A History of Singapore Horror

Nu när jag ändå är igång med Singapore/Malaysia-tema den här sommaren måste jag tipsa om Ng Yi-Shengs långa och intressanta artikel om skräck i litteratur och film från Singapore och Malaysia. Här finns många bra boktips, men tyvärr är det (som vanligt) inte alltid så lätt att få tag på böckerna.

Rop i duggregn

Den senaste tiden har jag arbetat med en översättning av Yu Huas 余华 roman Rop i duggregn 《在细雨中呼喊》. Det har varit en intressant upplevelse för mig, som ju tidigare har översatt Att leva och En handelsman i blod. Rop i duggregn är Yu Huas debutroman, innan den kom ut 1991 hade han bara skrivit noveller. Många tycker att den är hans bästa och även jag är ganska förtjust i den.

Jag tycker nog att man kan känna att Rop i duggregn är en debutroman, om än en mycket avancerad sådan. Yu Hua har ännu inte hittat fram till det där enkla och avskalade språket som han använder i Att leva eller En handelsman i blod, snarare känns det som om han anstränger sig för att visa att han "kan skriva", med invecklade och ofta ganska högtravande meningar som ibland kan kännas lite stela. Men han kan ju skriva, det kan han, så det fungerar ändå. Det är bara annorlunda än det som kom senare.

Samtidigt finns det mycket man känner igen också. Här finns de grovkorniga inslagen som så småningom ska slå ut i full blom i Bröder. Här finns pappan som dör i en grop med avföring (jämför den gamle godsägaren i Att leva och Skallige Lis far som drunknar i skitrännan på det offenliga dasset i Bröderna) - man skulle kunna skriva ett helt konferenspapper med titeln "Oren bortgång: fäder som avlider i träck i Yu Huas romaner".

Ett annat, mer tragiskt tema är det bortlämnade barnet. Det här är en figur som återkommer så ofta i Yu Huas texter att man gärna skulle vilja veta mer om den. Kanske har någon redan utforskat ämnet? I både Att leva och Rop i duggregn skänker fattiga familjer bort ett barn som de inte har råd att ta hand om. I båda romanerna kommer de bortadopterade barnen så småningom tillbaka till sina ursprungsfamiljer, men medan flickan i Att leva möter kärlek och värme tas den manlige huvudpersonen i Rop i duggregn snarast emot som en paria. I En handelsman i blod handlar bortlämnandet om ett barn som har en annan far än den han har växt upp hos, och när det blir känt försöker den icke-biologiske fadern att "lämna tillbaka" pojken till hans biologiske far, bara för att till sist inse att han faktiskt älskar honom och vill ha honom även om han inte är "hans egen". Men vägen fram till det beslutet är traumatisk och svår, för både far och son. I Bröder är Skallige Li faderlös men får en ny far i sin mors andre make, Song Fanping, som senare dödas under kulturrevolutionen.Song Gang skickas då iväg till sin farfar på landet, men bandet mellan bröderna är starkt och brister inte.

Rop i duggregn är berättelsen om en svår barndom på 1960- och 1970-talet, där de fem åren som bortadopterad i staden är den enda ljusglimten. Det berättaren utsätts för är oerhört plågsamt, en både fysisk och psykisk misshandel från både föräldrar och lärare som är svår att läsa om. Samtidigt kan man känna att det som Yu Hua sa om Att leva stämmer: när man låter en människa berätta om sitt eget liv blir det inte lika eländigt som om en utomstående betraktare skildrar det. I pojken Sun Guanglins liv finns också vänskap, kärlek och skönhet. Här finns en fin skildring av puberteten och det obehag en pojke kan känna när hans kropp börjar förändras och när sexualiteten vaknar - i en tid när ingen talar om såna saker är det inte lätt att förstå vad som händer. Sun Guanglin upplever skamkänslor, sorg, skräck och till sist en otrolig lättnad när han inser att han inte är den ende som går igenom detta.

Mindre finkänsligt skildras böndernas förhållande till kvinnor, vars liv är en lång räcka sexuella övergrepp, alltifrån pojkar som klämmer dem i baken under en filmvisning till rena överfallsvåldtäkter. Den enda kvinna som verkar ha det riktigt bra är den pilska änkan, som i kraft av sitt änkestånd och sin energi tydligen kan ta emot hur många karlar som helst i sin säng utan att det gör något. Att läsa om det som kvinnorna i romanen utsätts för (utan att någon i boken verkar reagera nämnvärt) är obehagligt. Men för det kan man inte precis klandra Yu Hua, det är tyvärr så verkligheten ser ut för många kvinnor än idag.

TILLÄGG: Jag insåg just att även Den sjunde dagen (som kommer på svenska senare i år, i översättning av Natalie Baker) innehåller ett bortlämnat barn. Huvudpersonen är en man som föds på en tågtoalett och ramlar direkt ut på spåret (inte en far som dör i träck här alltså, utan en son som föds ur det). Han tas om hand av en gammal järnvägsarbetare som uppfostrar honom som sin egen. Men när fadern träffar en kvinna som är villig att gifta sig med honom om han lämnar bort barnet reser han iväg med den lille pojken och dumpar honom utanför en skola. Han ångrar sig dock rätt omgående och åker tillbaka och hämtar barnet, som inte ens har förstått att han var övergiven. Men fadern bär på skulden i resten av sitt liv.

(Foto: Jonathan Kos-Read på Flickr)

Surrogate Protocol

Tam Cheng-es Surrogate Protocol, som var en av finalisterna till Epigram Books Fiction Prize 2016, känns först som urban fantasy, men visar sig så småningom ha inslag som snarare gör den till science fiction. Premissen är följande: vissa personer i Singapore och Malaysia har oerhört långa livsspann, de är inte odödliga men lever i hundratals år. Av förklarliga skäl är de angelägna om att hålla detta hemligt, men när man i forna tider lätt kunde byta namn och identitet är det numera inte så enkelt – särskilt inte i ett så genombyråkratiskt och välorganiserat samhälle som Singapore.

Landon Locke är en av dessa långlivade. I likhet med vissa andra av sin sort lider han av minnesförlust och kommer bara ihåg de senaste dagarnas händelser, om ens det. Så har det varit länge och av den anledningen för han dagbok över allt han är med om. Då och då går han bakåt i sitt arkiv för att påminna sig om personer och händelser i det förflutna. Landon är kaffespecialist, han har sysslat så länge med kaffe att han fått en fantastisk känsla för olika bönors dofter och numera arbetar han som barista på ett café. Han bor i ett ganska förfallet hus som har tillhört hans släkt (dvs honom själv) i några generationer. Han planerar för sitt nästa identitetsbyte och förbereder sig genom att stjäla ett nyfött barns identitet, som han ska ta över när tillräckligt med tid har förflutit.

Landons ganska tradiga vardagslunk avbryts när han får besök av John, en agent från organisationen CODEX. John varnar honom för en konkurrerande organisation som är ute för att döda honom, men går John själv verkligen att lita på? När en vacker ung kvinna (som förstås inte heller är så ung som hon verkar) dyker upp måste Landon försöka reda ut sitt bortglömda förflutna. I en serie tillbakablickar, utdrag ur Landons många dagböcker, får läsaren successivt följa honom bakåt i tiden och lära sig mer om hans och den unga kvinnans historia och hur han blev den han blev. Landon har upplevt många dramatiska ögonblick i Singapores historia, till exempel massakern på Alexandra Hospital under den japanska ockupationen.

Jag gillade Surrogate Protocol och tycker att romanen var underhållande och hade många starka sidor. Framför allt ger den läsaren en del att fundera på: Hur skulle man till exempel tvingas leva om man var i det närmaste odödlig och ville dölja det? Och hur skulle det vara att inte minnas människor som en gång betydde oerhört mycket för en? En stor ensamhet hänger ständigt över Landon Locke. Författaren använder sig också på ett bra sätt av lokal folklore när han låter odödlighetsviruset (som tydligen är utomjordiskt, därav bokens science fiction-kategorisering) vara kopplat till den mystiska Singaporestenen. Det kändes befriande att läsa en sf-roman där inte allt kretsar kring USA. Sedan tycker jag nog att berättelsen är lite för utdragen på sina ställen och att bokens agenter har lite väl lätt för att använda sig av utomjordisk teknik när de ska lösa olika problem. Överhuvudtaget var sf-inslagen mindre trovärdiga än de kunde ha varit och jag har en känsla av att romanen skulle ha tjänat på att skippa dem och välja urban fantasy-spåret istället. Men jag hade kul när jag läste den och det var väl ändå det viktigaste.

State of Emergency

I december 1948 massakrerade brittiska styrkor ett tjugotal obeväpnade män i den lilla byn Batang Kali, Malaysia. De överlevande kvinnorna och barnen skickades iväg till ett inhägnat läger. Trots upprepade försök dröjde det ända till 2012 förrän det brittiska rättsväsendet slog fast att ett brott hade begåtts. Men någon offentlig hearing kring massakern har aldrig hållits, eftersom den inträffade för alltför länge sedan.

Massakern i Batang Kali är en av flera utgångspunkter för Jeremy Tiangs roman State of Emergency, som via några personer med släktband till varandra, skildrar Malayakrisens och det långa undantagstillståndets påverkan på Singapore och Malaysia. Istället för att försöka beskriva hela förloppet sammanhängande och i detalj väljer Tiang att ge läsaren utsnitt ur huvudpersonernas liv: en äldre tjänsteman som inför döden ser tillbaka på sitt liv och äktenskap, hans intelligenta unga hustru som lämnade familj och barn för att ansluta sig till gerillan, ett av de föräldralösa barn från Batang Kali som så småningom radikaliseras och försvinner ut i djungeln, en kyrkligt engagerad kvinna som anklagas för att vara kommunist och hamnar i fängelse, en journalist som vill skriva om massakern, gerillakvinnans son som i vuxen ålder återvänder till Singapore för att försöka hitta sin mor och ta reda på vem hon var.

Det finns något drömlikt och distanserat över skildringen, trots att den är så precis och exakt i sina detaljer och beskrivningar, och det slår mig efter ett tag att det svenska ordet ”undantagstillstånd” kanske egentligen skulle ha passat bättre som titel på boken än det engelska ”state of emergency”. ”Emergency” låter ana något desperat och påträngande, men de människor som skildras här lever snarare i just ett slags undantagstillstånd – vid sidan om, utanför, borta. Här förekommer flera fängelsevistelser där den intagna avskärmas från resten av världen och inte vet om eller när hon någonsin ska släppas ut igen. Absurda oändliga förhör som inte syftar till att få fram sanningen utan ett förutbestämt resultat. En existens utanför samhället, i djungeln, dold för andras blickar. Liv i exil, frivillig som ofrivillig. En genomgående upplevelse av att det som händer både är oundvikligt och samtidigt fullkomligt slumpartat. Kolonialisering föder motstånd som föder repression som föder ännu större motstånd i en oändlig cirkel.

Den övervägande känslan när jag slår igen boken är sorg. Sorg över alla förlorade liv, både de som dödades av gerillan och de som avled i statens fängelser. Och kanske framförallt de som försvann in i djungeln och aldrig kom tillbaka. Slutscenerna, där Henry besöker de gamla gerillakrigarnas byar på andra sidan den thailändska gränsen, är hjärtskärande. State of Emergency är en stillsam men drabbande roman som alla borde läsa.