Deprimerande utveckling på kulturområdet

Jag har varit i Kina, och som vanligt för det med sig blandade känslor. Å ena sidan glädje över att träffa gamla vänner och bekanta och att få information och kunskap om sånt som händer i landet, å andra sidan sorg över att utvecklingen verkar gå åt helt fel håll. Det är onekligen svårt att riktigt njuta av den goda maten och den varma vänskapen när man samtidigt får veta att:

- Den kvinnliga författaren Tianyi 天一 (pseudonym) just har dömts till tio års fängelse för sina utförliga skildringar av sex mellan män i romanen Ockupation 《攻占》. Att straffet blev så hårt beror delvis på föråldrad lagstiftning från tiden före internet, då en upplaga på 5000 exemplar ansågs vara stor. Kinesiska läsare har uttryckt sin bestörtning över domen, som är hårdare än många våldtäktsdomar.

- En författare som nyligen var på besök i Europa greps och fördes bort av polis när hon kom hem till Shanghai för några veckor sedan. "Brottet" har förmodligen inget med hennes skönlitterära skrivande att göra utan är troligtvis kopplat till hennes engagemang i den kinesiska MeToo-rörelsen. Om hon har släppts nu vet jag inte.

- En annan författare som jag känner befinner sig "under övervakning" på grund av det han själv kallar "yttrandebrott". Han får fortfarande undervisa, men har fått en sämre tjänst än tidigare och är inte fri att resa eller publicera sig. Han är en etablerad författare med många publicerade verk och priser bakom sig, men mycket av det han skriver anses vara för våldsamt eller obscent för att ges ut på fastlandet, så på senare år han har framförallt publicerat sig på Taiwan.

- Och så igår kom nyheten att myndigheterna förbjuder en hel genre - de så kallade "tjänstemannaromanerna" eller "byråkratiromanerna". Dessa romaner fokuserar på berättelser om korrumperade partitjänstemän som konkurrerar och intrigerar för att göra karriär, vilket förstås inte ses med blida ögon av Partiet. Än så länge gäller förbudet bara litteratur som publiceras på nätet, men det är väl inte omöjligt att pappersböcker är nästa måltavla.

Det här är förstås bara några exempel på vad som händer i den kinesiska kultur- och litteraturvärlden just nu. I april berättade en person för mig att det har varslats om förbud mot skildringar av utomäktenskapliga förhållanden i tv-serier. "Men hur skriver man ens en såpa om man inte får ha med lite vänsterprassel?" sa den upprörda författaren. Och hur skriver man en roman om ett människoliv när man inte får nämna Det stora språnget, hungersnöden eller kulturrevolutionen? Det blir en obegriplig lucka på tjugo år i berättelsen. Något som jag för övrigt såg på ett lokalt museum i Sichuan härom veckan, där man i utställningen som skildrade den lokala historien gjorde ett stort språng från 1950 till 2008. Däremellan hände tydligen - inget.

I detta läge behöver kinesiska kulturutövare vårt stöd. Och det ger vi dem inte genom att bojkotta dem och bryta våra förbindelser med dem, utan genom att hålla kontakten och informera oss och visa att vi står på deras sida, genom att sprida deras verk och försöka hjälpa dem att fortsätta med sitt skapande, trots situationen. Och det gäller även för dem som inte alls vill skriva direkt om politik utan kanske bara en tv-serie med utomäktenskapliga inslag, en roman om kärlek mellan människor av samma kön eller en barnbok som råkar utspela sig på en skola som drivs av missionärer.

Den gyllene hårnålen 2

Nu har jag läst andra delen i Cece Qinghans serie Den gyllene hårnålen 《簪中錄》. Efter att Zixia har hjälpt prinsen av Kui att lösa de två svåra fallen i del 1 av serien har han lovat att följa med henne tillbaka till Shu, så att hon ska kunna ta reda på vem som egentligen mördade hennes familj och på så sätt rentvå sig själv. Men annat kommer emellan. En serie dödsfall skakar staden. Det börjar med att Wei Shimin, en av eunuckerna vid prinsessan Tongchangs hov, slås av blixten och dör vid en ceremoni i ett tempel. En olyckshändelse eller kanske ett himmelskt straff för hans ondska, tänker de flesta. Men så dör en annan man som har koppling till Wei Shimin, en smutsig fattiglapp som våldtog en stackars flicka som Wei Shimin lät misshandla och dumpa avsvimmad på gatan. Och så följer ett tredje dödsfall, och ett fjärde. Hur hänger morden ihop? Kan det verkligen stämma att den tidigare kejsaren förutspådde dem och målade en tavla där alla fyra morden skildras? Li Shubai och Zixia måste förstås försöka ta reda på hur det ligger till.

Det är ett komplicerat fall med många trådar, där hovintriger, kärlek och olycklig barndom spelar en viktig roll. Men precis som i den första boken om Zixia är det inte deckargåtan eller dess lösning som är poängen med romanen, utan förhållandet mellan personerna. Zixias situation blir allt svårare, för nu har ytterligare två personer känt igen henne som den hon verkligen är istället för som den unge eunuck hon låtsas vara. Den ene är Yu Xuan, en fattig ung man som Zixias föräldrar tog hand om när han bara var ett barn och som har blivit en av de mest framstående lärda i riket. Yu Xuan är otroligt vacker och han är också den man som Zixia hoppades att få gifta sig med - de växte ju upp tillsammans och verkade vara ämnade för varandra. Yu Xuan är övertygad om Zixias skuld eftersom han säger sig ha sett henne hantera giftet kvällen före mordet. Zixia har inget minne av det. Men Yu Xuan väljer trots allt att inte ange henne för polisen utan håller sig på sin kant. Det sticker i hjärtat på Zixia varje gång hon möter honom - och Li Shubai är inte så lite svartsjuk.

Den andre man som har känt igen Zixia är Wang Yun, mannen som hon lovades bort till av sina föräldrar. Han är mycket arg på henne eftersom ryktet säger att hon mördade hela sin familj för att slippa honom. Inte så roligt att höra, förstås. Men efter att ha träffat henne är han fascinerad nog att vilja ge henne en chans att rentvå sig, och därför väljer han att inte heller avslöja henne. Men han menar också att hon faktiskt är hans och att han aldrig kommer att släppa henne. 

Hur ska det gå? Ja, det lär väl visa sig i del 4, antar jag ...

Jag uppskattade den här delen lika mycket som den förra eller kanske egentligen mer, eftersom jag nu läste på kinesiska och slapp det lite för lättsamma språket i översättningen. Blandningen av humor, spänning och romantik är precis som den ska vara i en roman av det här slaget, däremot är lösningen på mordgåtan precis som i del 1 något krystad - den fick mig att minnas den klassiska mangaserien Mästerdetektiven Conan som jag och mina barn brukade läsa en gång i tiden, och där morden gärna skedde i låsta rum och där den döende istället för att skriva ner namnet på mördaren istället plitade ner en ledtråd som ledde till att man måste söka igenom hela huset på jakt efter fler ledtrådar i form av extremt svåra rebusar, samtidigt som fler personer mördades, en i taget. Lite så är det här också. Författaren kunde ha sparat lite på krutet när det gällde att komma på extremt tillkrånglade mordmetoder. Men som sagt, det är inte lösningen utan vägen dit som är behållningen med romanen. 

Intressant är också hur författaren använder sig av riktiga personer vid kejsar Yizongs hov: prinsessan Tongchang (inte hennes egennamn, utan en titel) och hennes mor, kejsargemålen Guo, har verkligen existerat och när prinsessan dog 870 lät kejsaren avrätta tjugo läkare, för att de inte hade kunnat rädda livet på henne. Cece Qinghan väver in dessa händelser i berättelsen på ett bra sätt, även om hon förstås ändrar på vissa saker så att de ska passa hennes syften.

Om älgar och evenker

I veckan fick jag de första exemplaren av den svenska versionen av Chi Zijians 迟子建 På floden Arguns södra strand《额尔古纳河右岸》. Det är en mycket fin roman om en evenkisk kvinnas liv under 1900-talet. Evenkerna är ett folkslag som kulturellt är mycket lika samerna, och som har bidragit till vår vokabulär med ordet "shaman". Jag läste romanen första gången för nästan tio år sedan och tyckte då först att den var lite seg, men fastnade så småningom ordentligt för den. Det är en stillsam berättelse som rör sig kronologiskt framåt i takt med att huvudpersonen blir äldre, men den är inte händelselös: livet i skogarna är fullt av faror och dessutom lurar ännu värre saker i omvärlden - som till exempel de japanska invasionsstyrkorna och kinesiska kommunister som inte har någon respekt för naturen.

En annan bok som utspelas i samma miljöer men är skriven för en helt annan läsekrets är Heihes 黑鹤 Den evenkiska älgen 《鄂温克的驼鹿》, med illustrationer av Jiu Er 九儿. I den här bilderboken tar en äldre evenkisk man hand om en älgkalv vars mor han har skjutit (älgarna ska inte kalva vid den tiden på året, så han blir chockad över att kon har en unge). Älgen växer upp tillsammans med renarna, men blir snabbt så mycket större än de. När den gamle så småningom måste flytta ner till bebyggda trakter följer älgen med. Den blir en riktig attraktion och några kineser försöker till och med stjäla den, utan att lyckas. Till sist inser den gamle att han snart ska dö och för att sätta älgen fri jagar han ut den i skogen, där den senare framgångsrikt försvarar sig mot elaka tjuvjägare.

Det är en väldigt fin bok i en mild brun-grön färgskala, full av spännande, lustiga och fina episoder ur älgens och den gamle mannens liv. Jag önskar att något barnboksförlag skulle våga sig på att ge ut den på svenska.

Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.