Se bara, mitt i den hetaste sommaren då folk ofägnades började det snöa. En redig runda het snö.
Över natten hade vintern vänt och kommit tillbaka. Eller så var det kanske sommaren som plötsligt hade gett sig av och vintern som kommit rusande i hasorna på den innan hösten hann emellan. Den här stekheta sommaren var tiden ur led, allt vändes över ända och drog ihop sig. Över en natt föll alla regler till marken, inga lagar gällde längre. Det snöade.
Ja, tiden var ur led, allt vändes över ända.
Vetet var redan moget, men den heta vetedoften som låg tung över bygden dränktes av snön. Människorna i Fägnaby hade gått till sängs utan en tråd på kroppen, fläktat sig med solfjädrar av papper och kaveldunsblad och inte brytt sig om att dra ens ett lakan över sig. Men mitt i natten blåste en stark vind upp och de trevade efter sängkläderna och drog lakanen över sig och ändå var det som om kårar av iskall luft tog sig in genom varenda springa och borrade sig rakt in i märgen – in i hjärtat och levern och mjälten och lungorna borrade den sig – och de stapplade upp och började leta i lådor och skåp efter de undanlagda vintertäckena.
När byborna slog upp dörrarna nästa morgon ropade kvinnorna: ”Å! Det har snöat! Det har kommit het snö mitt i sommaren!”
Och männen tittade ut, funderade en stund och suckade sedan: ”Helvete. Het snö. Ett svältår till.”
Och barnen ropade med klara röster: ”Titta! Det har snöat! Titta! Det har snöat!” Som om det hade varit nyårsafton.
Byns alla almar, popplar, lönnar och pagodträd hade blivit vita. På vintern är det bara grenarna och kvistarna som täcks av snö, men om det snöar på sommaren då träden är täckta av täta lövmassor blir allt med ens vitt – hela berg och bergmassiv av vithet – och kronorna förvandlas till enorma, lysande paraplyer. När bladen och grenarna inte kan bära upp tyngden längre glider snön av och faller som mjöl till marken där den slår upp i moln av glittrande korn.
Den heta snön kom just när vetet hade mognat och många stedler i Baloubergen förvandlades till bleka vintervärldar. På den ena veteåkern efter den andra böjdes stjälkarna under tyngden, pressades obarmhärtigt till marken och begravdes. Ett fåtal vippor stack fortfarande upp ur snön, men de flesta hade brutna nackar och låg omkullslagna hoven droven, som om en storm hade gått fram genom dalen och över slänterna. Om man stod uppe på bergskammen ovanför åkrarna kunde man fortfarande känna vetedoften, som när rökelsen dröjer kvar i begravningspaviljongen efter att kistan har burits iväg.
Se bara, mitt i den hetaste sommaren föll det het snö och det blev vitt överallt.
En ren, jungfrulig värld.
Jag behöver knappast påpeka att för människorna i Fägnaby – denna by i en av Baloubergens dalgångar – var det snöfallet en katastrof.
