Det som är typiskt för tystnad är att den förstärker våra intryck av det som händer omkring oss. Tystnaden tvingar oss att fokusera, att koncentrera oss. Vartenda ljud som bryter den blir extra viktigt just på grund av att det omvärvs av tystnad. Och på samma sätt är det förstås ljuden som gör tystnaden till vad den är. Fullständig tystnad är död, men en tystnad som bryts av ett enda ljud framstår som betydligt starkare och mer betydelsefull. Ljuden ger tyngd åt tystnaden som omger den. Detta är en av de mest framträdande egenskaperna hos novellerna i Aba Alai.
Man kan till exempel titta på inledningen till ”Den röda räven”《红狐》. Jinsheng sitter under päronträdet och drömmer i sin egen trädgård. Man känner omedelbart lugnet sänka sig över berättelsen. Bortom popplarna sträcker floden ut sig, bred och grönblå. Och på stranden ligger stenarna, varma och fuktiga, som grå moln fulla av regn som inte har börjat falla än. Räven är också där. Hon sitter vid källan, ”en varelse som inte är rädd för att tiden ska spolas bort”, som inte ”nedslås av ensamheten”. Räven betraktar den förlamade, drömmande Jinsheng och i stilheten kan vi – läsarna – känna doften av knoppande päronblom och höra trädens kapillärer öppna sig och kippa efter luft.
Vad gör den här tystnaden med oss? Den skärper våra sinnen. Precis som Jinsheng är också vi allena, ensamma med texten. Vi väntar på att något ska hända. Och precis som Jinsheng är vi oförmögna att slita oss, vi måste stanna och se vad som ska ske när stillheten bryts. Tystnaden och stillheten tvingar oss att koncentrera oss på texten och läsa noggrannare än vi skulle ha läst en högljuddare, mer kaotisk text.
Det här sättet att inleda en text dyker upp i andra noveller av Alai. ”Fiskarna”《鱼》(och här tänker jag på en annan novell än den med samma titel som finns med i Aba Alai) börjar så här:
När jag först lärde känna fiskarnas natur tänkte jag att de var varelser som gladde sig åt tystnad och att de var lika tröga som spädbarnen, som – alldeles för små för att kunna tala – förtrollade stirrade på dem långa stunder i taget. På stranden, i skuggan av träden, låg dessa barn och sög på tummen medan de stirrade upp på de färgglada molnen på den höga, mörkblå himlen. Precis som fiskarna var deras klara blick oändligt fridfull och fjärran. Denna stillhet spred sig från de gröna, skogbevuxna träden runt dalen och från skorstensröken som långsamt svävade ut över byn.
Än en gång drar Alai in oss i berättelsen genom att skapa en stillhet som kräver handling. Den här gången tar det lite längre tid att bygga upp stämningen, eftersom novellen är längre. Det vilar något drömlikt över det hela: träden, grödorna och djuren avger ”en doft som gör människor slöa” och männen ”låg i skuggan bakom de fallfärdiga skjulen och lyssnade på de kvardröjande, utdragna tonerna från kvinnornas sång som vinden förde med sig från mitten av de vida fälten”. Den drömlika stämningen förstärks av att fiskarna simmar genom gräset och lägger sina ägg bland växterna.
Att stiga in i en dröm är att gå in i en annan värld, en plats där ovanliga och underliga ting kan ske. Det är en plats bortom tid och rum där man måste överge sina gamla sanningar och övertygelser. Drömmar är mellanplatser, avskilda från den vanliga världen. Den sortens platser figurerar i många av novellerna i Aba Alai, inte bara som drömmar utan också som fysiska platser. Man går in i dem, passerar igenom dem, och när man kommer ut på andra sidan lämnar man allt som skedde där bakom sig – och trots det kan det ha förändrat ens liv. Huvudpersonen i ”Vilden” 《野人》har blivit strandsatt i en liten stad på grund av ett motorvägsras. Han bor några nätter på ett litet, dammigt hotell där han blir vän med ägarens son, en 10-årig pojke som plågas av mardrömmar om olyckan som dödade nästan hela hans familj. Hotellet påminner en aning om ett spöklikt gammalt slott i någon gotisk roman: det ligger långt inne i en dunkel, dyster gränd och är fullt av damm och mörka hemligheter. I det enkla hotellrummet berättar pojken Tenke om jordskredet som dödade hans mor och syster, och om de mystiska ”vildarna” som enligt legenden brukade leva utanför byn. På samma sätt som staden har skurits av från världen är hotellrummet avskuret från staden – en mörk och hemlighetsfull plats. Än en gång använder Alai tystnaden och stillheten för att skapa spänning:
När jag vaknade var det mitt i natten, tv-programmet hade tagit slut för länge sedan och vita snöflingor fladdrade över skärmen. Jag vet att jag måste ha drömt, för en lång stund låg jag där och stirrade på de glittrande prickarna på skärmen med min uttorkade mun öppen, i hopp om att några av flingorna skulle landa där. Vid det laget hade det slutat blåsa. I stillheten kunde jag höra floden Dadu brusande flyta förbi utanför stadsmuren.
Plötsligt bröts tystnaden av ett genomträngande skri.
Än en gång bryts djup stillhet av ett ljud som förstärker den. Men det är inte alla tystnader som är likadana. I ”Robiniablommor” inleds berättelsen så här:
Plötsligt – en mättad doft av robinia.
Det är en helt vanlig natt i maj och Sherab vet inte var han är. Han vaknar ur sin dröm med en känsla av att det är alldeles för tyst och med ens känner han den mättade doften av blommor. Robiniablommor.
Ännu en man som plötsligt vaknar mitt i natten, i ett ensligt rum mitt i en stad. Men även om de två scenerna påminner om varandra finns där några viktiga skillnader. Sherab är en gammal man som arbetar som vakt på en parkeringsplats. Hans son har byggt en vaktkur åt honom, ett glashus där han tillbringar sina dagar och nätter. För det mesta är han ensam. Sherab ligger i kuren, vars tak påminner om ”en djup och tyst bägare som har vänts uppochner, en bägare fylld med smaken av gångna tider”. Väckt av ett dånande ljud och doften från blommorna vill han ta sig till robiniaträden men kan inte lämna parkeringsplatsen.
Besviken vill han bara lyssna på den enorma tystnaden. Så långt han kan se, överallt dit det bleka ljuset från lampan når, är det tyst. Men i skogen, på åkrarna, i byarna där det inte finns något ljus, finns ljud, livets ljud. Vilda djur som rör sig, fåglar som talar i sömnen, spirande växter, vinande vind, unga män och kvinnor som möts i hemlighet för att älska …
På samma sätt som Jinsheng och resenären i ”Vilden” tycks Sherab vara avskuren från världen. Men i hans fall är det något som är annorlunda med stillheten. Vanligtvis associerar vi tystnad med mörker, med natt och sömn (som i ”Vilden”) eller kanske med en fridfull, solig morgon (som den Jinsheng upplever i ”Den röda räven”). Men stillheten som omger Sherab är i någon mån abnorm. Han har placerats i glasbägaren och ljuset och tystnaden skär av honom från omgivningen som om han var ett specimen under observation på en vetenskapsmans arbetsbänk. Denna kombination av tystnad och genomträngande ljus är oroande, obekväm snarare än behaglig, och Sherab längtar efter sin ungdoms grottor, efter de mörka platser där föremål och varelser har liv och ljud. Tystnad och mörker kan vara skrämmande, men tystnad och ljus kan vara värre.
Det finns många inslag i ”Robiniablommor” som går igen i ”Den röda räven” och andra noveller i Aba Alai: en äldre man, drömmar, ett gevär, minnen av forna tider, av ungdom och jakt. De flesta berättelserna har en nästan gotisk känsla där gamla hemligheter och döda människor dröjer sig kvar och vägrar släppa taget. Men för mig är det stillheten som har gjort det djupaste och mest varaktiga intrycket: Alais sätt att bygga upp sina noveller så att stillheten stannar kvar, så att läsaren bär med sig något av denna stillhet ända till historiens slut, trots att saker och ting så småningom faktiskt börjar hända.
