Varför inte göra det lite skönare?

Jag har just läst Michel Hockx intressanta bok Internet Literature in China, och där hittade jag "Varför inte göra det lite skönare?" av poeten Yin Lichuan, som började sin diktarkarriär som så kallad "underkroppspoet". Ett antal av hennes dikter har översatts till svenska av Göran Sommardal och finns samlade i den lilla boken En tunga ska växa ut. Ny kinesisk dikt (Karavan, 2007) tillsammans med en massa andra dikter av en rad kinesiska författare. Även Li Li medverkar som översättare i den volymen.

Det är möjligt att Göran också har översatt denna dikt och publicerat den någonstans där jag inte har sett det. I så fall kan ni läsa den översättningen istället - det är han som är Yin Lichuan-experten!


Varför inte göra det lite skönare 

Aa lite högre upp lite längre ner lite mer åt vänster lite åt höger

Det här är inte att älska   det är att slå in spik
Åå lite snabbare lite långsammare lite lugnare lite hetsigare
Det här är inte att älska   det är som en anti-porrkampanj som att knyta skosnören
Oo lite djupare lite ytligare lite lättare lite hårdare
Det här är inte att älska   det är att ge massage, skriva poesi, tvätta håret eller fötterna

Varför inte göra det lite skönare mm lite skönare lite mildare lite hetare lite mer intellektuellt lite folkligare

Varför inte göra det lite skönare


为什么不再舒服一些

哎 再往上一点再往下一点再往左一点再往右一点

这不是做爱 这是钉钉子
噢 再快一点再慢一点再松一点再紧一点
这不是做爱 这是扫黄或系鞋带
喔 再深一点再浅一点再轻一点再重一点
这不是做爱 这是按摩、写诗、洗头或洗脚

为什么不再舒服一些呢 嗯 再舒服一些嘛
再温柔一点再泼辣一点再知识分子一点再民间一点

为什么不再舒服一些

Kvällspyssel

Jag hade inget att göra ikväll så jag fick för mig att översätta några sidor ur Su Tongs 苏童 Ris 《米》. Den är meningen att den ska komma ut på svenska någon gång sent i år, exakt när vet jag inte än.

----------------------------------

Det är kväll när godståget med sin last av kol kränger in från norr och stannar på stationen. Försänkt i halvslummer känner Wulong hur tåget darrar och rycker till, det slamrar högt och kolklumparna under honom rasslar när de sjunker ihop. Han klättrar upp på högen. Det bländande ljuset på perrongen är så skarpt att han knappt kan öppna ögonen. Människor springer omkring i närheten av spåren, ånga bolmar upp och smälter ihop med skymningshimlen. Allt på stationen är vagt och otydligt – somligt är stilla, annat rör sig fladdrande. 

Det är dags att hoppa av. Wulong plockar åt sig ryggsäcken, slår bort kolstybben och dammet och slänger försiktigt packningen på marken innan han böjer sig fram och hoppar ner från vagnen. Kroppen känns lätt och kraftlös som en packe hö. Och så sätter han i blindo fötterna på främmande mark, på en okänd plats. Han vet inte ens var han är. En vind blåser in från de öppna fälten, den luktar rök och känns redan mycket kall. Wulong ryser, plockar upp ryggsäcken och kastar en sista blick på järnvägen bakom sig – i mörkret tycks den sträcka ut sig i oändlighet och långt borta i fjärran växlar signallamporna mellan rött och blått. Det börjar dunka om järnvägsspåren och taket ovanför perrongen: ett annat tåg är på väg in, i riktning norrut. Wulong står där och funderar på tåg och järnvägar en stund. Han har skumpat fram på kolvagnen i två dagar och två nätter, men de här sakerna känns fortfarande främmande och stumma för honom. 

Wulong tar sig fram mellan godspackarna och människorna på perrongen. Han går ut på gatan, åt det håll där husen står tätare. Flera dagar av svält når nu sin kulmen och det känns som om magen är så tom att den blöder. Det är tre dygn sedan han senast åt. Medan han går stoppar han in handen i packen med sina saker och får fatt i några hårda knottror som han pillar ut en efter en och stoppar i munnen. Det knastrar när han tuggar på dem. 

Det är en näve ris. Råris från Wulongs hembygd Fengyangshu. Tuggande på sin sista näve ris vandrar Wulong långsamt in i norra delen av staden. 

Det har nyss regnat och vattnet som har samlats i springorna mellan kullerstenarna glänser som krossat silver. De glesa gatlyktorna tänds plötsligt och deras smutsgula ljus klipper siluetter av husen och träden. Norra delen av staden är en fattig och hungrig plats, och i luften svävar en underlig odör av avföring och ruttet kött. Förutom det dova ljudet av maskiner bortifrån väveriet finns här knappt några spår av människor; en dödens stillhet råder. Wulong stannar vid en korsning och får syn på en man som ligger och vilar under en gatlykta. Mannen ser ut att vara i fyrtioårsåldern och han har en jutesäck som kudde under huvudet där han sover. Wulong går fram till honom, han tänker att det här kanske är ett bra ställe att vila fötterna på en stund och han är så trött att han knappt orkar ta ett steg till. Han sätter sig ner med ryggen mot muren. Mannen sover fortfarande; ansiktet skimrar blått i ljuset från gatlyktan. 

– Hördu, vakna nu, säger Wulong till honom. Om du ligger här och sover kommer du att frysa. 

Den sovande mannen rör sig inte. Wulong tänker att han måste vara för trött – alla som lämnar sin hembygd och reser långt bort lägger sig ner och sover där de råkar befinna sig när de blir trötta, precis som hundar. De ser ut som hundar också: utmattade, sömniga eller ilskna. Wulong vrider på huvudet och studerar de färgglada affischerna på muren. Oavsett om de gör reklam för tvål, cigaretter, Jintans halstabletter eller örtmedicin föreställer de alla en flicka med blodröda läppar som kokett puffar upp sitt hår. Mitt bland de vackra kvinnorna på affischerna sitter lappar med adresser till olika kliniker som behandlar könssjukdomar. Wulong kan inte låta bli att le. Så här är det i den stökiga, bökiga storstaden – det är därför folk dras hit i svärmar, som flugor, lägger ägg och bygger bon. Ingen talar väl om staden men i slutänden är det ändå hit de kommer. Det är redan mycket mörkt. Himlen hänger lågt över Wulong och i dunklet skymtar han en mystisk rök, den väller fram utan avbrott trots mörkret och bekräftar det intryck han har fått av staden. Folk som har kommit tillbaka till Fengyangshu härifrån har berättat för honom att den är en enda stor, rykande skorsten. 

Innan han går därifrån kastar han en sista blick på den sovande mannen. Han ligger blickstilla på sidan och ett tunt lager vit frost har stelnat i håret. Wulong går fram och knuffar honom på axeln. 

– Sov inte. Du måste upp. Mannens kropp är hård och kall som sten och han rör sig inte. Wulong sätter handen under hans näsa, men mannen andas inte längre. 

Gryning

Jag är nittio år nu och sedan länge bekant med regn och snö. Regnet och snön har sett mig gråna och jag har sett dem åldras i sin tur. Nuförtiden kommer sommarregnen alltmer sällan och vintersnön har blivit lättare med åren. De liknar den blanknötta rådjursfällen som jag ligger på, den som har tappat all sin täta päls men sparat de ärr den har samlat under långa tider. När jag sitter på fällen liknar jag en jägare som vakar över en saltpanna, men det jag väntar på är inte hjortar med ståtliga kronor utan piskande vindar mättade av sand. 

Shiban och de andra hade just åkt när regnet kom. I mer än två veckor har solen stigit rödkindad om morgnarna och sjunkit gulblek ner bak bergen varje kväll utan att någonsin svepa sig i moln. Det heta solskenet har slickat flodvattnet tunt och gräset på kullarnas solsidor hukar undergivet. Jag räds inte torkan, men jag blir rädd när Maxim gråter. Ljosja började gråta när månen var full, men Maxim, han dolde sitt ansikte och grät när han såg de slingrande sprickorna i den torra marken. Som om de varit ormar ute efter att döda honom. Men sådana sprickor skrämmer inte mig. I mina ögon är de blixtar från underjorden. 

Antsaur städar lägerplatsen i regnet. 

Är det ont om regn i Busu? frågar jag Antsaur. Var Shiban tvungen att ta regnet med sig när han gick ner från berget? 

Antsaur rätar på sig, sträcker ut tungan för att fånga regndropparna och ler mot mig. När han ler, ler även rynkorna i hans ögonvrår och på hans kinder – i ögonvrårna bildar de ett mönster som krysantemum och på kinderna liknar de solrosor. Regndropparna vilar som pärlor av dagg i de skrumpnade blommorna. 

Det är bara Antsaur och jag kvar i vår urireng. De andra reste iväg i lastbilar med sina saker och renar i morse. Vi har lämnat bergen tidigare också: förr om åren reste vi till Uchiriovo och på senare tid har vi rest till Jiliu härad för att byta horn och skinn mot sprit, salt, tvål, socker och te. Sedan har vi kommit tillbaka. Men den här gången har de lämnat bergen för gott. De har åkt till en plats som heter Busu. Beriku sade att det är en stor stad nedanför bergen där man har byggt många hus med vita väggar och röda tak åt oss att bli bofasta i. Det finns renfållor också, omringade med taggtråd, och från och med nu kommer renarna att gå instängda där. 

Jag vill inte sova i ett rum där jag inte kan se stjärnorna. I hela mitt liv har de gjort mig sällskap i den mörka natten. Om jag vaknar ur mina drömmar och ser upp i ett kolsvart tak kommer jag att bli blind. Och mina renar har inte begått något brott, så jag vill inte att de ska fängslas, de heller. Om jag inte får höra ljudet av porlande renbjällror blir jag säkert döv och mina ben är vana vid ojämna bergsstigar och kommer att bli så trötta att de inte kan hålla mig uppe om de ska vandra på släta stadsvägar. Då blir jag krympling. Jag har alltid andats den friska luften på bergsvidderna och kommer att kvävas om jag måste dra in de stinkande fjärtar som bilarna i Busu spottar ut. Jag fick min kropp av andarna och jag ska stanna bland bergen och ge den tillbaka till dem. 

För två år sedan sammankallade Tatjana hela vår urireng för att rösta om att lämna bergen. Hon gav var och en fyrkantig bit björkbark, och de som ville flytta skulle lägga sina bitar på andetrumman som Nihau hade lämnat kvar. Andetrumman täcktes snart av björkbark, som om himlen hade låtit gåsfjädersstora snöflingor falla över den. Jag var den sista som reste mig, men till skillnad från de andra gick jag inte fram till andetrumman utan till elden, där jag kastade min bark. På ett ögonblick förvandlades den till aska i de gyllene flammorna. När jag lämnade kåtan hörde jag Tatjana gråta. 

Jag hade trott att Shiban skulle äta upp sin barkbit. Han har alltid älskat att knapra bark och skulle inte kunna lämna skogen. Men till sist lade han fyrkanten på andetrumman som de andra. Jag tänkte att det var sin föda som han lade där. Om han inte tog med sig mer än så när han åkte kommer han att svälta ihjäl. Han måste ha gått med på att resa för stackars Vladimirs skull. 

Antsaur lade också sin barkbit på trumman, men det betydde ingenting. Alla visste att han inte förstod vad han gjorde. Han ville bara bli av med den så fort som möjligt, så att han kunde gå tillbaka till sina sysslor igen. Antsaur tycker om att arbeta. Den dagen hade en ren fått ett getingstygn på ögonlocket och han var upptagen med att lägga örter på det när Tatjana sade åt honom att komma in och rösta. Han kom in i kåtan och såg Maxim och Suchangling lägga sina barkbitar på trumman och då gjorde han detsamma. Det enda han tänkte på var renens svullna öga. Till skillnad från de andra visade han inte någon vördnad när han placerade barkbiten på trumman – han bara släppte taget om den på väg ut från kåtan, lika oberörd som när en svävande fågel råkar tappa en fjäder. 

Nu är det bara Antsaur och jag kvar i lägret, men jag känner mig inte ensam. Så länge jag får bo uppe bland bergen kommer jag aldrig att känna mig övergiven, om jag så är den sista människan i världen. 

Jag går tillbaka till kåtan, sätter mig på hjortskinnet, vakar över härden och dricker te. 

När vi flyttar brukar vi alltid ta med oss glöden, men den här gången har Tatjana och de andra lämnat den kvar. Dagar utan eld är kalla och mörka och jag oroar mig för dem. De säger att alla hus i Busu har sin egen eld och att de inte behöver eldsådden längre. Men jag gissar att branden i Busu inte slås med eldstål mot en sten i skogen och att den varken bär på solsken eller månskimmer. Hur kan såna lågor göra ljus för hjärta och ögon? 

Den eld jag vaktar är lika gammal som jag själv. Jag har vakat över den i vind, snö och regn, och aldrig låtit den dö ut. Den är mitt bultande hjärta. 

Jag är inte en pratsam kvinna, men just nu - när jag lyssnar till det skvalande regnet och betraktar de dansande flammorna - längtar jag efter någon att tala med. Tatjana är borta, Shiban är borta, Ljosja och Maxim är borta. Vem ska jag berätta min historia för? Antsaur tycker varken om att tala eller att lyssna. Så låt regnet och vinden höra min berättelse! För jag vet att dessa två har öron, precis som vi människor. 

-----------------------------------------------------

Ett utdrag ur inledningen till Chi Zijians, På floden Arguns högra strand.