söndag 13 december 2009

Hundraårsförbannelsen

En av de mest populära författarna inom spänningsgenren i Kina just nu är Naduo 那多, en av alla dessa mycket produktiva personer som befolkar den kinesiska nätlitteraturscenen. Nu har även jag läst en av hans romaner, med den lockande titeln Hundraårsförbannelsen 《百年诅咒》.

Hundraårsförbannelsen handlar om den unge regissören Fei Cheng, som efter ett besök på en filosofisk salong där man diskuterar förekomsten av övernaturliga fenomen får reda på att hans farbror, den berömde skådespelaren Fei Kequn, just har avlidit i vad som först verkar varar ett anfall av allvarlig astma. Så här beskriver Naduo den scenen:

Fei Kequn lutade sig över tvättstället och doppade huvudet i vattnet. När han gnuggade ansiktet med händerna fick han vatten i näsan och tappade andan ett ögonblick.

Det spände till i bröstet och gjorde ont. Luftstrupen brände som om han hällt pepparvatten i den och han kunde inte förmå sig att dra djupa andetag. Fei Kequn hade haft astma i mer än trettio år, men de senaste åren hade sjukdomen lättat betydligt. Det här anfallet var värre än något han upplevt tidigare.


Någonstans i bakhuvudet ringde en varningsklocka. Stödd mot väggen stapplade han bort mot sovrummet, och när han trevade med handen efter lysknappen värkte det till i bröstet som om någon virat taggtråd om det. Hopvikt av smärta drog han ut nattduksbordslådan, benen vek sig under honom och han satte sig ner på sängen.


Tur att han förvarade medicinen på en plats där han så lätt kunde hitta den. Med darrande händer fiskade han upp en inhalator ur kartongen. Plötsligt hejdade han sig. Det var inte mer än en månad sedan han hämtat ut lådan på apoteket, och så vitt han kom ihåg hade han aldrig öppnat den. Ändå saknades inhalatorns plastförsegling. Men sådana detaljer hade han inte tid att bekymra sig om nu. Han satte inhalatorn mot läpparna och tryckte till.


Inget moln av livräddande, sval ånga. Behållaren var tom.


Han mådde sämre nu än inne i badrummet, mycket sämre. Han måste kalla på hjälp.


I samma ögonblick som han lyfte handen för att plocka upp mobilen och knappa in 120 började den ringa. Rösten i andra änden var välbekant och Fei Kequn andades ut. Han ville förklara för personen vad som höll på att hända, men upptäckte att han knappt kunde få ur sig ett ord. Andas djupt, andas... Nej, det var nästan omöjligt, luftrören hade dragit ihop sig, vartenda andetag var en plåga. Fei Kequn försökte minnas vad han lärt sig att man skulle göra vid ett astmaanfall. Han lutade huvudet bakåt, sträckte på halsen och masserade sig i tumvecket. Han önskade att han hade kunnat meddela sig med personen i telefonen. Nu hördes rösten igen.


Två minuter senare lade Fei Kequn ifrån sig telefonen och föll omkull på sängen. Ett hest väsande, som från en galen hund, kom ur hans strupe. Han spärrade upp ögonen och stirrade ut från sängen. Det gjorde ont att försöka fästa blicken på något, och hjärtat bultade stötvis, som i kramp. Taggtråden runt bröstet drogs åt hårdare.


Herregud! tänkte han plötsligt. Chatthistoriken! Han hade inte hunnit radera den ur datorn.


Men han kunde inte längre röra ett finger.


Fei Cheng tror inte på teorin med astmaanfallet utan misstänker att det snarare handlar om mord. När han går igenom farbroderns kvarlåtenskaper hittar han ett mystiskt manuskript, en tidigare okänd pjäs av den österrikiske författaren Stefan Zweig. Han bestämmer sig för att sätta upp pjäsen, men när Xia Qiwen, den aktris han engagerar för huvudrollen, lånar honom Zweigs självbiografi upptäcker han att Zweig själv trodde att det vilade en förbannelse över hans pjäser - en förbannelse som leder till att någon av de viktigaste personerna i varje uppsättning dör. Både Fei Cheng och Xia Qiwen blir nervösa, och Fei Cheng tar kontakt med den unga psykologen Han Shang i hopp om att hon ska kunna lugna honom (hon är bestämd motståndare till alla idéer om det övernaturliga och menar att det alltid går att hitta en psykologisk förklaring till sådana fenomen).

Men ju mer Fei Cheng och Han Shang rotar i saken, desto verkligare tycks förbannelsen bli. Xia Qiwen hör mystiska ljud i sin lägenhet och Han Shang tvingas ta itu med det faktum att hon ända sedan barndomen har plågats av osedvanligt verkliga drömmar om sin farfar, en judisk rabbin i Andra världskrigets Shanghai. Så småningom börjar Fei Cheng och Han Shang urskilja spår av en mycket gammal plan, ett experiment för att ta reda på vilka krafter som döljer sig i människans inre. Det visar sig också att Xia Qiwen faktiskt är förföljd - någon spionerar på henne med avlyssningsapparater och dolda kameror. Frågan är bara hur allt detta hänger ihop.

Hundraårsförbannelsen är en mycket lättläst bok. Naduo har lärt av Dan Brown och hållit de flesta kapitlen korta och effektiva, så att man gärna tänker: "Äsch, jag kan läsa ett till" istället för att lägga ifrån sig boken. Det finns också driv i berättelsen och tillräckligt med skumma figurer och luddiga antydningar om fara för att hålla spänningen uppe rätt länge, även om han inte lyckas riktigt hela tiden. Visst känner man igen den typiska berättarstilen från amerikanska romaner i samma genre?

Mannen satte i den nya färgpatronen i skrivaren. Efter en stunds surrande återupptog maskinen det avbrutna arbetet. Skrivarmunstycket sprutade fram ett färgstarkt mönster på fotopapperets blanka yta. Så fort maskinen spottade ur sig ett nytt foto klistrade han upp det på väggen med genomskinlig tejp. Surrandet fortsatte en lång stund och han var tvungen att byta färgpatron ytterligare en gång. Sammanlagt etthundra foton. De täckte hela väggen.

När han var färdig lät han blicken vandra över bilderna ett par gånger och nickade sedan.


Det fanns inga människor på fotografierna, bara klänningar, byxor och skor. Kvinnokläder.


Arbetet hade knappt börjat.


Mannen öppnade väskan och tog fram ett svart läderfodral, ur vilket han plockade upp en guldfärgad tingest. Så fort han hade anslutit USB-minnet öppnades ett fönster på skärmen som visade att systemet automatiskt hade upptäckt den nya programvaran.


Han gnuggade sin kliande näsa. Knappt hade han sänkt handen förrän det stack till i halsen. Han försökte hålla emot, men var tvungen att snabbt böja på nacken och nysa. Den häftiga rörelsen fick det att värka dovt i vänster kind. Halsen hade börjat svida igår, och de senaste tre timmarna hade han nyst minst tjugo gånger. Om det fortsatte så här kanske ärret skulle spricka upp igen.


Han klickade och öppnade en av mapparna i USB-minnet. Den där säkerhetsvakten hade nyst honom rakt i ansiktet för tre kvällar sedan. Han måste han smittats då, även om symptomen inte hade visat sig förrän nu.


I mitten av romanen kommer en relativt lång svacka där författaren ägnar mycket tid åt att redovisa fakta om Stefan Zweig, Sigmund Freud och Salvador Dali, som alla har roller i boken. Men mot slutet tar berättelsen fart igen och Naduo gör några riktigt oväntade avslöjanden - både om Fei Kequns död och om själva förbannelsen. Slutet är mycket suggestivt. Jag förstår mycket väl att romanen har blivit en succé, och uppföljaren Orakelbensskärvor 《甲骨碎》 (där Sven Hedin lär dyka upp) har fått väldigt bra betyg av många kända författare.

Kan man kinesiska och vill läsa mer om Hundraårsförbannelsen kan man antingen göra ett besök på Naduos egen blogg, eller på den här fan-bloggen, där man bland annat hittar en rad recensioner och artiklar om romanen och personerna i den.

(Fotot på Naduo kommer från hans förlags webbplats)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar