Jo, jag tänkte att jag kanske ändå skulle påpeka att det har kommit ut en ny bok av Liu Zhenyun i översättning från kinesiska.
Ett ord i rättan tid heter den (《一句顶一万句》 på kinesiska), och det är inte lätt att redogöra för den ganska invecklade handlingen, men om jag ändå ska göra ett försök att sammanfatta den så kan man säga att det är en berättelse om två män, Yang Baishun och Niu Aiguo. De tillhör olika generationer och några decennier skiljer dem åt, men fastän de inte känner varandra finns där ändå ett band emellan dem.
Yang Baishun växer upp i början av 1900-talet och lämnar sitt hem som ung, arg på sin far och sina bröder. Han traskar runt mellan de olika byarna i närområdet och prövar på en rad olika yrken innan han till sist blir bagare i staden. Vid det laget har han hunnit byta namn ett par gånger, och en gång till ska det bli - när den stora katastrofen drabbar honom. Niu Aiguo lever i en tid som mer liknar vår egen, men också han är en rastlös person som driver runt och inte riktigt kan slå sig till ro. I ett försök att få klarhet i sin egen livshistoria ger han sig till sist ut på jakt efter Yang Baishun.
Liu Zhenyun har själv sagt att
Ett ord i rättan tid är en roman om människors svårighet att kommunicera med varandra. Det stämmer bra, men det är också en berättelse full av korta anekdoter och roliga historier, som ger de mänskliga svårigheterna ett tragikomiskt skimmer. När personerna i romanen råkar illa ut beror det oftast på dem själva och deras oförmåga att se verkligheten som den är. Ett exempel är historien om när Baishuns bror Baiye gifter sig med den förnäma Qin Manqing, som egentligen borde ha fått sig en betydligt rikare och stiligare karl, men som lurar sig själv in i äktenskapet med tofutillverkaren för att hon har läst för många romantiska böcker.
I de gamla romaner hon hade läst hamnade flickorna från de fina familjerna i hem som visserligen var enkla, men där det var rent och prydligt, och även om deras makar var fattiga matoljeförsäljare eller skogshuggare så var de samtidigt goda män som innan de blivit utblottade hade studerat och både kunde måla och skriva poesi. När Qin Manqin klev ut på den lilla pallen bredvid bärstolen och kastade sin första blick på familjen Yangs hus kändes det som om hennes hjärta nästan frös till is. Huset var ordentligt nergånget, ett litet lutande ruckel med några få rum på andra sidan om en ojämn gårdsplan där snön nu hade trampats ner till en lerig gegga av folkhopens fötter. Att huset skulle vara gammalt och slitet hade hon räknat med, men inte att det skulle vara så smutsigt. Nu skyndade brudgummen Baiye fram och tog tag i andra änden av den röda silkesslöjan. Hans uppförande och sätt att röra sig var också en besvikelse. De gånger han sålt tofu utanför familjen Qins hus hade han varit klädd i vardagskläder och sett enkel men ärlig ut; nu hade han på sig en brudgumsutstyrsel som bestod av en lånad hatt och en långrock med en stor röd rosett på bröstet. Rocken satt illa och när han sprang över gården såg han ut som en klumpig apa.
