Damen i sjön

Och nu kommer en berättelse som inte har något med Kina eller Asien att göra överhuvudtaget, men hallå - det är min blogg och jag gör vad jag vill, eller hur? Jag gillar den här korta historien väldigt mycket och författaren, Adrienne J. Odasso, gav mig mycket vänligt tillåtelse att översätta den och lägga ut den här!

Damen i sjön

Som hon uppfattar det är hela jobbet ett skämt. Hon var levande en gång, för länge sedan, men det ligger bakom henne nu och vattnet är lika djupt och säkert som någonsin förr. Den enda skillnaden är möjligen att det är lättare att simma och att hon sällan blir hungrig. Det är synd, för hon brukade älska fisk. Eftersom hon bor där hon bor har hon vant sig vid att fiskarna blir allt färre. Det är lätt att skrämmas genom att uppenbara sig och artigt be om några picknickrester, men efteråt känns det litet tomt. Problemet är att folk inte talar hennes språk längre.

För det mesta krävs något mer imponerande än att skrämma folk på utflykt. Hon avskyr att uppenbara sig vid vägkanten - det tär liksom på henne. Hon är så van vid vattnet (det är inte havet, det kommer aldrig att vara havet) att det har blivit obehagligt att stiga upp på land. Ofta blir hon rädd och springer sin väg innan offret gör det. Hon funderar på kontraktets karaktär och vet att hon borde ha tänkt över saken litet längre. De flesta tror inte att det finns så mycket att göra när man är död, men sanningen är att en massa underliga möjligheter dyker upp. Just då verkade det vara en bra idé.

För länge sedan, innan det fanns sjömän, hade hon havet. Det är något med livet vid havet som man inte kan uppleva någon annanstans, och nuförtiden förstår hon inte hur hon kunde inbilla sig att det skulle vara roligt att hemsöka en sjö. Om hon hade varit i livet, kanske, men då skulle det inte ha varit någon hemsökelse och hon skulle ha varit illa ute. Hon har redan fångats in en gång. Men vattnet är säkert och duger som hem när hon rätteligen borde ha varit borta. Hon skyggar vid tanken.

Dagens offer är en man med kamera. Han fotograferar sjön. Den skamligt lätta biten är att smyga fram till honom utan att åstadkomma så mycket som en krusning på vattnet, och sedan tyst bryta igenom ytan. Vad han ser beror på honom själv: ett dött ting eller en störning, ett monster eller ett spöke. Döda ting och spöken är inte riktigt samma sak, även om mannen med kameran inte tycks veta det. Han stirrar under några långa sekunder, utan att blinka.

Se mig, viskar hon, och tro.

Det gör han inte och han kommer inte att göra det heller. Han gäspar, gnuggar sig i ögonen och kisar mot vattnet. Han visar tecken på förvirring, som om något är på tok med strömmen eller vädret, och sedan tar han i lugn och ro en bild. Han sänker kameran och suckar. Det är de stilla dagarna som är värst, tänker hon och simmar iväg för att hitta något par på picknick. Inte är det som på den gamla goda tiden, det är ett som är säkert. Folk har svårt nog att tro på lyckliga slut, och än mindre på spöken.

Hon sjunker och spärrar upp sina gula ögon i mörkret.


(Först publicerad i Expanded Horizons. Foto: mattwi1s0n på Flickr.)

Yen Tu, Vietnam, i dimma

Nej, det har kanske inte så mycket med litteratur att göra, men vackert var det... Och visst kan man väl tänka sig att sceneriet har inspirerat både poeter och prosaförfattare?

Google säger goodbye till Kina?

Ja, jag vet, det är så många andra som skriver om det här idag att det egentligen är helt onödigt att jag också gör ett inlägg, men det går inte riktigt att låta bli.

Veckans Kinanyhet torde väl vara att Google nu överväger att backa bort från Kinamarknaden på grund av stöld av företagshemligheter och - framför allt - allvarliga intrång i säkerheten som har gjort att människorättsförespråkare fått sina gmail-konton hackade, inte bara en gång utan kontinuerligt över en längre tidsperiod.

Jag håller med Hemulen och andra som menar att det nog finns andra överväganden i bakgrunden: hade Google haft en stark ställning på marknaden i Kina hade de kanske stannat kvar ändå. Men trots det är det bra att de faktiskt inser att det inte går att svälja riktigt allt, och att ljuset än en gång riktas mot de brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som fortfarande begås i Kina.

Alla nätter i världen

I ett tidigare inlägg skrev jag om romanen På Argunflodens högra strand av Chi Zijian (född 1964 i provinsen Heilongjiang). Hon har också skrivit kortromanen Alla nätter i världen 《世界上所有的夜晚》, som vann Lu Xun-priset 2007 och som jag personligen tycker ännu bättre om än den fina och långsamma Argunfloden.

I Alla nätter i världen är berättaren en kvinna vars namn läsaren aldrig får veta. Hennes man, som bara kallas för Trollkarlen eller Magikern, har nyligen dött och som ett led i sorgeprocessen ger hon sig ut på en resa. Men när tåget råkar ut för ett tekniskt fel och blir stående i närheten av en liten stad bestämmer hon sig för att precis som så många av de andra passagerarna övernatta i staden i väntan på att tåget lagas. Hon hyr rum hos en familj och blir kvar i några dagar.

Under sin tid i staden får berätterskan gång på gång höra talas om den mysiska syster Jiang, en kvinna som driver runt från bar till bar, dricker och raggar karlar på ett sätt som har gjort henne ökänd. Hennes man arbetade i kolgruvan när han en dag plötsligt bara försvann. Samma dag skedde ett ras i gruvan, men maken var enligt alla rapporter inte på arbetet. Vart han har tagit vägen är ett mysterium, och det är uppenbart att syster Jiang inte riktigt klarar av livet längre eller förmår ge sin son det han behöver. När berätterskan en kväll går på besök till syster Jiang upptäcker hon till sist vilken tragisk hemlighet som ligger bakom Jiangs underliga beteende - varför hon super som hon gör och varför hon blir livrädd varje gång det blir elavbrott. Vilken hemligheten är tänker jag förstås inte avslöja.

Alla nätter i världen är en vacker berättelse. På något sätt påminner den om en gammaldags spökhistoria med den resande kvinnan, tåget som blir stående mitt i ingenstans, den disiga kolgruvestaden och den mystiska syster Jiang. Det är en sorgset och stillsamt berättad roman med ett mycket stämningsfullt språk. Chi Zijian har skrivit många berättelser med övernaturliga eller mystiska inslag, och även om det faktiskt inte finns något övernaturligt med i den här berättelsen så har man hela tiden en känsla av att något oanat väntar bakom hörnet (vilket det ju också gör). Och så avslutar hon berättelsen fint, med att berätterskan äntligen försonas med sitt öde och kan gå vidare med sitt liv trots makens död.

Den som inte kan kinesiska men känner sig lockad att läsa något av Chi Zijian kan pröva Figments of the Supernatural på engelska eller Le Bracelet de Jade och La Fabrique d'encens på franska.

Att lyssna på regnet - en dikt av den vietnamesiske poeten Nguyen Trai (1380-1442)

Att lyssna på regnet

Ensam i det mörka rummet
lyssnar jag på regnet hela natten.
Det dystra ljudet väcker den sovande från hans kudde,
dropparna slår en hackig nattväkt.

En bambugren knackar lätt mot fönstret,
förenas med en spröd klocka i min dröm.
Jag mumlar trött men får ingen ro i sängen.
Regnet fortsätter till gryningen.

En dikt av nunnan Dieu Nhan 妙因 (1041-1113)

生老病死。自古常然。欲求出離。解縛添纏。
迷之求佛。惑之求禪。禪佛不求。枉口無言。

Födelse, åldrande, sjukdom och död
har alltid funnits omkring oss.
Önskar du undkomma en sorts nöd
snärjs du snart av en annan.

Blind den som ber till Buddha om hjälp,
förledd den som tillgriper zen.
Bönfall ej zen eller Buddha igen,
tala ej, vänta i tystnad.

Ett tillägg: Att översätta äldre kinesiska dikter är alltid knepigt eftersom varje dikt har ett versmått, en rytm att följa och dessutom rimmar. I den här dikten går det fyra stavelser på varje rad och det är ju i princip ingenting om man ska skriva på svenska. Därför är ovanstående översättning en ganska fri variant med fler stavelser än i originalet. Men bara för att roa mig litet provade jag att göra en variant med samma antal stavelser. Så här blev den:

Född, tärd, sjuk, död,
jämt det så var.
Flyr du från ett,
annat finns kvar.

Dåren tillber
Buddha och zen.
Bed inte mer,
välj tystnaden.

Litet krystat kanske, men det gick faktiskt!

Quiet Time - en roman om att vara homosexuell i Singapore

Johann S. Lee anses vara den författare som har skrivit mest och bäst om att leva som homosexuell i Singapore. Han debuterade som 21-åring 1992 med romanen Peculiar Chris, en rätt så självbiografisk skildring av en ung pojke som kommer ut som bög, och följde upp många år senare med To Know Where I'm Coming From, om en man som återvänder till Singapore efter 15 år i London. De två romanerna har jag inte läst, men däremot hans senaste, Quiet Time, från 2008.

Quiet Time handlar om Kuang Ming, en homosexuell man som börjar närma sig de fyrtio (även om han förstås hellre säger att han är i "sen trettioårsålder"). De senaste tio åren har han levt tillsammans med Josh, som också är hans arbetsgivare på Adonis.com, en mötesplats på nätet för homosexuella där Kuang Ming skriver artiklar om hälsa, stil och skönhet. Josh är en rik man, så även om Kuang Ming inte tjänar särskilt mycket lever de ett gott liv i sin snygga lägenhet. Men av någon anledning känns det inte bra längre. Det är någonting som inte fungerar - åtminstone inte för Kuang Ming. Han börjar bli less på att springa på klubbar och festa, på att träna som en besatt på gymmet för att se lika fräsch och snygg ut som när han var tjugofem och på att bara glida runt och inte göra någon riktig nytta. Allt oftare tänker han tillbaka på tiden när han först träffade Josh, som då var en tanig, otränad men oerhört karismatisk ung man, inte den steroidknaprande festmaniker han nu har blivit. Men vad Kuang Ming vill ha istället vet han inte riktigt.

Dessutom är det stora spänningar i resten av hans familj. Hans yngre bror Shaun har just kommit ut som homosexuell och det får Kuang Ming att fundera på vilken roll han kan ha spelat i den processen. Till råga på allt har deras ädre syster Min Li blivit strängt religiös sedan hennes dotter visade sig vara autistisk och hennes avsky för bögar leder till allt större konflikter. Någonstans i botten finns även en konflikt kring deras döde far, som spelade bort allt familjen ägde och sedan dog av en hjärtinfarkt.

Mitt i allt detta träffar Kuang Ming Ethan, en singaporean som har bott många år i London men tillfälligt flyttat tillbaka för att ta hand om sin sjuke far. Ethan är sällan ute och festar, han går inte på gym (utan ägnar sig åt "riktigt" idrott) och han är en lugn, stabil och trygg person som Kuang Ming har lätt att umgås med och anförtro sig åt. Det dröjer inte länge förrän de har inlett ett förhållande. Ethan visar Kuang Ming att det finns andra sätt att leva som homosexuell och presenterar honom bland annat för ett lesbiskt par som uppfostrar en dotter tillsammans. Och Kuang Ming börjar inse att det nog är det här han vill ha: ett lugnare, djupare liv och ett mognare förhållande. Men ska han lämna Josh för Ethan, eller stanna och försöka på nytt?

Quiet Time är till viss del en relationsroman som många andra. Det som gör den speciell är förstås att man som läsare får vissa insikter i hur det kan vara att leva som homosexuell i Singpore. Bland annat får läsaren följa hur lillebror Shaun bestämmer sig för att komma ut offentligt i finalen för en manlig modelltävling och hur en namninsamling för att avskaffa förbudet mot homosexualitet i Singapore förstärker konflikterna inom familjen. Stilistiskt är romanen ganska enkel - den är varken formmässigt vågad eller språkligt avancerad - men Johann S. Lee har en fantastisk förmåga att skriva bra dialoger och berättelsen engagerar. Man vill verkligen veta hur det ska gå för Kuang Ming och vem han i slutänden ska välja. För mig kändes det som om jag kom personerna mycket nära. De dröjer sig kvar inom mig som om de vore riktiga, levande människor och jag har märkt att jag har gått och funderat på dem och deras öden en hel del sedan jag läste ut boken.