Ibland är det roligare att översätta en kort dikt och fundera på några få rader i ett antal dagar än att jobba med en flera hundra sidor lång roman som man aldrig hinner bearbeta ordentligt. Så även om jag alltid bestämt hävdar att jag inte översätter poesi händer det faktiskt att jag tjuvöversätter en dikt eller två ibland. Igår blev det Dai Wangshus 戴望舒 "Vemod" 《烦忧》. En enkel text, men med en rytm som måste behållas om det ska vara någon poäng med det hela. Till råga på allt frågade någon om jag inte kunde översätta den till engelska också och det borde jag kanske ha sagt nej till, men nu gjorde jag det i alla fall.
《烦忧》
说是寂寞的秋的清愁,
说是辽远的海的相思。
假如有人问我的烦忧,
我不敢说出你的名字。
我不敢说出你的名字,
假如有人问我的烦忧,
说是辽远的海的相思,
说是寂寞的秋的清愁。
*
”Det är den ensamma höstens sorg,
det är det fjärran havets längtan.”
Om någon frågar om mitt vemod
vågar jag inte nämna ditt namn.
Jag vågar inte nämna ditt namn
om någon frågar om mitt vemod.
”Det är det fjärran havets längtan,
det är den ensamma höstens sorg.”
*
Say it’s the grief of lonely autumn
Say it’s the longing of distant seas
If someone asks about my sorrow
I do not dare to mention your name.
I do not dare to mention your name
If someone asks about my sorrow
Say it’s the longing of distant seas
Say it’s the grief of lonely autumn.
fredag 15 mars 2013
söndag 10 mars 2013
Ladda ner Trese
Med tanke på att de är nästan löjligt billiga - 9 kronor styck i iBooks - vore det bara dumt av er att inte köpa dem. Alla som är intresserade av fantasy och inte har något emot att vidga sina mytologiska världar bortom Europas gränser bör omedelbart ladda ner dessa album. Så! Iväg med er nu!
onsdag 6 mars 2013
Berg och hav
”Vi betraktar varandra utan att tröttna/endast Jingtingberget existerar”
(Li Bai)
att flyga högt
har jag ej vingar till
att segla långt
har jag ej segel för
ute på den lilla gården
växer ett gammalt pagodträd
det Jingtingberg
jag betraktar morgon som kväll
men det finns ett hav
som dag och natt
svallar i vilda vågor
inuti mitt hjärta
osynliga hav!
det har inga stränder
i skymning som gryning
lika djupt
lika blått
samma sorts hav!
samma sorts berg
du har din ensamma stolthet
jag har mitt djupa blå
(Chen Jingrong, 1979)
(Li Bai)
att flyga högt
har jag ej vingar till
att segla långt
har jag ej segel för
ute på den lilla gården
växer ett gammalt pagodträd
det Jingtingberg
jag betraktar morgon som kväll
men det finns ett hav
som dag och natt
svallar i vilda vågor
inuti mitt hjärta
osynliga hav!
det har inga stränder
i skymning som gryning
lika djupt
lika blått
samma sorts hav!
samma sorts berg
du har din ensamma stolthet
jag har mitt djupa blå
(Chen Jingrong, 1979)
söndag 3 mars 2013
Bokcensur i Kina
Ända sedan det tillkännagavs att Mo Yan skulle få 2012 års Nobelpris i litteratur har jag känt att jag borde skriva några rader om bokcensur i Kina. Uppenbarligen har många människor en mycket vag eller helt felaktig föreställning av hur det går till när man ger ut en bok. De flesta verkar tro att alla manus skickas till något slags partistyrd kontrollinstans som stämplar dem med sitt imprimatur innan boken skickas till tryck och att allt som går att köpa i bokhandeln har passerat det nålsögat och därigenom också är godkänt av de styrande. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Visserligen har statliga General Administration of Press and Publication(GAPP) formellt rätt att kontrollera litteratur innan den trycks, men i praktiken sköts eventuell censur av förlagen själva, genom att förlagsredaktörerna styr vad författarna får skriva. Ett förlag som inte sköter sig kan bestraffas, så det gäller att veta var gränserna går. En ängslig redaktör på ett ängsligt förlag kanske inte släpper igenom något som kan uppfattas som kritiskt medan en litet djärvare person på ett förlag som vågar mer kan låta oväntat kontroversiella texter publiceras.
Två exempel på hur det kan gå är Murong Xuecun och Li Chengpeng. Murong Xuecun 慕容雪村, som jag har skrivit om tidigare, har många gånger berättat om hur en nervös förlagsredaktör strök så kraftigt i ett av hans manus att texten blev nästan obegriplig - till exempel bedömde redaktören att "kinesiska bönder" var en känslig term som inte fick användas. Li Chengpeng 李承鹏 har haft bättre tur. Han är en före detta sportjournalist som blivit oerhört populär för sin frispråkighet. I januari släppte han boken Hela världen vet 《全世界人民都知道》, en samling essäer om allt från tågolyckan i Wenzhou till jordbävningen i Sichuan 2008. Lis förlag anordnade en försäljningsturné i ett antal städer. Nu började det hända saker. Säkerhetspolisen grep in och beordrade Li att hålla tyst och inte säga något till sina fans - men boken fick han sälja och signera. Vid ett stopp i Shenzhen köade minst 2000 personer för att få Lis autograf och i Peking attackerades han av en knivbeväpnad nationalist. Mannen släpades bort och bokförsäljningen fortsatte.
Nu är första upplagan slut och om boken ska tryckas om kommer Li att tvingas till en hel del ändringar i texten. Men förlaget har redan tjänat en ordentlig hacka på utgivningen och kan säkert tänka sig att chansa på andra kontroversiella böcker i framtiden.
Om en bok ska komma ut eller ej och hur mycket författaren kan säga beror alltså mycket på vilket förlag man vänder sig till. Självklart finns det vissa ämnen som ingen vågar röra vid - till exempel Tibet, Taiwan, Falun gong och kanske även den stora svälten 1959-61 - men det är absolut möjligt att skriva ganska kritiska texter och få dem utgivna i Kina. Det är inte heller så att författare vars texter censureras eller stoppas nödvändigtvis råkar illa ut på andra sätt. Yan Lianke har till exempel haft stora problem med censuren men är ändå professor i litteraturvetenskap på ett stort universitet i Peking. Yu Hua, vars bok Kina med tio ord inte heller fick komma ut, är inte på något vis persona non grata för till exempel kinesiska författarförbundet och är så uppskattad av sin födelsestad att de har gett honom tillgång till en lyxig villa i ett kvarter särskilt tänkt för berömda kulturarbetare. Å andra sidan kan en inte särskilt välkänd poet som Zhu Yufu (som för övrigt också verkar i Hangzhou) åka i fängelse för en enda dikt. Litet förvirrande kanske, men så är det i Kina.
Lägg till detta att man kan ha lokala förbud mot försäljning av böcker som går bra att sälja i andra delar av landet och ni förstår hur komplicerad situationen är. Som vanligt är det fingertoppskänslan som styr: Vart blåser vindarna just nu? Hur långt vågar vi gå? Vad kan vi förlora? Hur känd är författaren? Hur aktiv är han i sociala medier?
Medan jag grubblade på hur jag skulle formulera mig lyfte en bättre författare sin penna och skrev en artikel på samma tema. Yu Huas text, som inte bara handlar om litteratur utan även och tidningar, tv och film, hittar ni här: i New York Times.
Två exempel på hur det kan gå är Murong Xuecun och Li Chengpeng. Murong Xuecun 慕容雪村, som jag har skrivit om tidigare, har många gånger berättat om hur en nervös förlagsredaktör strök så kraftigt i ett av hans manus att texten blev nästan obegriplig - till exempel bedömde redaktören att "kinesiska bönder" var en känslig term som inte fick användas. Li Chengpeng 李承鹏 har haft bättre tur. Han är en före detta sportjournalist som blivit oerhört populär för sin frispråkighet. I januari släppte han boken Hela världen vet 《全世界人民都知道》, en samling essäer om allt från tågolyckan i Wenzhou till jordbävningen i Sichuan 2008. Lis förlag anordnade en försäljningsturné i ett antal städer. Nu började det hända saker. Säkerhetspolisen grep in och beordrade Li att hålla tyst och inte säga något till sina fans - men boken fick han sälja och signera. Vid ett stopp i Shenzhen köade minst 2000 personer för att få Lis autograf och i Peking attackerades han av en knivbeväpnad nationalist. Mannen släpades bort och bokförsäljningen fortsatte.
Nu är första upplagan slut och om boken ska tryckas om kommer Li att tvingas till en hel del ändringar i texten. Men förlaget har redan tjänat en ordentlig hacka på utgivningen och kan säkert tänka sig att chansa på andra kontroversiella böcker i framtiden.
Om en bok ska komma ut eller ej och hur mycket författaren kan säga beror alltså mycket på vilket förlag man vänder sig till. Självklart finns det vissa ämnen som ingen vågar röra vid - till exempel Tibet, Taiwan, Falun gong och kanske även den stora svälten 1959-61 - men det är absolut möjligt att skriva ganska kritiska texter och få dem utgivna i Kina. Det är inte heller så att författare vars texter censureras eller stoppas nödvändigtvis råkar illa ut på andra sätt. Yan Lianke har till exempel haft stora problem med censuren men är ändå professor i litteraturvetenskap på ett stort universitet i Peking. Yu Hua, vars bok Kina med tio ord inte heller fick komma ut, är inte på något vis persona non grata för till exempel kinesiska författarförbundet och är så uppskattad av sin födelsestad att de har gett honom tillgång till en lyxig villa i ett kvarter särskilt tänkt för berömda kulturarbetare. Å andra sidan kan en inte särskilt välkänd poet som Zhu Yufu (som för övrigt också verkar i Hangzhou) åka i fängelse för en enda dikt. Litet förvirrande kanske, men så är det i Kina.
Lägg till detta att man kan ha lokala förbud mot försäljning av böcker som går bra att sälja i andra delar av landet och ni förstår hur komplicerad situationen är. Som vanligt är det fingertoppskänslan som styr: Vart blåser vindarna just nu? Hur långt vågar vi gå? Vad kan vi förlora? Hur känd är författaren? Hur aktiv är han i sociala medier?
Medan jag grubblade på hur jag skulle formulera mig lyfte en bättre författare sin penna och skrev en artikel på samma tema. Yu Huas text, som inte bara handlar om litteratur utan även och tidningar, tv och film, hittar ni här: i New York Times.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)