Sju

Wen Zhen 文珍 (född 1982) är en av de där nya unga författarna födda på 1970- och 1980-talet som verkar vara på så stark frammarsch just nu. Det är roligt och spännande att se en ny generation kliva fram och inta sin plats på den litterära scenen bredvid 1950- och 1960-talisterna. Wen Zhen skriver både skönlitterär prosa, essäer och poesi. Hon är egentligen utbildad ekonom, men arbetar för närvarande som förlagsredaktör på Renmin wenxue (Folkets litteratur). 2014 fick hon som yngsta författare någonsin det prestigefulla Lao She-priset för kortromanen Kärleksaffär på Anxianggatan 《安翔路情事》. Hennes senaste novellsamling Sju 《柒》var en av de böcker som dök upp på ett antal olika listor över de bästa böckerna 2017. Som tur var hade jag redan köpt den - och nu har jag läst den också.

Sju innehåller sju noveller, de flesta på lite drygt 30 sidor. Gemensamt för dem alla är att de handlar om kärlek och kommunikationssvårigheter, och att de alla är skrivna i ett slags eftertänksam och lite bitterljuv stil. Huvudpersonerna är i Wen Zhens egen ålder och om man vill skulle man kunna kalla henne en melankolisk-romantisk realist. Vad innebär det att älska en annan människa? Vilka krav kan man ställa på varandra i ett förhållande? Vad händer när en av parterna vill ha barn och den andra inte? Är intellektuell förståelse och uppskattning viktigare än fysisk närhet? De personer som Wen Zhen skildrar har inga enorma krav, men det är ändå svårt för dem att få vara sig själva. Ibland begränsas de av obarmhärtig sjukdom, ibland är det omöjligt för omvärlden att se under ytan och verkligen förstå dem. För människorna i de här novellerna väntar inga riktigt lyckliga slut -- som mest kan de hoppas på en stillsam och något uppgiven acceptans av att livet inte alltid blir som man vill.

En mycket fin och välskriven novellsamling som kanske inte ska läsas i ett svep, eftersom novellerna ligger väldigt nära varandra stämningsmässigt och är lättare att uppskatta när man håller isär dem ordentligt.