Vår familj

Huvudpersonen i Yan Ges 颜歌 roman Vår familj 《我们家》 heter Xue Shengqiang. Han är snart femtio och chef för en fabrik som tillverkar doubanjiang, ett slags stark chilipepparsås som är mycket typisk för Sichuanprovinsen, där boken också utspelar sig. Xue Shengqiang – som i boken genomgående kallas pappa, eftersom historien berättas av hans dotter Xingxing – är något av familjens stöttepelare. Det är han som drar in pengarna, det är han som tar hand om sin gamla mor, det är han som känner varenda kotte och bemöts med respekt av alla i den lilla staden. Det är också han som är mannen man inte skulle vilja vara gift med, för han festar, super och är otrogen stup i ett, och när han blir på dåligt humör skäller han ut personalen på fabriken, särskilt den söta sekreteraren som är så gullig när hon gråter. Sin senaste älskarinna, en betydligt yngre kvinna som han har varit ihop med ett bra tag, har han installerat i en lägenhet i samma hus som sin mor, vilket ska visa sig vara både bra och pinsamt när han mitt i kärleksakten får en hjärtinfarkt och älskarinnan tvingas knacka på hos den gamla damen för att be om hjälp.

Nej, Xue Shengqiang är inte precis mannen i ens drömmar. Men hans tålmodiga fru står ändå ut med honom, kanske för att hon själv en gång var otrogen. DET glömmer Xue Shengqiang aldrig.

Det som får saker att börja röra på sig är inte hjärtinfarkten, utan gamla farmors födelsedag. Åttio år ska hon bli och det är klart att familjen måste ställa till med kalas. Xue Shengqiang känner sig kallad att arrangera det hela, men så dyker plötsligt hans storebror upp på scenen. Till skillnad från den ganska okultiverade och ruffiga Shengqiang är storebror professor i litteraturvetenskap och en mycket belevad man. Han har inte varit hemma på flera år och när han nu dimper ner i familjen uppstår med ens enorma spänningar. När Shengqiangs storasyster dessutom också kommer på besök blir allt bara värre. I takt med att födelsedagen närmar sig ökar påfrestningarna och snart känns det som om en urladdning är oundviklig. Men det döljer sig mer bakom de olika motsättningarna än man först tror och de olika familjemedlemmarna kommer alla att få omvärdera både sig själva och varandra innan festen är över.

Det är rätt sällan jag läser kinesiska romaner som jag inte vill lägga ifrån mig, men Vår familj var en sådan bok. Själva berättelsen är egentligen ganska enkel, även om den innehåller en del rätt intressanta svängar och överraskningar – det som gör den bra är språket och sättet författaren levandegör de människor hon skriver om, särskilt Xue Shengqiang. Dialogen är mycket naturlig; det är som om man själv satt med vid bordet när Xue Shengqiang och hans vänner är ute på krogen och super. Yan Ge har lagt in en hel del sichuanesiska ord och uttryck i texten, men det är ändå inte svårt att hänga med och hon har alla små ljud och onomatopoetiska uttryck – de där små wa och wo och ai och yo som kineser fyller ut sitt tal med – på precis rätt plats. Beskrivningarna av huvudpersonernas liv är också underbart satirisk. Ta till exempel den här beskrivningen av mamma Anqis hårda arbete i offentlig tjänst:

Hon släntrade in vid tiotiden på förmiddagen, bryggde sig en kopp te, slog sig ner vid skrivbordet, stickade litet, knaprade pumpafrön, läste en stund i en roman och kollade kanske på internet om hon hade lust, eller så pratade hon om vardagsbekymmer och storpolitik med sina arbetskamrater […] Klockan tolv började det kurra i magen och då gick hon till matsalen och åt lunch. Lunchen kostade fem yuan och då fick man två kötträtter, tre grönsaksrätter och en soppa; det var ingen brist på kyckling anka, fisk eller kött, och ibland kunde det hända att de fick några färska delikatesser från floden. När hon hade ätit kunde hon bara lämna skålen och pinnarna på bordet för det var naturligtvis någon annan som plockade undan. Sedan gick hon kanske ut på stan och promenerade en stund, provade ett par skor, tog sig en tupplur på skinnsoffan i fackföreningslokalen, och någon gång mellan två och tre ungefär var hon tillbaka på kontoret där hon fördrev en timme eller så innan hon gick hem.

Yan Ge är en ganska ung författare – hon är född 1984 – och hon är dessutom kvinna, så när romanen kom ut var det många kritiker som förvånades över att hon 1) valde att skriva ur en medelålders mans perspektiv 2) lyckades göra honom så verklig och dessutom sympatisk. För det är verkligen så: trots att Xue Shengqiang rent objektivt är en skitstövel så känner man efter ett tag stark sympati för honom. Man kanske inte gillar det han gör, men man förstår honom och förstår vilka känslor och erfarenheter som driver honom.

Själv har Yan Ge i olika intervjuer berättat om hur svårt hon tyckte att det var att debutera som författare vid 17 års ålder, just för att kvinnorollen kändes så begränsande. Som kvinnlig författare förväntades hon vara vacker och sälja sina böcker med snygga fotografier. Eftersom hon till en början dessutom skrev böcker som framförallt uppskattades av unga vuxna var det ännu svårare för henne att bli tagen på allvar av kritikerna. När hon beslutade sig för att skriva en roman riktad till vuxna och med en medelålders man som huvudperson var det ett sätt att bryta mot det som förväntades av henne. Det lyckades hon bra med.