torsdag 6 maj 2010

Den gyllene tidsåldern

Det är litet läskigt att se bilderna från upploppen i Grekland just när man har läst Chen Guanzhongs (Chan Koon Chung) 陈冠中 roman Den gyllene tidsåldern: Kina 2013 《盛世:中国2013年》. Romanen utspelar sig nämligen i en nära framtid, när en ny finanskris har skakat om världen och lett till en allmän ekonomisk kollaps. Det enda land som har klarat sig oskatt och istället blivit världsledande inom ekonomi och handel är Kina. Inte nog med det – alla kineser är otroligt nöjda med sina liv, litet mer nöjda än vad som är normalt.

Romanens huvudperson, gamle Chen, är en taiwanesisk författare som sedan många år är bosatt i Beijing. Också han är nöjd med livet. Faktum är att han ofta gråter när han sitter framför sin dator och läser nyheterna på nätet, så lycklig är han över sitt goda liv. Men så en dag inträffar något som rubbar harmonin. Chen stöter ihop med en gammal bekant, Fang Caodi, som upprört hävdar att en månad är försvunnen. En hel månad, utplånad ur minnet. Tjugoåtta dagar som ingen kan komma ihåg. Chen slår undan det hela och tänker att Fang Caodi alltid har varit litet konstig. Men en kort tid därefter träffar han en annan bekant, Xi, en kvinna som han brukade umgås med en hel del förr i tiden, när man diskuterade konst, politik och litteratur med stor energi på hennes och hennes mammas restaurang. Också Xi är missnöjd med situationen. Hon säger att alla har förändrats och känner sig förföljd.

Chen är intresserad av Xi och vill gärna kontakt med henne, men hon försvinner igen. När han letar vidare börjar han så småningom motvilligt inse att det nog faktiskt är så att något inte stämmer. Och när Xi, Fang Caodi och ytterligare en person slår sig ihop och kidnappar en högt uppsatt partifunktionär visar det sig att det mycket riktigt finns en bortglömd månad: en månad av strejker, upplopp och allmänt kaos efter den stora ekonomiska kollapsen. En månad som avslutades när armén gick in och återställde ordningen och regeringen lät piffa upp alla drycker i landet med en form av modifierad ecstasy som gör befolkningen ständigt nöjd och glad. Och allt detta var i själva verket planerat. De styrande ville störta landet i ett sådant kaos att befolkningen till slut skulle böna och be armén och regeringen att gripa in och på så sätt ge dem en ännu större makt än tidigare. Den nya politiken baseras på tio, delvis något motsägelsefulla, huvudprinciper:

1. Demokratisk diktatur under enpartistyre
2. Lagstyre som prioriterar stabilitet
3. En auktoritär regim som styr för folkets räkning
4. En statligt reglerad marknadsekonomi
5. Rättvis konkurrens under ledning av statliga företag
6. Vetenskaplig utveckling med kinesiska förtecken
7. En harmonisk utrikespolitik med den egna nationen i centrum
8. En mångetnisk republik som styrs av en enda etnisk grupp
9. Postvästerländska och postuniversella värderingar
10. En renässans för den ojämförligt storslagna kinesiska kulturen

Som roman betraktat är Den gyllene tidsåldern mycket ojämn. Den innehåller stycken som är mycket tänkvärda och kloka, blandade med långa kapitel som känns tråkiga, pladdriga och litet onödiga. Chen Guanzhong är journalist och mediekonsult vid sidan om sitt skönlitterära skrivande, och det känns som om han har försökt bygga ut sina tankar om den politiska situationen i Kina litet för mycket. En lång novell skulle ha räckt för att få fram det han vill säga, och man skulle ha sluppit de onödiga utsmyckningarna. Men de stycken som är bra är mycket bra. Ta till exempel kapitlet som heter ”Wei Guos berättelse”. Det handlar om Xis son, Wei Guo, som är en oerhört patriotisk ung man. Han bildar organisationer på universitetet, anger lärare som är för liberala (enligt honom), tillbringar mängder med tid ute på nätet där han kommenterar och argumenterar mot dem som inte stöder regeringen. Och hans mål är att bli säkerhetsagent och få göra Kina starkt och mäktigt. Det är ett kort kapitel, men man känner att det finns något äkta över det hela – just så fungerar nog många unga arga män i Kina idag.

Ett annat intressant stycke är när gamle Chen inser att böcker som tidigare gick att köpa nu plötsligt är omöjliga att få tag på. Han testar med Yang Jiangs 杨绛 böcker Sex kapitel från kaderskolan 《干校六记》, Reningsbadet 《洗澡》 och Vi tre 《我们仨》. Ingen av dem finns att köpa, de finns inte ens med i de stora bokhandlarnas databaser. Kritiska böcker om historia och samhällsvetenskap är inte ens att tänka på – faktum är att varje gång Chen går in på den avdelning (nu placerad i källaren) där den sortens böcker finns, börjar han må illa, drabbas av enorm huvudvärk och måste gå hem och vila. Och så fort han börjar grubbla över sakernas tillstånd känner han en stark motvilja mot att engagera sig. Det är ju så ... jobbigt.

Sanningen gör en ofta ledsen, så folk vill väl självklart göra sig av med det svåra och tänka på något roligt istället?

Gamle Chen kände att han ville kasta av sig historiens bördor. Inte kan man väl klandra folk för att de glömmer? Måste man verkligen tvinga de unga att minnas tidigare generationers lidanden? Måste verkligen de intellektuella spela spökboll och slå sig blodiga mot statens maskineri?

Nog har väl folk tillräckligt mycket att göra ändå?

Nog bör väl ungdomen se framåt istället?

Nog är det väl bättre om de intellektuella ägnar litet mindre tid åt kritik och mer tid åt att vara konstruktiva, att de ägnar sina krafter åt ämnen som gagnar nationen?

Vi har det väl mycket bättre än förr?

Vem har tid att bry sig om små historiska sanningar? Och det är ju inte alla historiska verk, rapporter eller memoarer som stoppas, tvärtom, det finns mängder med böcker inom de genrerna. Det är bara böcker som inte överensstämmer med eller går emot det kinesiska kommunistpartiets analys och historiska ortodoxi som försvinner.

Gamle Chen kom plötsligt att tänka på frasen ”90 procents frihet”.

Han är inte ensam om att tänka på det sättet. Intressant nog visar det sig mot slutet av boken att regeringen visserligen håller befolkningen nöjd med hjälp av droger, men att den bortglömda månaden inte är något de råder över. Folk har helt enkelt valt att glömma, eftersom det är enklast och behagligast så.

Det är klart att mycket i Den gyllene tidsåldern är överdrivet och nästan litet fånigt (kidnappningsscenen på slutet till exempel). Men Chen Guanzhongs roman, som självklart inte har getts ut i Kina, har i alla fall blivit mycket omdiskuterad i den kinesisktalande världen. Och som sagt, det är inte utan att man ryser litet när man lägger den ifrån sig, slår på teven och ser brinnande bankpalats i Aten…



Tillägg 2011-06-12: Nu ser jag att Shengshi snart ska komma på engelska, med titeln The Fat Years. Det ska bli intressant att se om översättaren har redigerat bort longörerna och gjort boken litet mer koncis. Läsa den ska jag definitivt. Med tanke på vårens våg av gripanden så känns det som om romanen bara blir mer och mer aktuell.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar