Min ungdoms Babylon

Det har hunnit gå ett par månader sedan jag läste Lu Neis 路内 roman Min ungdoms Babylon 《少年巴比伦》 och jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad jag känner för den. Som vanligt (i mitt fall) är det ett tecken på att den berörde mig och att jag tycker om den.

Romanen, som delvis är självbiografisk eller åtminstone starkt inspirerad av Lu Neis egen ungdomstid, utspelas på 1990-talet i den lilla staden Daicheng, inte alltför långt från Shanghai. Titeln syftar förstås på det gamla Babylon som symbol för förtryck och materialism, men här finns inga hängande trädgårdar eller babelska torn (även om där finns ett antal höga fabriksskorstenar), nej, här är det nedgångna bostadsområden, grått damm och tröstlöst trälande vid maskinerna som gäller. Xiaolu går ut gymnasiet med fruktansvärda betyg och en total brist på ambition. Det är endast tack vare faderns inte alltför fantastiska kontakter som han överhuvudtaget lyckas få ett arbete, och då är det inte som butiksbiträde, vilket är vad han hoppas på, utan som vanlig arbetare i den kemiska fabriken. Planen är att han efter en tid ska komma in på en vidareutbildning som ska ge honom bättre möjligheter. Så blir det inte.

Xiaolu kastas rakt in i den hårda fabriksmiljön med ett antal rätt skrämmande äldre kollegor och en handledare som har smeknamnet "Kofittan". Nu tror ni kanske att det är nedsättande, men faktum är att kofitta är ungefär det hårdaste man kan vara och att den här mannen kanske snarare borde kallas farbror Stenhård. Alla Xiaolus kollegor i arbetslaget har för övrigt smeknamn som slutar på "-pung". Det är inte precis en plats för den känslige, och Xiaolu känner sig först en aning bortkommen - inte minst när han måste lära sig tas med de medelålders kvinnliga arbetarna som har ett särskilt gott öga till farbror Stenhård och gärna driver lite med unga nykomlingar.

Livet på fabriken är hårt och mellan arbetarna och fabriksledningen pågår en ständig kamp, där arbetarna förstås egentligen är chanslösa men ändå gör sitt bästa för att ge förmännen och cheferna så många tjuvnyp de kan. Samtidigt gäller det att inte åka dit för hårt, för då kan man omplaceras och hamna på sackarinfabriken - något ingen vill drabbas av.

Det här kan ju låta som en rätt trist historia, och själva livet på fabriken är också ganska hopplöst. Xiaolus stora skräck är att tvingas stanna där för evigt, ett öde värre än döden för en ung man. Att han så småningom lyckas ta sig till Shanghai, där han blir författare, vet läsaren redan från början, men berättelsen handlar egentligen inte så mycket om hans väg ut i världen, den kretsar istället kring människorna på fabriken, deras arbete, sorger och glädjeämnen. Här finns en kärlekshistoria förstås, men det som fastnar i minnet efter läsningen är arbetarnas sätt att hantera sin hårda och farliga vardag med lika delar lågintensiv revolt och humor. Lu Nei skriver lättsamt och driver friskt med alla, även om man samtidigt känner hans djupa respekt för de människor som slavar hela sina liv under dessa fruktansvärda förhållanden. En av de saker jag uppskattar med romanen är just att den inte är så självcentrerad som vissa utvecklingsromaner kan vara: även om Xiaolu förstås är det nav kring vilket allt rör sig så är han inte den ende som framstår som intressant och det är inte hans öde som man minns när berättelsen är över.

Nej, ni får nog ta och läsa romanen själva. Den som inte kan kinesiska kan läsa den på engelska, för den finns utgiven på Amazon Crossing i översättning av Poppy Toland, med titeln Young Babylon. Boken har också filmats med titeln Young Love Lost. Ska man döma av trailern nedan verkar filmen fokusera på kärlekshistorien mellan Xiaolu och fabrikens unga kvinnliga läkare.