Frispråkig frifräsare

Eftersom mina två senaste inlägg handlade om spioner så tänkte jag att det kanske kan vara läge att skriva en kort post om Murong Xuecun, som ju också har extraknäckt litet i den branschen - ja, nästan i alla fall.

Murong Xuecun 慕容雪村 är den före detta advokaten som slog igenom som författare på internet och blev känd för sina osminkade skildringar av unga storstadsmänniskors liv, den sorts berättelser som med anglo-inspirerad vokabulär brukar kallas slacker-romaner. I en tidig artikel i Folkets dagblad beskrev han sig själv som vulgär, pessimistisk och utan andra ambitioner än att äta och dricka gott, men det tvivlar jag litet på. Hur som helst är han en populär författare och säljer bra.

Förra året bestämde sig Murong Xuecun för att prova något nytt. Under en knapp månad lät han sig dras in i ett av de många olagliga pyramidförsäljningsnätverk som existerar i Kina och som oftast slutar med hundratals, ibland tusentals, ruinerade försäljare på bottennivån. Murong Xuecun infiltrerade en av dessa organisationer, avslöjade företaget för polisen och skrev ett uppmärksammat reportage i Southern Metropolis 南都周刊, 《慕容雪村卧底传销23天》 "Murong Xuecuns 23 dagar som undersökande reporter". Reportaget omarbetade han sedan till en bok som har fått titeln 《中国少了一味药》, Den saknade ingrediensen, och för vilken han belönades med Folkets litteraturpris 2010 (kan man inte kinesiska så finns en artikel på engelska om uppdraget att läsa i Kinas Dagblads nätutgåva).

Så långt låter ju allt gott och väl, men när Murong skulle ta emot priset fick han inte framföra det tal han hade förberett. Varför? Tja, man kan väl ana att det beror på vissa av formuleringarna i talet, som till exempel: "För en författare är äkta mod inte att ta sig an ett pyramidbolag. Det är att lugnt säga sanningen när andra tystas ner och när sanningen inte får avslöjas" eller "Allt kinesiskt författarskap uppvisar symptom på sinnessjukdom" eller "Det här är kastrerat skrivande. Jag är en proaktiv eunuck. Jag kastrerar mig själv innan kirurgen höjer skalpellen."

Naturligtvis finns en översättning av talet till engelska, som bland annat går att läsa här - där ni också får en bild på Murong Xuecun i stilig vit kostym.

Vill man läsa hans böcker så finns de förstås på nätet och på Internationella biblioteket. Ett av hans verk, 《成都，今夜请将我遗忘》, finns i engelsk översättning med titeln Leave me Alone: a novel of Chengdu (utgiven i Australien, vilket kan göra den litet svår och dyr att få tag på). Den romanen har även gjorts om till en tv-serie, som dock plockades bort från tv-tablåerna eftersom myndigheterna i Chengdu ansåg att den gav en för mörk bild av staden ...

En broderad sko

Alla som har läst några romaner eller sett några filmer som utspelar sig under kulturrevolutionen vet att det är vissa kulturfenomen som går igen och som man ofta refererar till när man skildrar den här tiden. Ett typiskt exempel är den nordkoreanska snyftaren Blomsterflickan som rörde mången kinesisk revolutionärs hjärta på 1970-talet (vad annat kan man vänta sig när det är självaste Kim Il-sung som står för manus?).

Blomsterflickan var en godkänd film med revolutionärt innehåll, men det fanns även annan kultur som frodades litet mer i skymundan. En av de många så kallade "handkopierade böcker" 手抄本 som cirkulerade i hemlighet var spionromanen 《一只绣花鞋》En broderad sko och dess uppföljare 《梅花党》Organisationen Plommonblomman. Bägge romanerna skrevs av Zhang Baorui, en ung man som arbetade vid smältugnarna i en fabrik i Beijing och brukade underhålla sina arbetskamrater med fantastiska berättelser om spioner, sköna damer och spännande äventyr. Zhang kom från en "intellektuell" familj och fick därför inte bli rödgardist, men han hängde ändå i hasorna på de mer politiskt avancerade kamraterna och deltog så gott han kunde i olika politiska aktiviteter och i likhet med många andra ungdomar gav han sig ut på långa resor runtom i landet. Arbetet på fabriken fick han när han bara var 16 år, och året därefter började han fästa sina berättelser på papper.

Han skrev på kvällarna och naturligtvis i hemlighet, för hans berättelser var inte av det slag som partiet accepterade och som författare av underjordisk litteratur kunde man råka mycket illa ut. Men han skrev inte för byrålådan. Han gav ett exemplar av boken till sin storebror som tog med den till Inre Mongoliet, dit han skickades för att "lära av bönderna". Broderns vänner skrev av den för hand och gav den vidare till andra bekanta. Och på det sättet spred sig berättelsen över landet, precis som många andra liknande romaner.

Eftersom Zhang Baorui skrev under pseudonym så var det bara ett fåtal personer som kände till författarens riktiga identitet. Men Zhang fortsatte att skriva, även om han vid flera tillfällen var tvungen att förstöra manuskript för att de inte skulle komma till myndigheternas kännedom.

Så småningom tog kulturrevolutionen slut och Zhang började studera journalistik. Han har arbetat både som journalist på Nya Kina och som redaktör för bokförlaget med samma namn. Men att det var han som var författare till en av de mest populära bokserierna under 1970-talet var det få som visste förrän man 2001 bestämde sig för att ge ut några av böckerna i nytryck. En riktig nostalgichock för de medelålders och en intressant bekantskap för många yngre.

Så vad handlar de om då, Zhangs romaner? Ja, En broderad sko är en spionhistoria som börjar med att huvudpersonen, poliskommissarie Long Fei, får i uppdrag att utreda mordet på en ung kvinna. Först verkar det vara ett simpelt våldtäktsfall, men så småningom visar det sig att kvinnan hade kontakter utomlands och att hon förmodligen har stulit hemliga dokument och vidarebefordrat dem till en okänd uppdragsgivare. Och flera saker med fallet får Long Fei att minnas en vacker men mystisk ung kvinna som han kände i sin ungdom, och som mot sin vilja tvingades arbeta för sin far i den kontrarevlutionära organisationen Plommonblomman.

Det märks att Zhang bara var 17 år när han skrev En broderad sko. Berättelsen varvar händelser i nutid med tillbakablickar i Long Feis förflutna, och ibland avslöjar han litet för mycket eller låter tidsperspektiven flyta ihop på ett sätt som inte fungerar. Han beskriver snarare än gestaltar och det hela är en aning träigt. Men å andra sidan kan Zhang inte ha haft många böcker att lära av, eftersom hans egen tillgång på litteratur var mycket begränsad. Och nog kan man förstå att romanen måste ha fascinerat läsarna med sin spännande spionintrig och sina ovanligt kittlande beskrivningar av nakenbad, fuktiga röda läppar och blomstertatueringar på onämnbara kroppsdelar. Kanske inte en bok man idag läser för underhållningens skull, men absolut intressant som historiskt dokument.

Zhang Baorui är numera en erkänd och aktiv författare och många av hans romaner, både gamla och nya, går att köpa i kinesiska boklådor.