Tre dikter av Hai Zi

Hai Zi var en kinesisk poet som begick självmord i mars 1989, bara 25 år gammal. Efter sin död uppnådde han ett slags kultstatus och hans dikter, som tidigare inte hade publicerats i någon större skala, lästes plötsligt av studenter över hela Kina. Kanske hade den plötsliga populariteten inte bara med dikternas ibland litet naiva enkelhet (Hai Zi brukar beskrivas som "mystiker") och hans sorgliga livshistoria att göra, utan berodde även på tidpunkten för självmordet - bara en månad innan demonstrationerna på Himmelska fridens torg drog igång.

Vänd mot havet, på våren när blommorna blommar

Från och med i morgon ska jag bli en lycklig människa
Mata hästar, hugga ved, resa runt i världen
Från och med i morgon ska jag ägna mig åt säd och grönsaker
Jag har ett hus som ligger vänt mot havet, det är vår och blommorna blommar

Från och med i morgon ska jag skriva till alla mina nära
och berätta för dem om min lycka
Det lyckans blixt har sagt mig
ska jag återge för alla
Var flod och varje berg ska få ett varmt namn
Främling, jag önskar också dig lycka!

Må du få en strålande framtid!
Må din älskade bli din hustru!
Må du finna lyckan i världen!
Själv vill jag bara leva vänd mot havet, på våren när blommorna blommar

Tibet

En ensam sten fyller hela himlen
Ingen natt kan få mig att somna
Ingen gryning kan tvinga mig att vakna

En ensam sten fyller hela himlen
Den säger: I tusen år har jag enbart älskat mig själv

En ensam sten fyller hela himlen
Inga tårar kan förvandla mig till en blomma
Ingen kung kan göra mig till sin tron

En dikt till den svarta natten - till den svarta nattens dotter

Den svarta natten stiger ur jorden,
döljer den ljusa himlen,
fälten som ligger öde efter skörden
Den svarta natten stiger ur ditt inre

Du kommer fjärran ifrån, jag är på väg dit
Jag är på genomresa under en lång färd
Varför tröstar det mig
att himlen inget äger?

Fälten ligger öde efter skörden
Människorna har fört bort det skördade
Fört bort maten, ridit undan hästarna
De män som blivit kvar här ute ligger djupt begravna

Högafflarna glänser och blixtrar, stjälkarna läggs på elden
riset läggs på hög i det mörka lagret
Därinne är det alltför mörkt, för tyst, för fullt och ändå alltför ödsligt
Under skörden fick jag se kung Yamas ögon

En flock fåglar, svarta vattendroppar,
flyger ut ur skymningen och in i natten
Varför tröstar det mig
att den svarta natten inget äger?

Jag sjunger
där jag går på vägen
En vind viner över åsens kam
Framför mig den oändliga himlen