalens webbplats.
Det hade inte varit så dumt att ta en sväng förbi London just nu...
Det är litet läskigt att se bilderna från upploppen i Grekland just när man har läst Chen Guanzhongs (Chan Koon Chung) 陈冠中 roman Den gyllene tidsåldern: Kina 2013 《盛世：中国2013年》. Romanen utspelar sig nämligen i en nära framtid, när en ny finanskris har skakat om världen och lett till en allmän ekonomisk kollaps. Det enda land som har klarat sig oskatt och istället blivit världsledande inom ekonomi och handel är Kina. Inte nog med det – alla kineser är otroligt nöjda med sina liv, litet mer nöjda än vad som är normalt.
Romanens huvudperson, gamle Chen, är en taiwanesisk författare som sedan många år är bosatt i Beijing. Också han är nöjd med livet. Faktum är att han ofta gråter när han sitter framför sin dator och läser nyheterna på nätet, så lycklig är han över sitt goda liv. Men så en dag inträffar något som rubbar harmonin. Chen stöter ihop med en gammal bekant, Fang Caodi, som upprört hävdar att en månad är försvunnen. En hel månad, utplånad ur minnet. Tjugoåtta dagar som ingen kan komma ihåg. Chen slår undan det hela och tänker att Fang Caodi alltid har varit litet konstig. Men en kort tid därefter träffar han en annan bekant, Xi, en kvinna som han brukade umgås med en hel del förr i tiden, när man diskuterade konst, politik och litteratur med stor energi på hennes och hennes mammas restaurang. Också Xi är missnöjd med situationen. Hon säger att alla har förändrats och känner sig förföljd.
Chen är intresserad av Xi och vill gärna kontakt med henne, men hon försvinner igen. När han letar vidare börjar han så småningom motvilligt inse att det nog faktiskt är så att något inte stämmer. Och när Xi, Fang Caodi och ytterligare en person slår sig ihop och kidnappar en högt uppsatt partifunktionär visar det sig att det mycket riktigt finns en bortglömd månad: en månad av strejker, upplopp och allmänt kaos efter den stora ekonomiska kollapsen. En månad som avslutades när armén gick in och återställde ordningen och regeringen lät piffa upp alla drycker i landet med en form av modifierad ecstasy som gör befolkningen ständigt nöjd och glad. Och allt detta var i själva verket planerat. De styrande ville störta landet i ett sådant kaos att befolkningen till slut skulle böna och be armén och regeringen att gripa in och på så sätt ge dem en ännu större makt än tidigare. Den nya politiken baseras på tio, delvis något motsägelsefulla, huvudprinciper:
1. Demokratisk diktatur under enpartistyre 2. Lagstyre som prioriterar stabilitet 3. En auktoritär regim som styr för folkets räkning 4. En statligt reglerad marknadsekonomi 5. Rättvis konkurrens under ledning av statliga företag 6. Vetenskaplig utveckling med kinesiska förtecken 7. En harmonisk utrikespolitik med den egna nationen i centrum 8. En mångetnisk republik som styrs av en enda etnisk grupp 9. Postvästerländska och postuniversella värderingar 10. En renässans för den ojämförligt storslagna kinesiska kulturen
Som roman betraktat är Den gyllene tidsåldern mycket ojämn. Den innehåller stycken som är mycket tänkvärda och kloka, blandade med långa kapitel som känns tråkiga, pladdriga och litet onödiga. Chen Guanzhong är journalist och mediekonsult vid sidan om sitt skönlitterära skrivande, och det känns som om han har försökt bygga ut sina tankar om den politiska situationen i Kina litet för mycket. En lång novell skulle ha räckt för att få fram det han vill säga, och man skulle ha sluppit de onödiga utsmyckningarna. Men de stycken som är bra är mycket bra. Ta till exempel kapitlet som heter ”Wei Guos berättelse”. Det handlar om Xis son, Wei Guo, som är en oerhört patriotisk ung man. Han bildar organisationer på universitetet, anger lärare som är för liberala (enligt honom), tillbringar mängder med tid ute på nätet där han kommenterar och argumenterar mot dem som inte stöder regeringen. Och hans mål är att bli säkerhetsagent och få göra Kina starkt och mäktigt. Det är ett kort kapitel, men man känner att det finns något äkta över det hela – just så fungerar nog många unga arga män i Kina idag.
Ett annat intressant stycke är när gamle Chen inser att böcker som tidigare gick att köpa nu plötsligt är omöjliga att få tag på. Han testar med Yang Jiangs 杨绛 böcker Sex kapitel från kaderskolan 《干校六记》, Reningsbadet 《洗澡》 och Vi tre 《我们仨》. Ingen av dem finns att köpa, de finns inte ens med i de stora bokhandlarnas databaser. Kritiska böcker om historia och samhällsvetenskap är inte ens att tänka på – faktum är att varje gång Chen går in på den avdelning (nu placerad i källaren) där den sortens böcker finns, börjar han må illa, drabbas av enorm huvudvärk och måste gå hem och vila. Och så fort han börjar grubbla över sakernas tillstånd känner han en stark motvilja mot att engagera sig. Det är ju så ... jobbigt.
Sanningen gör en ofta ledsen, så folk vill väl självklart göra sig av med det svåra och tänka på något roligt istället?
Gamle Chen kände att han ville kasta av sig historiens bördor. Inte kan man väl klandra folk för att de glömmer? Måste man verkligen tvinga de unga att minnas tidigare generationers lidanden? Måste verkligen de intellektuella spela spökboll och slå sig blodiga mot statens maskineri?
Nog har väl folk tillräckligt mycket att göra ändå?
Nog bör väl ungdomen se framåt istället?
Nog är det väl bättre om de intellektuella ägnar litet mindre tid åt kritik och mer tid åt att vara konstruktiva, att de ägnar sina krafter åt ämnen som gagnar nationen?
Vi har det väl mycket bättre än förr?
Vem har tid att bry sig om små historiska sanningar? Och det är ju inte alla historiska verk, rapporter eller memoarer som stoppas, tvärtom, det finns mängder med böcker inom de genrerna. Det är bara böcker som inte överensstämmer med eller går emot det kinesiska kommunistpartiets analys och historiska ortodoxi som försvinner.
Gamle Chen kom plötsligt att tänka på frasen ”90 procents frihet”.
Han är inte ensam om att tänka på det sättet. Intressant nog visar det sig mot slutet av boken att regeringen visserligen håller befolkningen nöjd med hjälp av droger, men att den bortglömda månaden inte är något de råder över. Folk har helt enkelt valt att glömma, eftersom det är enklast och behagligast så.
Det är klart att mycket i Den gyllene tidsåldern är överdrivet och nästan litet fånigt (kidnappningsscenen på slutet till exempel). Men Chen Guanzhongs roman, som självklart inte har getts ut i Kina, har i alla fall blivit mycket omdiskuterad i den kinesisktalande världen. Och som sagt, det är inte utan att man ryser litet när man lägger den ifrån sig, slår på teven och ser brinnande bankpalats i Aten…
Tillägg 2011-06-12: Nu ser jag att Shengshi snart ska komma på engelska, med titeln The Fat Years. Det ska bli intressant att se om översättaren har redigerat bort longörerna och gjort boken litet mer koncis. Läsa den ska jag definitivt. Med tanke på vårens våg av gripanden så känns det som om romanen bara blir mer och mer aktuell.
Eftersom jag nyligen gjorde ett inlägg här om hur man skriver en kinesisk kärleksroman som slår tycker jag att det passar med en recension av succéromanen Shanzhashu zhi lian《山楂树之恋》 (Hagtornsträdskärlek eller kanske Kärlek under hagtornsträdet), en "sann historia" som författaren Ai Mi 艾米 fick höra av en kinesisk kvinna som hon träffade under ett besök i USA. Shanzhashu zhi lian publicerades först på internet och sedan i tryckt form. Själva boken har sålt i mer än en miljon exemplar, den har vunnit flera prestigefulla läsarpriser och håller som bäst på att filmas, i regi av Zhang Yimou. Låter bra, va? Men tyvärr...
Shanzhashu zhi lian utspelas under kulturrevolutionen och handlar om en ung flicka, Jingqiu, som lever under mycket svåra förhållanden. Hennes pappa har klassats som kontrarevolutionär och hennes bror har skickats ut på landsbygden för att lära av bönderna, så Jingqius mamma måste ensam försörja Jinqiu och hennes syster. Familjens dåliga politiska status gör att Jingqiu hela tiden strävar efter att vara så duktig och politiskt korrekt som möjligt, så att hon inte ska råka ännu mer illa ut. Eftersom hon är litterärt begåvad väljs hon ut för att delta i en grupp som ska åka ut till en by på landet och skriva ner dess historia. Förhoppningen är att boken ska kunna användas som läromedel på nationell nivå, och på så vis sätta Jingqius skola på kartan.
När Jingqiu kommer till byn får hon bo hemma hos en bondefamilj som är mycket snäll mot henne. Hon trivs relativt bra – som fattig är hon ju van att leva enkelt och i byn äter man betydligt bättre än hon brukar göra hemma. Redan den första dagen i byn träffar Jingqiu Trean, en ung man som hon först tror hör till den familj hon bor hos men som visar sig vara tillfälligt bosatt där. I själva verket är också han en stadsbo. Han är stilig, intelligent, musikalisk och har humor. Jingqiu faller förstås som en fura – även om hon inte vill medge det för sig själv. Men den oerhört strikta och repressiva sexualmoralen i Maos Kina gör att en ung stadsflicka som hon inte vet hur hon ska förhålla sig till pojkar. Jingqiu är oerhört rädd för att kopplas ihop med Trean på ”fel” sätt. Hon lägger en enorm betydelse i enkla saker som att hålla handen och är livrädd för att någon ska se att hon och Trean tar en promenad tillsammans.
Jingqius rädsla och hennes oförmåga att erkänna sina känslor ens för sig själv gör att hon hela tiden missförstår Treans avsikter och inte vågar ta reda på hur det verkligen förhåller sig. När hon får höra att han redan har en fästmö i staden (i själva verket är det hans föräldrar som har lovat bort honom) bestämmer hon sig för att han är en skurk och att hon inte vill träffa honom mer. Jingqiu återvänder till staden. Trean, som är en otroligt ridderlig ung man, skickar henne pengar och mat via andra, som får låtsas att det är de som skänker gåvorna – annars skulle Jingqiu inte ta emot dem. När Jingqiu till sist inser att Trean verkligen älskar henne och att hon också älskar honom är det försent: han har drabbats av leukemi och ligger för döden. Deras kärlekshistoria får ett tragiskt slut, men i hela sitt liv ska Jingqiu minnas den vackre mannen som alltid fanns där för henne, trots att hon hela tiden avvisade honom.
Jag har inget emot sorgliga eller dramatiska kärleksromaner. Jag tyckte till och med att Stephenie Meyers Twilight-serie var helt okej (även om jag inte direkt blev besatt av den). Men Shanzhashu zhi lian är alldeles för sötsockrat romantisk och saknar helt den sälta eller syra som en historia av det här slaget måste ha om den ska gå att läsa utan att man finner den löjeväckande. Jingqius sätt att tänka och handla blir snabbt mycket förutsägbart – lika förutsägbart som att den ridderlige Trean hela tiden ska förlåta henne (hans litet farbroderliga och nedlåtande attityd mot Jingqiu är också rätt irriterande). Språket i romanen gör inget för att förbättra den, tvärtom har författaren valt att låta romanfigurerna använda ett mycket modernt sätt att tala som inte ger någon som helst smak av den tid under vilken berättelsen utspelar sig. Och trots att personerna i boken ska vara förtryckta och ha det svårt kan de ändå resa runt litet som de vill och gå på restaurang eller ta in på hotell om de känner för det, vilket så vitt jag vet inte var någon enkel sak utan krävde intyg från arbetsgivare. Kulturrevolutionens alla prövningar reduceras helt enkelt till en enkel bakgrundskuliss, en förklaring till varför Jingqiu är så fattig (och behöver räddas av den rike och ståtlige prinsen).
Att Shanzhashu zhi lian har slagit i Kina kan jag förstå – de litet äldre minns sin tid som unga under kulturrevolutionen och blir nostalgiska, de unga tycker nog att det är spännande att läsa om en tid då ungdomar var så ”oskyldiga” och okunniga om sex och relationer. Som film kan den nog också bli bra, för då kan man kanske kompensera sockret med ett spännande fotografi. Men att läsa den var en prövning, i alla fall för mig.
Via Bibliobibuli hittar jag nyheten att Chuah Guat Engs andra roman, Days of Change, kommer ut i handeln om ungefär två månader. Jag var ju väldigt förtjust i hennes förra roman, Echoes of Silence, så den här boken kommer jag helt säker att köpa. Synd bara att den inte finns i Kindle-format, nu när jag har blivit så modern...
