Kvällspyssel

Jag hade inget att göra ikväll så jag fick för mig att översätta några sidor ur Su Tongs 苏童 Ris 《米》. Den är meningen att den ska komma ut på svenska någon gång sent i år, exakt när vet jag inte än.

----------------------------------

Det är kväll när godståget med sin last av kol kränger in från norr och stannar på stationen. Försänkt i halvslummer känner Wulong hur tåget darrar och rycker till, det slamrar högt och kolklumparna under honom rasslar när de sjunker ihop. Han klättrar upp på högen. Det bländande ljuset på perrongen är så skarpt att han knappt kan öppna ögonen. Människor springer omkring i närheten av spåren, ånga bolmar upp och smälter ihop med skymningshimlen. Allt på stationen är vagt och otydligt – somligt är stilla, annat rör sig fladdrande. 

Det är dags att hoppa av. Wulong plockar åt sig ryggsäcken, slår bort kolstybben och dammet och slänger försiktigt packningen på marken innan han böjer sig fram och hoppar ner från vagnen. Kroppen känns lätt och kraftlös som en packe hö. Och så sätter han i blindo fötterna på främmande mark, på en okänd plats. Han vet inte ens var han är. En vind blåser in från de öppna fälten, den luktar rök och känns redan mycket kall. Wulong ryser, plockar upp ryggsäcken och kastar en sista blick på järnvägen bakom sig – i mörkret tycks den sträcka ut sig i oändlighet och långt borta i fjärran växlar signallamporna mellan rött och blått. Det börjar dunka om järnvägsspåren och taket ovanför perrongen: ett annat tåg är på väg in, i riktning norrut. Wulong står där och funderar på tåg och järnvägar en stund. Han har skumpat fram på kolvagnen i två dagar och två nätter, men de här sakerna känns fortfarande främmande och stumma för honom. 

Wulong tar sig fram mellan godspackarna och människorna på perrongen. Han går ut på gatan, åt det håll där husen står tätare. Flera dagar av svält når nu sin kulmen och det känns som om magen är så tom att den blöder. Det är tre dygn sedan han senast åt. Medan han går stoppar han in handen i packen med sina saker och får fatt i några hårda knottror som han pillar ut en efter en och stoppar i munnen. Det knastrar när han tuggar på dem. 

Det är en näve ris. Råris från Wulongs hembygd Fengyangshu. Tuggande på sin sista näve ris vandrar Wulong långsamt in i norra delen av staden. 

Det har nyss regnat och vattnet som har samlats i springorna mellan kullerstenarna glänser som krossat silver. De glesa gatlyktorna tänds plötsligt och deras smutsgula ljus klipper siluetter av husen och träden. Norra delen av staden är en fattig och hungrig plats, och i luften svävar en underlig odör av avföring och ruttet kött. Förutom det dova ljudet av maskiner bortifrån väveriet finns här knappt några spår av människor; en dödens stillhet råder. Wulong stannar vid en korsning och får syn på en man som ligger och vilar under en gatlykta. Mannen ser ut att vara i fyrtioårsåldern och han har en jutesäck som kudde under huvudet där han sover. Wulong går fram till honom, han tänker att det här kanske är ett bra ställe att vila fötterna på en stund och han är så trött att han knappt orkar ta ett steg till. Han sätter sig ner med ryggen mot muren. Mannen sover fortfarande; ansiktet skimrar blått i ljuset från gatlyktan. 

– Hördu, vakna nu, säger Wulong till honom. Om du ligger här och sover kommer du att frysa. 

Den sovande mannen rör sig inte. Wulong tänker att han måste vara för trött – alla som lämnar sin hembygd och reser långt bort lägger sig ner och sover där de råkar befinna sig när de blir trötta, precis som hundar. De ser ut som hundar också: utmattade, sömniga eller ilskna. Wulong vrider på huvudet och studerar de färgglada affischerna på muren. Oavsett om de gör reklam för tvål, cigaretter, Jintans halstabletter eller örtmedicin föreställer de alla en flicka med blodröda läppar som kokett puffar upp sitt hår. Mitt bland de vackra kvinnorna på affischerna sitter lappar med adresser till olika kliniker som behandlar könssjukdomar. Wulong kan inte låta bli att le. Så här är det i den stökiga, bökiga storstaden – det är därför folk dras hit i svärmar, som flugor, lägger ägg och bygger bon. Ingen talar väl om staden men i slutänden är det ändå hit de kommer. Det är redan mycket mörkt. Himlen hänger lågt över Wulong och i dunklet skymtar han en mystisk rök, den väller fram utan avbrott trots mörkret och bekräftar det intryck han har fått av staden. Folk som har kommit tillbaka till Fengyangshu härifrån har berättat för honom att den är en enda stor, rykande skorsten. 

Innan han går därifrån kastar han en sista blick på den sovande mannen. Han ligger blickstilla på sidan och ett tunt lager vit frost har stelnat i håret. Wulong går fram och knuffar honom på axeln. 

– Sov inte. Du måste upp. Mannens kropp är hård och kall som sten och han rör sig inte. Wulong sätter handen under hans näsa, men mannen andas inte längre.