 |
| Icke samtida fotografi av Liu Bang och Xiang Yu. |
Kapitel 1
Wu Song slåss mot en tiger på Jinyangberget; Pan Jinlian föraktar sin make och uppför sig otuktigtDikten säger:
Hjälten svingar sin krok från Wu
I hopp om att huvuden ska flyga
Hur kan ett hjärta av järn och sten
Smältas av en enda blomma?
Se blott på Xiang Yu och på Liu Bang
Det får ens hjärta att brista
När de mötte fru Yu och fru Qi
Slocknade modets gnista
Ämnet för denna dikt är begreppen lidelse och skönhet, som hör ihop med varandra på samma sätt som begreppen material och funktion. När skönheten bländar ögat föds lidelsen i hjärtat: lidelsen och skönheten är varandras upphov, hjärtat och ögat leder varandra. Det är ett faktum som respektabla män i alla tider borde lägga på minnet!
Som en man från Jin en gång lär ha sagt: ”Lidelsen kan drabba var och en av oss. Den är som magneten som utövar sin osynliga dragningskraft på järnet till och med när det finns ett hinder i vägen. Och om det gäller för ett föremål utan känsla, hur mycket mer stämmer det då inte för oss människor, som varje dag lever omgivna av känslor och skönhet?”
”Hjälten svingar sin krok från Wu”, står det i dikten. Kroken från Wu är ett slags uråldrigt svärd, från en tid då vapnen hade namn som Gan Jiang och Mo Ye, Kroken från Wu, Fisktarmen och Dödsbringaren. Dikten berättar om en hjälte med ett hjärta av järn och ett inre av sten, en man kapabel att utföra stordåd som välver sig över himlen likt en regnbåge, men som ändå går under på grund av en kvinna. Den handlar om krigarkungen av västra Chu, han som hette Xiang Ji och hade stilnamnet Yu. Det här var under den tid då den förste kejsaren av Qin styrde – den fördärvade monark som förskansade de fem bergskedjorna i söder, byggde den långa muren i norr, fyllde igen havet i öster och byggde Afangpalatset i väster samtidigt som han erövrade de sex staterna, begravde de lärde och brände böckerna. Xiang Yu gjorde uppror tillsammans med kungen av Han, som hette Liu Bang och hade stilnamnet Ji. De samlade en här, drog in över fiendens domäner som en virvelvind och krossade Qin. Därefter delade de upp landet mellan sig och drog gränsen vid Honggoukanalen. Med Fan Zeng som strateg segrade sedan Xiang Yu över kungen av Han i tjugosju fältslag, men sedan förälskade han sig i en kvinna, konkubinen Yu. Det var en passion av det slag som får städer att falla och han kunde inte vara ifrån henne ens i härlägret, varken dag eller natt. Till sist besegrades han av general Han Xin och tvingades fly under natten, ända bort till Yinling, där fiendetrupperna hann ikapp honom. Xiang Yu kunde i sin nöd ha kallat på hjälp från området öster om Den långa floden, men han ville inte överge konkubinen Yu. När han hörde att fiendens soldater, som hade omringat honom, sjöng sånger från hans hembygd Chu insåg han att allt var över, suckade och utbrast:
Stark nog att flytta berg är jag
Ack ve!
Med mod som sträcker sig till världens slut
Men tiden är emot mig nu
Ack ve!
Jag rider aldrig mer på stridshäst ut
Jag rider aldrig mer på stridshäst ut
Ack ve!
Vad ska jag göra nu, så säg?
Å, Yu, min Yu, vad ska nu ske med dig?
Och när han hade sjungit färdigt föll tårarna.
Konkubinen Yu sade: ”Kan det vara så att min herre tänker ge upp fälttåget för sin frillas skull?”
”Så enkelt är det inte”, svarade kungen. ”Vi två kan inte överge varandra. Och du är en sådan skönhet att Liu Bang, som är känd för sin kärlek till vin och kvinnor, helt säkert kommer att göra dig till sin så fort han får syn på dig.”
Då grät konkubinen Yu och svarade: ”Jag dör hellre för en värdig sak än lever i skam.” Sedan bad hon kungen om hans dyrbara svärd, skar upp strupen och dog. Och kungen greps av en sådan sorg att han gjorde detsamma. En historiker skrev följande dikt om händelsen:
Borta var styrkan som flyttade berg och drömmen om makt och prål
Han sjöng en sång om sin trötta häst, gav svärdet åt sin gemål
Månskenet lyste upp lägret under vattenblek midnattsky
Hur skulle han kunna gå därifrån och lämna den sköna Yu?
Kungen av Han, Liu Bang, var ursprungligen härskare över ett litet område vid Sifloden, men med sitt tre fot långa svärd hade han dödat den vita ormen och startat ett uppror i Mangtangbergen. Efter två år hade han krossat Qin, efter fem år hade han tillintetgjort Chu och därmed hade han lagt världen under sig och besteg tronen som kejsar Gaozu. Men så förälskade han sig i en kvinna med familjenamnet Qi. Fru Qi födde en son som fick titeln Ruyi, kung av Zhao. Eftersom kejsarinnan Lü var svartsjuk och hoppades att det skulle gå fru Qi illa var fru Qi mycket orolig. En dag mådde kejsar Gaozu dåligt och lade sig ner med huvudet i fru Qis knä. Då började hon gråta och sade: ”Vem kommer min son och jag att kunna lita på när kejsarens tiotusen år är till ända?”
”Var inte rädd”, svarade kejsaren. ”När jag framträder vid hovet i morgon låter jag avsätta tronarvingen och utnämner vår son i hans ställe. Vad tror min fru om det?” Fru Qi torkade tårarna och tackade kejsaren för hans stora nåd. Men kejsarinnan Lü fick höra talas om saken och kallade i hemlighet till sig Zhang Liang, kejsarens främste rådgivare, för att be om hjälp med en plan. Zhang Liang föreslog att hon skulle övertala De fyra vitskäggiga från berget Shang att infinna sig vid hovet och visa sitt stöd för tronarvingen. Snart dök de upp tillsammans med tronarvingen, och när kejsaren fick syn på de fyra gamla männen med sitt snövita hår och skägg och sina respektingivande kappor och hättor frågade han vilka de var. De svarade att de var mäster Dongyuan, Qili Ji, mäster Xiahuang och magister Luli. Kejsaren blev mycket förvånad och utbrast: ”Varför kom ni inte förr, när jag erbjöd er anställning? Och varför dyker ni upp här nu tillsammans med vår son?”
”Tronarvingen är den som ska bevara ert arv åt eftervärlden”, svarade De fyra vitskäggiga.
Då kejsar Gaozu hörde detta blev han både upprörd och uppgiven, och när De fyra vitskäggiga var på väg ut från palatset kallade han till sig fru Qi, pekade ut dem för henne och sade: ”Jag hade velat avsätta tronarvingen, men dessa fyra herrar har gett honom sitt stöd. Nu när hans vingar har vuxit ut blir det svårt att rubba honom.”
Fru Qi grät otröstlig och kejsaren improviserade en sång för att förklara situationen.
Svanen svävar högt på starka vingar
Med draken i sin famn korsar han De fyra haven
Ja, De fyra haven korsar han, så vad kan vi göra?
Silkessnöret är redo, men hur kan vi honom binda?
Kejsaren tystnade. Han upphöjde aldrig kung Zhao till tronarvinge, och när han hade dött mördade kejsarinnan Lü kung Zhao med förgiftat vin och lät tortera fru Qi så att hon förvandlades till ett mänskligt svin – endast så kunde hon bli kvitt larmet i sitt hjärta.* Diktarens dom över Xiang Yu och Liu Bang är att de bägge var ojämförliga hjältar men ändå förlorade både vilja och handlingskraft på grund av sina kvinnor. Även om en hustrus ställning i allmänhet är bättre än en konkubins gick fru Qi ett långt värre öde till mötes än konkubinen Yu. Det är sannerligen inte lätt för en kvinna att vara en god hustru och samtidigt se till att huvudet sitter kvar på halsen! Och vad gäller de två kungarna så stämmer det bra att ”när de mötte fru Yu och fru Qi slocknade modets gnista”.
Det finns en annan dikt som också vittnar om detta:
Så tragiskt det slutade för Liu Bangs och Xiang Yus mest älskade!
Hjältar må männen ha varit, men skydda sina kära förmådde de ej.
Vet herrn månne var fru Qi vilar nu?
Hennes öde var värre än konkubinen Yus, som i alla fall fick en grav.
Men varför vill vår berättare så gärna tala om passion och lidelse? Sedan äldsta tid har man ju vetat att män som skryter med sitt intellekt är moraliskt förkastliga och att kvinnor som stoltserar med sin skönhet är sedeslösa. Om de bara kunde lära sig att använda sin begåvning på bästa sätt men samtidigt hålla igen en aning, som ärbara män och kvinnor! Då skulle många tragedier undvikas. Så har det alltid varit, för rika likväl som för fattiga. Denna bok är berättelsen om en vacker kvinna med tigersjäl, en lösaktig varelse som får ihop det med en horbock och som sedan dag efter dag jagar efter älskog och morgon efter morgon låter sig berusas av kärleken. Men till sist blir hennes öde ändå att förlora huvudet och färga de Gula källorna med sitt blod. Aldrig mer får hon klä sig i siden och silke, aldrig mer sminka sin hy med puder och rouge. Så låt oss nu lugna oss en stund och tänka efter. Hur kommer det sig att sådana saker sker? Och vad spelar det för roll om en kvinna av det slaget dör? Den som åtrådde henne miste både liv och lemmar; den som älskade henne förslösade en oerhörd förmögenhet. Händelserna orsakade stor uppståndelse i Qinghe härad och väckte uppmärksamhet i hela Dongpings prefektur. Faktum är att ingen vet vilken familj hon kom från, vems fru hon var, vem som sedan erövrade henne eller för vems hand hon dog. Sannerligen:
Om jag sade det skulle berget Huas topp falla av,
Det avslöjandet skulle få Gula flodens flöde att vända.
Och om ni vill veta vad som hände sedan måste ni vänta tills jag är färdig med översättningen av Jinpingmei ...
* Hon högg av fru Qis armar och ben, stack ut hennes ögon, skar av hennes tunga och slängde henne i svinstian, där hon fick ligga tills hon dog.
