Två nya kinesiska romaner har kommit på svenska under de första två månaderna i år: Yan Liankes 阎连科
Explosionskrönika 《炸裂志》(Atlantis) och Liu Zhenyuns 刘震云
Barn av sin tid 《吃瓜时代的儿女们》(Wanzhi). Bägge författarna finns redan tidigare utgivna på svenska och i båda fallen känner man lätt igen deras stil.
Fast det är klart, särskilt Yan Lianke är ju en författare som verkligen varierar sig - det är stor skillnad på hur han skriver i t.ex.
Drömmar om byn Ding,
De fyra böckerna och
Explosionskrönika. Stilmässigt ligger
Explosionskrönika närmast
Lenins kyssar, med sina vansinniga påhitt och kraftiga överdrifter. I just det här fallet passar det utmärkt att kalla boken en absurd satir (en etikett som jag personligen inte alls tycker lämpar sig för vare sig
Drömmar om byn Ding eller
De fyra böckerna).
I
Explosionskrönika följer läsaren ett litet samhälles minst sagt explosionsartade utveckling till supermetropol på samma nivå som Peking. I Sprängrifte pågår sedan lång tid tillbaka en fejd mellan två familjer, Kong och Zhu. En gång i tiden var det Zhus som hade makten, men när unge Kong Mingliang visar sig ha en extrem fallenhet för att berika sig (och resten av byn) övergår den i familjen Kongs händer. Men det är först när Kong Mingliang och den vackra Zhu Ying slår sina påsar ihop som det hela tar fart på riktigt. Den nya ekonomiska politiken inte bara tillåter utan uppmuntrar människor att berika sig med alla till buds stående medel, och Sprängriftes välstånd och Kong Mingliangs karriär bygger redan från början på stöld, våld, prostitution och mutor.
Men
Explosionskrönika är inte bara en satir över den korruption som har följt i den ekonomiska utvecklingens spår utan också en berättelse där naturen speglar människornas inre, så att persikoträden får granatäppelblommor och päron växer på kakiplommonträden. Absurditeterna i naturen ökar i takt med familjen Kongs tilltagande storhetsvansinne, men någonstans måste det ta stopp och slutet blir inte särskilt roligt för någon av de inblandade. Det här är ingen berättelse för den som gillar det sparsmakade och finstilta, men en utmärkt skildring av Kinas ekonomiska boom och det moraliska förfall som den har lett till (och delvis bygger på). Här finns även ett slags försmak av Yan Liankes nästa roman,
När solen slocknade 《日熄》, som också den använder sig av drömmar och sömngångande som tecken på en annalkande katastrof.
Också Liu Zhenyuns
Barn av sin tid handlar om korruption, men behandlar ämnet ur ett lite mer jordnära perspektiv och med betydligt mer humor. Inledningsvis påminner romanen en hel del om Lius tidigare roman
Processen, på så sätt att en ung kvinna, Niu Xiaoli, som upplever sig ha blivit lurad (hon har köpt en fru åt sin bror, men frun har stuckit) ger sig ut på en lång resa för att få upprättelse. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig. I romanens två senare delar följer vi två politiska tjänstemän som till en början verkar rätt sympatiska men så småningom visar sig vara genomkorrumperade. Och ack, vilka vedermödor de måste genomlida för att få sina liv att hänga ihop, med bortskämda barn, giriga hustrur och överordnade som gärna vill ha syndabockar att lägga skulden på när det börjar hetta till. Här finns en skildring av hur det kan gå till när man tas in "för utredning" av Partiet som omedelbart leder tankarna till
den försvunne kinesiske Interpolchefen Meng Hongwei, och en skurkaktig miljardär som flyr till USA och talar ut i media på samma sätt som den mycket uppmärksammade
Guo Wengui. Att Liu lyckades få det inslaget förbi sina redaktörer är rätt otroligt. Roligt är det hur som helst, även om skrattet delvis fastnar i halsen vid insikten om att satiren nog ligger rätt nära verkligheten. Men i romanen får i alla fall skurkarna sitt straff, bland annat tack vare Niu Xiaoli.
