Shanghai foxtrot (ett fragment)

Ett fragment av ett fragment, ur Mu Shiyings 穆时英 novell "Shanghai foxtrot" 《上海的狐步舞》, ett försök att på ett filmliknande sätt i korta scener fånga stadens cyniska och brutala sidor.

Shanghai, ett himmelrike byggt på helvetet!

Västra staden. En stor måne kravlar över himlen och lyser upp den vidsträckta ödemarken. En blekt askgrå obygd som badar i silvergrått månsken, genombrutet av trädens mörkgrå skuggor och byarnas klumpiga, mörka skepnader. Över ödemarken sträcker järnvägsskenor ut sig i en båge som följer himlaranden och försvinner på andra sidan horisonten.

Lincoln Street. (Här trampas moralen i smutsen och synden höjs till skyarna.)

Han vandrar ensam – i ena handen håller han en korg, den andra har han i byxfickan – och ser sin egen varma andedräkt stiga som en rökslinga mot den mörkblå natthimlen.

Skuggorna av tre män i svarta sidenjackor och långa svarta rockar fladdrar förbi. Tre ansikten där bara näsor och hakor sticker fram under filthattarna.

”Stopp där, vän!”

”Säg vad ni har på hjärtat, kamrater.”

”Någon måste alltid betala, för olyckor och för lån. Ta det inte personligt, men var och en har sin chef och vi måste också få mat i magen. Så säg inte sedan att vi var dåliga kamrater. Kom ihåg det nästa år när du firar årsdagen av din död!”

”Du skojar! Vi har väl alltid kommit överens – ” Han slänger ifrån sig korgen, griper tag om pistolpipan, slår till med näven.

Pang! Mannen släpper taget och faller till marken med händerna för magen. Pang! Ett skott till.

”En modig karl!”

”Vi ses i nästa liv, vän!”

Männen i de svarta rockarna knuffar hattarna bakåt, går över järnvägsspåren och försvinner.

”Hjälp!” Han kryper en liten bit.

”Hjälp!” En bit till.

Ett dån hörs och en båge av ljus dyker upp över horisonten. Järnvägsspåren mullrar dovt, träsyllarna vrider sig som larver i skenet, elstolpar blir synliga och uppslukas omedelbart av mörkret igen när den feta Shanghaiexpressen med ett dadada i foxtrottakt flyger ut ur kurvan som en drake med en självlysande pärla i munnen. Den öppnar käftarna och vrålar, svart rök hänger i ett sjok ända bak till svansen, ljusbågen välver sig över horisonten – och så är den borta.

Det blir tyst igen.

Vid järnvägsövergången korsas bilarnas strålkastarljus, trafikövervakaren sänker den rödgröna vimpeln och den vitpudrade bommen med sina rödmålade läppar och rubinörhängen höjer sig. Bilarna flyger omedelbart förbi, ett långt pärlband.

Vidare till en gata kantad av träd med vitmålade ben, lyktstolpars ben, ben i ett stilleben … som de sträcker ut likt flickorna i en REVUE … Vitmålade ben i en lång rad. Längs den tysta gatan, i de stora husens fönster – stadens ögonlober – skymtar blekrött purpurfärgat grönt ljus fram bakom gardinerna.

[...]

Mu Shiying, 1932