Jag kör på med fler bilderböcker!
Det lilla förlaget Vombat har publicerat två fina kinesiska bilderböcker med illustrationer av konstnären Yu Rong 郁蓉 och i översättning av Philip Mattsson. I bägge böckerna ingår pappersklipp i den teknik Yu använder sig av för illustrationerna, och det skapar en mycket speciell stämning.
Den första boken, som kom ut 2014, heter Molnfågel 《云朵一样的八哥》. Texten är skriven av Gu Li
谷力 och handlar i korthet om en fågel som slår sig ner hos en familj, men inte känner sig lycklig förrän den slipper buren och får återvända till friheten. Tunna streckteckningar i olika färger blandas med de lite grövre och mörkare pappersklippen. Jag är inte helt överförtjust i effekten, men den är onekligen speciell och gör att boken skiljer sig från de flesta andra bilderböcker, vilket är ett stort plus. Det är en bok som har vunnit åtskilliga priser och bland annat utsetts till Kinas vackraste bok 2013.
Personligen tycker jag ännu bättre om Yu Rongs andra bok, Rök 《烟》, som kom ut på Vombat i år. Här är texten skriven av Cao Wenxuan 曹文轩 och handlar om familjen Tjock och familjen Smal, som bor på varsin sida om en flod. Familjefäderna blir osams över en bagatell och för sedan osämjan vidare till sina barn och till och med till sina hundar, som absolut inte får leka med varandra. Men röken från familjernas hus bryr sig inte om sånt, och inte hundarna heller. Här känns det som om de tecknade delarna harmonierar ännu bättre med pappersklippen än i Molnfågel.
Jag är väl inte helt nöjd med att man använder ett klassiskt chop suey-typsnitt i böckerna men ändå - Rök är en riktigt vacker bok!
Bokförlaget ChinLit, som hittills mest har publicerat kinesiska noveller för vuxna i svensk översättning, har också gett ut ett par bilderböcker: Jordnötsprutten 《花生米养的屁》 av Wang Xiaoming 王晓明 och Vem ska musen gifta sig med? 《老鼠嫁女》 med text av Lu Feng 鲁风 och illustrationer av Darlingface 许玉安, bägge i översättning av Lilly Xie.
Jordnötsprutten tänker jag inte orda så mycket om, för jag är inte överdrivet förtjust i den (även om jag är glad över att kinesisk barnlitteratur översätts), men Vem ska musen gifta sig med? tycker jag betydligt bättre om.
"Musens bröllop" är ett vanligt tema i kinesisk folkkonst och det finns rätt många bilderböcker som har samma titel. I den här versionen är musflickans far en aning förvirrad och när det är dags för bröllop har han fortfarande inte valt någon man åt sin dotter. Efter att ha funderat länge på vem som är modig nog att få bli hans svärson kommer han fram till att det är - katten. Ett inte alltför smart val ...
Det är en ganska enkel historia, men illustrationerna är färgglada och har ett slags kinesisk folkkonstkänsla som är mycket tilltalande. Ett stort plus till ChinLit för att de vågar sig på att ge ut kinesiska bilderböcker!
Nu när jag försöker komma ikapp med barnboksrapporteringen får jag förstås inte glömma bort Guji-Guji av den taiwanesiske bilderboksskaparen Chih-Yuan Chen 陳致元, en söt fula ankungen-historia om en bortbyting som borde vara riktigt farlig för sina anksläktingar eftersom han är krokodil. Men Guji-guji, som får sitt namn efter de första ljud han yttrar efter kläckningen, visar sig vara en riktig fullblodsanka till allt utom utseendet.
När Guji-guji stöter ihop med tre andra krokodiler ställs hans lojalitet på stora prov. Vem vill han vara? Vad ska han göra? Men allt slutar förstås lyckligt, för det är ju trots allt inte utanpåverket eller det biologiska ursprunget som bestämmer vilka man betraktar som sin familj.
Det har hunnit gå ett par månader sedan jag läste Lu Neis 路内 roman Min ungdoms Babylon 《少年巴比伦》 och jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad jag känner för den. Som vanligt (i mitt fall) är det ett tecken på att den berörde mig och att jag tycker om den.
Romanen, som delvis är självbiografisk eller åtminstone starkt inspirerad av Lu Neis egen ungdomstid, utspelas på 1990-talet i den lilla staden Daicheng, inte alltför långt från Shanghai. Titeln syftar förstås på det gamla Babylon som symbol för förtryck och materialism, men här finns inga hängande trädgårdar eller babelska torn (även om där finns ett antal höga fabriksskorstenar), nej, här är det nedgångna bostadsområden, grått damm och tröstlöst trälande vid maskinerna som gäller. Xiaolu går ut gymnasiet med fruktansvärda betyg och en total brist på ambition. Det är endast tack vare faderns inte alltför fantastiska kontakter som han överhuvudtaget lyckas få ett arbete, och då är det inte som butiksbiträde, vilket är vad han hoppas på, utan som vanlig arbetare i den kemiska fabriken. Planen är att han efter en tid ska komma in på en vidareutbildning som ska ge honom bättre möjligheter. Så blir det inte.
Xiaolu kastas rakt in i den hårda fabriksmiljön med ett antal rätt skrämmande äldre kollegor och en handledare som har smeknamnet "Kofittan". Nu tror ni kanske att det är nedsättande, men faktum är att kofitta är ungefär det hårdaste man kan vara och att den här mannen kanske snarare borde kallas farbror Stenhård. Alla Xiaolus kollegor i arbetslaget har för övrigt smeknamn som slutar på "-pung". Det är inte precis en plats för den känslige, och Xiaolu känner sig först en aning bortkommen - inte minst när han måste lära sig tas med de medelålders kvinnliga arbetarna som har ett särskilt gott öga till farbror Stenhård och gärna driver lite med unga nykomlingar.
Livet på fabriken är hårt och mellan arbetarna och fabriksledningen pågår en ständig kamp, där arbetarna förstås egentligen är chanslösa men ändå gör sitt bästa för att ge förmännen och cheferna så många tjuvnyp de kan. Samtidigt gäller det att inte åka dit för hårt, för då kan man omplaceras och hamna på sackarinfabriken - något ingen vill drabbas av.
Det här kan ju låta som en rätt trist historia, och själva livet på fabriken är också ganska hopplöst. Xiaolus stora skräck är att tvingas stanna där för evigt, ett öde värre än döden för en ung man. Att han så småningom lyckas ta sig till Shanghai, där han blir författare, vet läsaren redan från början, men berättelsen handlar egentligen inte så mycket om hans väg ut i världen, den kretsar istället kring människorna på fabriken, deras arbete, sorger och glädjeämnen. Här finns en kärlekshistoria förstås, men det som fastnar i minnet efter läsningen är arbetarnas sätt att hantera sin hårda och farliga vardag med lika delar lågintensiv revolt och humor. Lu Nei skriver lättsamt och driver friskt med alla, även om man samtidigt känner hans djupa respekt för de människor som slavar hela sina liv under dessa fruktansvärda förhållanden. En av de saker jag uppskattar med romanen är just att den inte är så självcentrerad som vissa utvecklingsromaner kan vara: även om Xiaolu förstås är det nav kring vilket allt rör sig så är han inte den ende som framstår som intressant och det är inte hans öde som man minns när berättelsen är över.
Nej, ni får nog ta och läsa romanen själva. Den som inte kan kinesiska kan läsa den på engelska, för den finns utgiven på Amazon Crossing i översättning av Poppy Toland, med titeln Young Babylon. Boken har också filmats med titeln Young Love Lost. Ska man döma av trailern nedan verkar filmen fokusera på kärlekshistorien mellan Xiaolu och fabrikens unga kvinnliga läkare.
Jag har varit ganska dålig på att skriva om barnlitteratur den senaste tiden, så jag ska försöka att kompensera lite för det den här månaden. Faktum är att jag inte ens har skrivit om Cao Wenxuans 曹文轩 bok Fjäderns resa 《羽毛》 (Hjulet, 2014) som jag själv har översatt. Det är en bilderbok med en ganska enkel historia om en liten fjäder som försöker hitta hem till den fågel som tappade honom (eller henne) och stöter ihop med den ena fågeln efter den andra innan den hittar rätt. Texten är inte märkvärdig, men den får ett lyft av de fina illustrationerna av den brasilianske konstnären och illustratören Roger Mello. Formatet är också en aning annorlunda, boken är avlång och har en fin tygkänsla i omslaget. Färgerna är underbara! Ett litet konstverk, helt enkelt.
Å, den här taiwanesiska bilderboken verkar ju väldigt fin! Någonting är borta 《什麼不見了》 heter den (eller möjligen Vad är det som saknas?) och den är skriven och illustrerad av de två bröderna Kuo Yen-ting 良根 och Kuo Yu-feng 郭漁. Jag gillar verkligen den här sortens färgglada och lite naivistiska bilder. En artikel om bröderna och deras böcker hittar man i Taiwan Today, och vill man läsa mer om just den här boken så finns en annan intervju på kinesiska på webbplatsen Okapi. Där kan man också se fler bilder ur boken, som handlar om en liten flicka som går runt och letar efter någonting försvunnet.
