lördag 22 september 2012

Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域,不!(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實,當我發現兇手另有其人,我有disappointed。" 
"你希望我是兇手?"  
"當然。我很忙,只接 high profile case,要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson,我就是你的夢幻律師。" 
"對不起,讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem,今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans reflexioner över staden. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.

lördag 1 september 2012

Råttans år - ett utdrag


Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”


Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”


”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”


”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”


”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”


”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”


”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”


Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.


”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.


Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.


Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.


***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.


Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa batteri och pengar.