Han

Jin Yan 金焰

Morgonsolen silar in genom den tunna gröna tyllgardinen.

Han - en vacker tjugoettårig yngling, en ung man som får gifta kvinnor och fröknar att vrida på huvudet när han går ut på dansgolvet (fruarna vågar öppet peka och kommentera, de tillbakadragna fröknarna ler bara mot honom i anden) - ligger och sover, insvept i ett vitt lakan. Det avslappnade ansiktet strålar av ungdomlig skönhet och lycka. Han har aldrig upplevt svårigheter, aldrig varit utanför. Inget elände står ut med att komma nära en så vacker kropp och det eländet inte förmår närma sig kan inte heller samhället ignorera.
 
Han är himlens högfärdige son, lyckans bortskämda barn.
 
Och nu är det snart dags att stiga upp. Om bara en kvart ska han svara på solens begäran och stiga ur sängen. Han är lika mån om sin morgontoalett som vilken ung fröken som helst. Puder, rouge, ögonbrynspenna, parfym – han använder all världens konstgjorda skönhetsmedel för att skapa sin naturliga skönhet. Med hjälp av denna artificiellt naturliga fägring kan han få kroppar att svara och själar att sucka av hänförelse.
 
”Tänker du förföra dem?”
”Jag tänker se till att ingen av dem vågar sig på att förföra mig.” 
”I så fall blir du ensam, och när du blir ensam blir du sorgsen.” 
”Jag känner tröst i sorgen.” 
”Men det är en tröst som saknar själ.” 
”Bara en kropp utan själ är en sann kropp.”
 
Och så inleder han, en underbart vacker ung man, sitt själlösa liv och nedtecknandet av detsamma.

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.