Kinesiska böcker i svensk översättning på bokförlaget Wanzhi, vår-sommar 2019

Det är minsann inte bara jag som översätter kinesisk skönlitteratur till svenska. Under den gångna våren och sommaren har det kommit ut ett antal nya titlar, framförallt på bokförlaget Wanzhi. Här är de - tyvärr ganska kort presenterade, men bättre än inget ändå, tänker jag.

Slutet på människan av Wenmang

En sannerligen udda bok av en lika udda författare som vill vara anonym. Rymdvarelser, konspirationer, storslagna teorier om mänsklighetens framtid ...

Och ordet är ett svart hål, inte bara eftersom den information som det suger i sig bearbetas och omprogrammeras av det, utan för att detta svarta hål i sig är ett hologram som projiceras ner från högre dimensioner ovarnför och bortom själva ordet, så att allt som du ser, förstår och känner till bara blir ett slags dubbel reflektion av den holografiska världen ...

"Det finns inget sparsmakat med den, den bara vräker på och vräker på och vräker på. I 470 tätt satta sidor utan kapitelindelningar. Den är helt galen, helt skamlös, helt utan respekt för logik och dramaturgi. Men av samma anledningar är jag glad att jag har läst den, för herrrregud. Vilken märklig läsupplevelse!" skrev Caroline Croona om den på Instagram och det är nog en bra sammanfattning. 

Inget för den sparsmakade som vill att varje ord ska vara vägt på guldvåg, alltså, men ... en upplevelse. Översättning: Alexis von Sydow

Hemligheten i världen av Yang Zhipeng

En roman som speglar den kinesiska ekonomiska och sociala utvecklingen under de senaste trettio åren. Så här sammanfattas handlingen på förlagets webbplats:

Huang Jiagui säger plötsligt upp sig från sin tjänst som tidningsredaktör och ger sig in på en osäker bana som privatentreprenör i ett av de nyligen inrättade utvecklingsområdena längs Kinas östkust. Med lokalmyndigheternas hjälp lockar han utländska investeringar i mångmiljonklassen till området. Men projektet kräver mark, och marken tillhör bönderna ... Hemligheten i världen erbjuder en unik inblick i den kinesiska affärsvärlden och byråkratin under 1990-talets reformera. I den världen är Huang Jiagui en sällsynt fågel - en beläst och belevad gentleman, med en annan moralisk kompass än nyrika affärsmän och makthungriga tjänstemän. För att hålla kursen genom den snåriga terrängen har den nyblivne entreprenören mästermunken Banman till sin hjälp - den ende som verkar kunna skilja rätt från fel i en värld som präglas av drifter och godtyckliga regler.

Översättning: Jens Karlsson

Dödsfuga av Sheng Keyi

Plötsligt en dag uppenbarar sig en enorm avföringshög i form av en pagod på Runda torget i Beiping. Högen väcker stor uppståndelse, det spekuleras vilt kring vem eller vad som ligger bakom och inom kort börjar konspirationsteorier om monster och utomjordingar spridas. Mitt i uppståndelsen befinner sig den unge poeten Yuan Mengliu. Tillsammans med sina vänner och sin fästmö blir han indragen i den proteströrelse som växer fram på Runda torget, en konflikt som ska skilja honom från alla han älskar och i sinom tid ta honom till det avlägsna landet Svandalen - ett till synes utopiskt samhälle kontrollerat av en allvetande maskin. 

Dödsfuga gavs ut i samband med trettioårsminnet av massakern den 4 juni 1989, som den naturligtvis refererar till. Tanken var att Sheng Keyi skulle komma till Sverige i samband med utgivningen, men hon fick sitt pass "omhändertaget" under en månad och var tvungen att stanna hemma ... Jag har skrivit om boken tidigare på den här bloggen - den texten hittar ni här. Översättare är Rebecka Eriksson.

Ödets lott av Dongxi

Också detta är en roman som skildrar den "lilla människans" försök att klättra på den sociala stegen, och bönders strävan efter att bli stadsbor - ett inte ovanligt tema i dagens kinesiska litteratur, som på många sätt påminner om svenska arbetar- och bondeförfattare på 1930- och 1940-talet. 

Här är det den unge bonden Wang Changchi som efter att ha misslyckats med att bli antagen till högskolan försöker hitta andra sätt att förändra sitt och familjens öde. För strävan gäller inte bara honom själv, både far, mor och farfar har ett finger med i spelet. Och det är inte alltid de drar åt samma håll.

Översättare: Heshan.

Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.

Dödsfuga

Inte många författare som fortfarande lever och verkar i Kina har vågat sig på att skriva skönlitteratur med utgångspunkt i studentdemonstrationerna och massakern i Peking i juni 1989. Så när någon som är lite för ung för att själv ha deltagit i händelserna bestämmer sig för att göra just det är det klart att man blir intresserad.

Sheng Keyi 盛可以 föddes 1973 och är kanske mest känd för romanen 《北妹》 (översatt till engelska som Northern Girls), som handlar om några kvinnliga migrantarbetares öden. Den här romanen, 《死亡赋格》 (utgiven på engelska med titeln Death Fugue), blev däremot omedelbart förbjuden – det påstås till och med att inte ens Shengs engelska förlag Penguin ville ta i den med tång av rädsla för att det skulle påverka deras möjligheter att fortsätta verka i Kina. Istället blev det ett mindre förlag som till sist publicerade den engelska utgåva som jag har läst. Bägge romanerna har för övrigt översatts av Shelly Bryant.

Romanens huvudperson är läkaren Yuan Mengliu, en man som en gång i tiden var poet och demokratikämpe, men som nu har lagt allt det där bakom sig och bara vill leva ett gott liv. Så här beskriver Sheng Keyi honom:

His short, soft hair was gelled expertly in place, and his sideburns were meticulously trimmed. His complexion was smooth, without blemish. His scrubs ware always bright white, flawless as new fallen snow, and the clothes he wore underneath them bright and fresh. When he performed surgery, he usually wore rimless glasses. It was his habit to be slow to speak. He didn’t have a temper. He never made trouble, and had no bad habits. […] It was whispered that he had been a poet, but the topic was taboo with him. […] He had no beliefs, no ulcers, no ideals, no gingivitis, and while his teeth may not have been white, they were clean, with never a hint of grain between them. 

Yuan Mengliu bor inte i Kina – vilket man ju lätt skulle kunna tro – utan i landet Dayang, närmare bestämt i huvudstaden Beiping. För många år sedan, när Mengliu var ung, inträffade här den så kallade tornincidenten, då en gigantisk hög med avföring plötsligt uppenbarade sig på Runda torget, vilket ledde till mycken uppståndelse och så småningom demonstrationer och krav på ökad demokrati. Men det var då det. Yuan Mengliu vill inte tänka på det.

En dag har han ledigt och hyr en liten båt för att ta en tur på en vacker sjö, men vädret slår plötsligt om och när stormvindarna ruskar båten slår Yuan Mengliu i huvudet och svimmar. När han vaknar igen befinner han sig på en okänd plats. Den kinesiske läsaren kommer här förmodligen omedelbart att tänka på Tao Yuanmings berättelse ”Persikoblomskällan” och det är inte helt fel: Mengliu har även han hamnat i en mystisk, isolerad dal – Svanedalen – där människorna till synes lever det perfekta livet. Alla är vackra, vänliga och kultiverade, husen är dekorerade med guld och juveler. Invånarna verkar ha sitt ursprung på många platser i världen. Yuan Mengliu får ett varmt mottagande och till en början är han hänförd. Men snart visar det sig att allt inte är riktigt så vackert som det verkar. Som den notoriske kvinnokarl han är vill Mengliu omedelbart hoppa i säng med sin vackra värdinna Juli, men till hans stora förvåning får människorna i Svanedalen inte para sig hur de vill. All sexuell samvaro och fortplantning sker enligt en sträng plan, där personer som har bedömts passa ihop genetiskt utses till varandras partners. En bra genetisk grund är viktig för att skapa ett starkt och välmående land, anser man. Efter någon tid upptäcker Mengliu också vad som händer med de som blir gamla, eller de barn som föds med någon defekt – de hamnar på sophögen och äts upp av vilda djur. Drömlandet är inte så fantastiskt som han inbillade sig.

Svanedalens ledare vill att Yuan Mengliu ska börja skriva igen – det de förväntar sig är en hyllning till livet i deras perfekta rike. Men för dem är dikten bara ett propagandaverktyg och Mengliu vägrar att gå dem till mötes. Han känner trots allt stor respekt för poesin och i slutänden bestämmer han sig för att lämna Svanedalen, återvända hem till Dayang och spela in en dokumentärfilm om tornincidenten.

Death Fugue har fått en hel del uppmärksamhet och ganska bra recensioner, men jag är inte helt imponerad. Med tanke på att Sheng har hämtat titeln från en dikt av Paul Celan, som han skrev i protest mot Adornos berömda uttalande: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, hade jag väntat mig något litet djupare. Istället flyter berättelsen hela tiden på ytan, även om det finns många tänkvärda formuleringar och idéer. Att Sheng Keyi vågar sig på att skriva om ett så känsligt ämne är dock mycket modigt, det måste jag medge. Hon får några pluspoäng för det.