Mannen med fasettögon

Det har redan gått ett par månader sedan jag läste ut Wu Ming-yis (吳明益) 《複眼人》, Mannen med fasettögon, och jag har hela tiden tänkt att jag borde skriva något om den, men det är inte lätt. Nu har ju den här taiwanesiska romanen redan kommit ut på engelska och uppmärksammats med långa och entusiastiska recensioner av bland annat Tash Aw och lyriska kommentarer av till exempel Ursula le Guin

- "We haven't read anything like this novel. Ever. South America gave us magical realism - what is Taiwan giving us? A new way of telling our new reality, beautiful, entertaining, frightening, preposterous, true. Completely unsentimental but never brutal, Wu Ming-Yi treats human vulnerability and the world's vulnerability with fearless tenderness" -

så vill ni veta vad den handlar om kanske det är bättre att ni läser någon av de recensionerna istället. Jag tänker nöja mig med att plita ner några korta och inte särskilt djupsinniga reflektioner.

För det första tror jag att man ska läsa romanen med mycket öppet sinne. Det är inte lätt att placera den i ett fack och det är enkelt att ledas på villovägar och bli förvirrad om man försöker göra det (och det är lätt hänt). Å ena sidan liknar den ett slags taiwanesisk Berättelsen om Pi, med den 15-årige Atile'i som från sin söderhavsö skickas ensam ut på havet i en kanot för att möta döden - eller ett liv bortom den - som så många andra före honom, men istället råkar fastna på den gigantiska avskrädesö som har fått namnet "Det stora stillahavssopområdet" ("the pacific trash vortex" låter mycket bättre). Å andra sidan kan man se den som en typ av fantasyberättelse, där den mystiske mannen med fasettögonen då och då dyker upp, magiska ting sker i skogarna och naturen är besjälad. Wu Ming-yi har ju också skrivit novellsamlingen Trollkarlen på gångbron där övernaturliga händelser inträffar i ganska vardagliga situationer och miljöer, så det är litet av en specialitet för honom. Samtidigt ger Mannen med fasettögon en intressant och mycket realistisk bild av livet för den taiwanesiska urbefolkningen och av miljöproblemen i en snabbväxande ekonomi.

De här olika aspekterna är ganska löst sammanfogade och det är litet svårt att förstå vart författaren är på väg - inte ens när man har läst färdigt boken är man säker på att man riktigt förstod vad de olika delarna egentligen hade med varandra att göra. De hade nästan kunnat vara tre eller åtminstone två helt skilda romaner. Dock är det intressant läsning hela vägen, så det fungerar ändå.

Själv tyckte jag mest om just de delar som handlar om Hafay och Dahu, som tillhör olika etniska grupper av den taiwanesiska urbefolkningen. Krocken mellan den traditionella och den moderna kulturen, där det traditionella drar kortaste strået och urbefolkningen ofta lever under svåra förhållanden, känns obehagligt välbekant. Också sorgen över att se kustlandskapet exploateras och bli fritidsområde för välbärgade stadsbor som inte lever där på riktigt men vars närvaro rubbar den balans som tidigare fanns där är fint skildrad. Jag hade gärna läst mer om just detta - författarinnan Alices sorg och ensamhet kände jag mig inte lika engagerad i.

Hur som helst, en intressant om än litet spretig roman som ger läsaren en hel del att fundera på, fint översatt till engelska av Darryl Sterk och med titeln The Man with Compound Eyes för den som inte läser kinesiska.

Om du kom vandrande - två dikter av Chen Jingrong

Om du kom vandrande

om du kom vandrande
i den ljumma natten
tyst kom vandrande
och knackade på mitt ensamma fönster

om du kom vandrande
utan ett ord
och lutade dina darrande skuldror
mot den vita väggen

då skulle jag tyst resa mig
från mitt grubbleri på stolen
och bland bokens blad
leta rätt på en torkad blomma
att sätta fast på din jacka

jag skulle ge dig tystnad
en blick djupare än någon annan
och när du ensam vandrade vidare
skulle jag gråta –
av lycka
inte av sorg

1947

Försvarstal 

Jovisst, jag borde sluta ögonen
och inte ställa den förbjudna frågan;
jag vet, det är vår lott att härda ut
till slutet; dessutom villigt
skänka bort allt som är vårt
också vår hög av kvarlämnade, kluvna knotor

Medan den grymma yxan förbereder sig att kapa
allt som en gång kan tänkas gro
drömmer du, stackare, än fåfängt om
att vattna den fördömda friheten!
Jorden är bra på smuts
men har inte plats för ett envist frö
trots att sanningen bönar och ber.
Du vredgas, försvarar dig, skär dina tänder –
det är ditt eget fel, du får stå ut med alltihop …
Våldsamma stormar, grymma dagar.

1948

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog

Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

Stjärnenatt

Den här helgen blev jag färdig med ett mindre översättningsuppdrag som jag är mycket glad över. Jag har översatt Jimmy Liaos fina bilderbok Stjärnenatt för ett aldeles nystartat förlag som heter Mirando bok. Jag tycker ju mycket om den här vackra och litet sorgliga berättelsen, så det var ett nöje att få ge sig i kast med den.

Dessutom blev jag inspirerad att se om filmen, som ju också är mycket bra. Jag tycker alltid att pojken liknar min yngste son, som han såg ut för några år sedan.