Gravplundrarnas kung

Man blir ju litet sur ibland, när man har sett fram emot att läsa en bok som man tror ska vara bra och den visar sig vara ganska tråkig. Gravplundrarnas kung 《盗墓王》av Zhong Liancheng 钟连城 såg rätt lovande ut, tyckte jag. För det första har den ett omslag som ligger rätt nära det klassiska "suddig man, sedd bakifrån, går in i ett dunkelt valv", vilket brukar vara ett tecken på att boken hör till en genre som jag gillar. Och så ville jag verkligen läsa en spännande historia om gravplundrare på 1910-talet. Men icke...

Gravplundrarnas kung handlar om en stackars föräldralös pojke, Tan Xiaoku, som får anställning hos en begravningsentreprenör. Det visar sig snart att begravningsentreprenörerna i staden av tradition även försörjer sig som gravplundrare - oerhört praktiskt förstås, eftersom de ju vet precis vad som finns i gravarna. Visst konkurrerar de med varandra, men de verkar ändå på det stora hela ha det rätt bekvämt. Men så dyker en historieberättare upp och börjar berätta historier om en specifik gammal kungagrav med ovärderliga skatter. Det här drar till sig uppmärksamhet från stadens polischef, en korrupt typ som inte alls har något emot att begå egna brott. Snart är flera olika grupper av gravplundrare, poliser och rövare invecklade i en kamp om vem som först ska hitta graven och överlista alla de fällor som gravkonstruktörerna installerade innan kungen begravdes.

Jag tycker att Gravplundrarnas kung var rätt seg. Det tog halva boken innan något började hända och även om historieberättaren egentligen var ett bra inslag så blev det litet för mycket prat. Och alldeles för mycket springande fram och tillbaka mellan värdshus och fängelser och bostäder och residens och munkkloster och begravningsplatser och ... Å andra sidan misstänker jag att det här är en sådan bok som man ska läsa snabbt. Ungefär som när man läser Dan Brown eller James Rollins - man ska inte hinna tänka så mycket under läsningens gång. Och jag läser inte fort på kinesiska. Kanske var det där problemet låg. Sedan tyckte jag också att boken var litet tung i språket, inte så smidig och med många vändningar som väl var avsedda att härma språket under Republiken Kinas första år, men som hela tiden gav mig en känsla av att allt utspelades mycket tidigare under Qingdynastin. I och för sig kanske inte helt fel, antar jag.

Nej, jag väntar fortfarande på den där riktigt fantastiska kinesiska thrillern. Den som är så spännande att man faktiskt inte kan lägga boken ifrån sig.

Spöken och gravplundrare

Konstigt att det alltid är det man inte har tid med som verkar mest intressant. Nu är jag upptagen med annat, men jag längtar efter nästa "projekt" - en studie av kinesiska äventyrsromaner/thrillers. Spöket blåser ut lyktan, Gravplundrarnas kung, Tibetkoden, Det mystiska budskapet... Det är sommarens läsning för mig.
Fast Spöket blåser ut lyktan har jag redan tjuvläst litet i, eller tjuvlyssnat kanske man ska säga, eftersom det var en ljudboksversion jag lånade på biblioteket. Innehållsmässigt tyckte jag att det var en ganska tunn soppa. En före detta soldat som upplevt mystiska äventyr i Himalaya slår sig på gravplundring tillsammans med sin gamle vän Fetto (yes, den lustiga side-kicken) och sedan reser de land och rike runt och bryter sig in i gravar och överfalls av spöken och monster. Jag är inte en person som bara gillar s.k. seriös litteratur. Jag har travar av James Rollins-böcker på golvet och väntar som bäst otåligt på Douglas Prestons och Lincoln Childs Cemetary Dance. Men Spöket blåser ut lyktan var litet för tunn för mig. Litet för barnslig, på något sätt. En lång rad episoder staplade på varandra utan fördjupning. Till råga på allt finns det ju ett antal böcker i serien.
Däremot var inläsningen fantastisk. Jag har nog aldrig hört en ljudbok som varit så bra inläst, förutom möjligen Krister Henrikssons inläsning av Harry Potter-böckerna. Jag som normalt brukar somna så fort jag sätter på en ljudbok lyssnade uppmärksamt i timme efter timme (den är låååång också). Jag rekommenderar starkt alla som vill hålla liv i sin kinesiska att låna och lyssna! Tyvärr står inte inläsarens namn med någonstans i bokinformationen så jag har ingen aning om vem han var. Men han kunde sin sak: läste precis lagom fort, lagom tydligt, lagom inlevelsefullt och gav varje person i boken sin egen röst utan att för den skull låta tillgjord. Ett proffs!
Även om Spöket blåser ut lyktan inte är någon höjdare som litteratur så är den intressant på andra sätt. T.ex. sägs det att förläggarna/författaren var tvungna att tona ner de övernaturliga inslagen när boken skulle ges ut i tryckt form. Det kan man kanske förstå. Men huvudpersonen är ju gravplundrare! Han förstör nationella kulturskatter! Och han gör det inte ens för att han vill rädda sin gamla sjuka mor eller för att han är hotad av elaka japaner, utan bara för att han tycker att det är spännande och för att han vill ha pengar. Och det gick tydligen bra. Sannerligen en ny hjälte för en ny tid i Kina.
Nu ska jag bara se till att få tag på pappersversionen också, för när jag läste på webben verkade ljudboksversionen och den version som fanns utlagd där inte riktigt stämma överens.