Det här är en roman med dubbeltydig titel. ”Shi yu” 失語 betyder ordagrant ”språkförlust” och är en vanlig kinesisk term för afasi. Men det kan också betyda att försäga sig, att avslöja en hemlighet eller uttrycka sig felaktigt.
Romanen är indelad i två delar, och följer två unga kvinnor på en högstadie- och gymnasieskola i Hongkong. Ling har arbetat på skolan i några år, men har ingen fast tjänst utan får sin anställning förlängd från år till år. Det är en osäker situation, men hon är inte särskilt orolig eftersom hon tycker att hon gör ett bra arbete och dessutom vet hur man håller sig väl med rektorn och arbetskamraterna. Hon tycker om att vara lärare, men är inte överdrivet ambitiös – hennes metod för att hålla sig kvar på jobbet är att helt enkelt undervisa för de centrala standardproven och se till att eleverna klarar dem. Vissa av hennes elever är lite missnöjda med att de inte lär sig något utöver det som måste pluggas in för testerna, men så länge de får höga poäng känner hon sig säker på sin position. Det enda orosmoln som finns är en ökad press på lärarna att lära sig rikskinesiska/mandarin, eftersom det är något föräldrarna har börjat efterfråga. Kunskaper i rikskinesiska anses nu vara viktiga för den som vill ta sig fram i livet. Ling är inte särskilt duktig på rikskinesiska, men känner sig ändå inte alltför orolig.
Så börjar en ny lärare på skolan – Hui. Hon är mycket nervöst lagd. Hon vill lära sig rikskinesiska men har extremt svårt att få orden att fastna. Hon sätter upp lappar överallt runt sitt skrivbord och övar så fort hon får ett ögonblick över. Hon är rätt osäker i övrigt också, och detta snappar förstås eleverna upp och gör det svårt för henne. Också Ling märker direkt vilken sorts person Hui är. Till en början försöker hon undvika henne, men snart inser hon att Hui kan utnyttjas. Ling är nämligen ingen snäll person, utan en lat streber som heller shoppar märkeskläder än ägnar sig åt att rätta prov. Så när Hui börjar ty sig till henne hittar hon snart sätt att lägga över sina egna arbetsuppgifter på henne. Hui blir alltmer stressad. Hon klarar inte språkstudierna och undervisningen, är utarbetad av att sköta både sitt och Lings jobb och blir utfryst av de andra i kollegiet, som känner vittringen av en förlorare. Till sist blir det för mycket för henne och hon begår självmord.
I romanens andra del följer läsaren Ling efter självmordet. Det har tagit hårt på henne, för hon inser att hon själv bidrog till Huis situation. En journalist försöker få henne att uttala sig och det gör hon till sist, mot löfte om att få vara anonym. Men när artikeln publiceras beskrivs hon på ett sånt sätt att alla på skolan vet att hon var källan. Hennes ställning bland kollegorna blir allt sämre. De andra lärarna har redan klarat proven i rikskinesiska, och det lutar åt att skolan helt ska gå över till undervisning på det språket. Lings försök att hålla sig populär genom att tipsa om smink och snygga kläder och att smickra rektorn och klä sig på samma sätt som hon, faller platt. Hon blir alltmer ensam och utfrusen. Hennes mamma, som försörjer sig på att hyra ut lägenheter, blir också mer och mer krävande. Hon tycker inte att Ling ställer upp tillräckligt i arbetet med uthyrningsverksamheten, och hon har ingen förståelse för att lärarjobbet tar tid. Ling försöker döva sin ångest genom att shoppa, men det går inte särskilt bra. När rektorn så börjar anställa unga kvinnliga lärare från fastlandet blir situationen akut.
Lings enda vän på skolan, rektorns sekreterare Ivy, övertalar henne att plastikoperera sig – i Hongkong finns en stark tro på utseendets makt (och då inte bara för att den som är vacker har fördelar, utan av ren vidskepelse – en viss form på örat betyder en sak, en viss sorts panna leder till ett visst öde osv), och genom att förändra det tror sig Ling kunna få en bättre karriär. Först när hon ligger på operationsbordet får hon veta att Ivy i själva verket får provision för alla kunder hon skickar till kirurgen, så hennes råd var inte så osjälviska och opartiska som Ling trodde.
Romanen har omtalats som en politisk berättelse om hur trycket att lära sig rikskinesiska leder till katastrof, men i själva verket är problemet med rikskinesiskan bara en del av en större helhet. Lau beskriver en skola som inte fungerar, där mobbning tillåts och lärarna konkurrerar med varandra om rektors gunst, samtidigt som kraven från elevernas föräldrar helt håller på att förändra undervisningens inriktning. Ling är på många sätt en symbol för Hongkong: fixerad vid yta och anpassning, utan djup och en fast egen identitet, och i grunden också utan självkänsla. Hennes gräsliga mor, som kommer från fastlandet, lärde sig som ung under kulturrevolutionen att man måste känna in åt vilket håll vindarna blåser och se till att hålla sig på rätt sida om det ska gå bra för en. Moral är inte så viktig. Inte bara Ling utan alla i romanen kämpar hårt för att anpassa sig till den eller de som för tillfället verkar befinna sig högst i näringskedjan. Kontrasten mellan rektorns fagra ord om skolans målsättning och de två unga lärarnas självstympning (självmord och plastikkirurgi) är skärande.
Innan Ling opererar sig besöker hon en spåman som varnar henne för ingreppet – inte bara för att det skulle kunna gå fel, utan för att hon riskerar att förlora sig själv. Läsaren får aldrig veta hur det går, om ingreppen lyckas eller om hon får behålla sitt arbete. Men man får en stark känsla av att hon verkligen har förlorat något viktigt. Nu skrev jag ju visserligen nyss att språket bara är ett av de problem som personerna i romanen ställs inför, men det är ett viktigt problem. Numera är det tydligen 80% av grundskolorna i Hongkong som undervisar på rikskinesiska, en stor förändring som har skett ganska snabbt sedan Kina tog över Hongkong. Så Hongkongbornas eget språk, kantonesiskan, ses fortfarande som något med låg status i jämförelse med engelskan och rikskinesiskan, och när Ling i romanen ska imponera med allt hon köper för sina surt förvärvade slantar så är det bara kläder från västerländska modehus som duger. Var finns Hongkongs egen kultur? Varför kan hongkongborna inte vara stolta över det som är deras eget?
Jag tycker om den här romanen. Det är en obehaglig skildring av mobbning på arbetsplatsen och den blir mer klaustrofobisk ju längre in i den man kommer och ju mer snaran dras åt runt Lings hals. Och läser man lite under ytan så finns den politiska och sociala kritiken där. Om några månader kommer den på engelska med titeln Tongueless, i översättning av Jennifer Feeley.
